En mörk och ljus kväll...
Lite pussel, plock och snälla kompisar... gubben började 12 idag, så jag hann sova en stund när jag kom hem i morse. Sen tog jag och barnen en promenad till kompisarna vars bil vi skulle få låna... och sen har barnen varit med mig på jobbet tills dess gubben gick av sitt skift klockan 21.
Det är inte enkelt - men det går!
Fördelen är att vi hinner träffa barnen trots att vi jobbar...
På vägen mot jobbet stannade vi till i Hortlax och tände ett ljus på syster ysters grav.
Ganska precis sju år sen hon, som frälsningarmén kallar det: Befordrades till härligheten.
Jag gillar det uttrycket. Döden får mindre mörker över sig.
Men det är konstigt... sju år. Så kort och så länge på samma gång.
Vi gick förbi Carolins grav också. Jag letade hemma, men hittade bara ett gravljus.
Det fick Marita, men jag hade gärna velat tända ett hos Carolin också...
Ett drygt år har passerat och även det känns så nyss och så länge sen...
Nu springer en massa barn runt här i området och plingar på dörrarna och ber om godis.
Jag vet att jag är konservativ... men jag önskar att man kunde välja en annan dag.
Avsätt fredagen innan Alla Helgons dag. Låt barnen busa och tigga godis då i stället.
Alla Hegons dag kan väl få vara vara lugn, ljus, fridfull och spökfri?
Rubba inte mina fyrkanter.
Fattar ni vilka problem det var för mig att bygga lego som liten?
Om det fattades en röd bit för att huset skulle bli klart, ja då var det ju bara att riva.
Man kunde inte ta en blå bit. Förstås.
(jag måste ta och utmana mig lite. Köpa nåt riktigt galet och formlöst. kanske en tavla av Picasso.... ett porträtt som har båda ögonen på samma sida om näsan. Kan inte tänka mig nåt värre. Och kanske just därför vore det hälsosamt.)
Nä, skämt åsido. Skönt att få den där soffan tvättad. Har kört en till maskin
och plockat undan lite. Behövligt att ha en ledig dag. Jag och barnen har softat hela morgonen
och nu leker de med kompisar. Vi var ute i lekparken en sväng med grannarna. Johansson gjorde fart åt både sin och min son ...och vår gosse SOMNADE! Hehe...
Bokgrupp igår. Hemma hos S, som hade ställt till med brakfika. Hon hade tänkt på mig som hade haft tentavecka.
Det uppskattas!
Tror jag ska passa på att ta en dusch medan barnen roar sig.
Vi är bortbjudna på middag och det passar perfekt inför en lång jobbhelg.
Kan nån svara...?
-Bokgrupp i morgon. Men var?
-Hur kunde jag glömma statistiken? (Nu är det hur som helst försent. Bära eller brista. Ingen statistik har funnits med på de fyra senaste tentorna).
Luddigt i skallen. Behöver vila hjärnan nu.
Just nu...
Nåväl. Tillbaka till febern. I teorin alltså.
Nej, förresten, på tal om feber. En sak till:
Jag läste idag i vår 1200-sidiga, fyradelade omvårdnadstegelsten, att människan naturligt söker sig till den för kroppen behagligaste temperaturen, alltså där det varken krävs så mycket energi för att hålla värmen, eller en massa svett för att göra sig av med densamma. I och med detta behöver jag inte längre försvara min avsky för vinter och snö. Jag har numera vetenskapliga bevis: Lagom är och förblir bäst!
*gör barnslig långnäsa med uträckt tunga till alla vinterälskare*
En liiiten liten paus...
Nu har jag ju förstått att det är fler än en kurskamrat som tittar in i bloggen. Till och med folk i Kiruna.
Egoboosten är fullständig! Hehe...
Måste passa på att fråga er, mina klasskompisar (klasskompis låter fjortis, tror man kallar det "kursare"):
-Hur mycket på Nortonskalan längtar ni till torsdag klockan 14??
Förstår ni det stora i det? Tentaveckan är över då!
Man borde nästan fira det med en kopp sprit.
Fast lyckan är kortvarig: det är ju ett tvärt lappkast in i nästa kurs.
Och som jag fattar det så har de lyckats klämma in en tenta även där,
trots att de kallar kursen för "praktisk".
På tal om praktisk: har ni skickat in kursutvärderingen?
Det efterfrågades åsikter om den praktiska examinationen
och jag snålade inte med orden...
Nu tillbaka till omv-boken.
Hinner nog läsa på om kroppstemp innan jag hämtar barnen.
Och kom ihåg: Det finns ingen normal feber!
Det kom ju inte som nån överraskning...
De tre första delarna: immunologi, mikrobiologi och infektionssjukdomar kanske jag klarar.
Men klarar jag dem, då får de symbolisera kamelen som lyckades pressa arslet genom nålsögat.
Sista delen, anatomin... ja, vad säger man? Jag hoppas för Rolf Lanttos skull att Rolf Lantto inte dricker kaffe medan han rättar min tenta, ty då lär pappret bli av koffeinhaltig dryck oläsligt.
Vilka gissningar, åh herregudarnas tider vilka gissningar! Jag skäms på riktigt. Men man lämnar inte gärna pappret blankt. Man får ta en viss portion förödmjukelse för möjligheten till 0,25 poäng extra.
Den största chansningen för dagen var att den bindväv som delar bukmusklerna i höger och vänster sida kallas epifys... vad jag inte visste då, men vet nu, är att epifysen är det som brukar kallas tallkottkörteln. Ridå.
Nån som har en Losec att bju´ på?
Nu anser jag mig ha pluggat färdigt för ikväll och har gjort vad jag kan åt mikrobiologin, så i morgon kväll blir det hårdnötning av ben och muskler. Man behöver inte förstå en massa där... bara banka in var latissimus och gluteus sitter. Jag inser att jag inte kan hinna allt... så... if it goes, it goes!
Det värsta är inte att plugga. Det värsta är inte heller att skriva tentan. Det värsta är att vänta på resultatet efteråt.
Det värsta denna gången är att vi har två dar på oss att plugga till tenta nummer två.
Dålig planering av LTU.
Nästa två kurser slipper vi läsa parallellt i alla fall. Först har vi praktisk kurs (praktik) och sen den beryktade och fruktade läkemedelsräkningen, vars tenta skall vara 100%-ig innan man är godkänd.
Praktiken kan bli spännande. Första långa praktiken i primärvård.
Nu ska vi lära oss venprover, och injektioner, både subkutant och intramuskulärt. Riktigt häftigt!
Jag hoppas att man får vara med på massvaccinationerna, för där om någonstans får man ju öva
på de intramuskulära... fast de är väl jättestressade med alla ringlande köer utanfö vårdcentralerna.
På tal om köer förresten och klagomålen därtill, som jag bloggade om tidigare:
Någon jag känner gjorde en riktig dräpare häromveckan, när det en klagades av en patient i väntrummet.
Den här hjälten sa då, att förr var det så att den som gnällde fick ställa sig sist i kön.
Skrattsalvor hade utbrutit.
Det är mycket influensaprat nu...
Egentligen är jag fantastiskt less malandet om influensan.
Den nya influensan, A/H1N1, som den egentligen heter.
En intressant iakttagelse är att alla forna A-influensor har haft ett lands- eller ortsnamn: A/Shanghai/1997 (H5N1).
Och helt plötsligt dyker det upp en gris bland hermelinerna...
Men hur less jag än är, så måste jag ändock analysera sonens förkylning, som nu övergått till otäck ansträngd hosta. Jag är fortfarande 99 säker på att det är ett vanligt hederligt förkylningsvirus (Rhinovirus, finns i 150 varianter) eller nåt annat vanligt virus, men helgardera kan man ju inte göra.
Bilkön till vårdcentralens vaccinationsavdelning ringlade sig ända ut på stora vägen när vi åkte förbi.
Bra att högriskarna får sprutan först. Mindre bra att de (i gårdagens PT) klagar på att de får vänta...
(jag utgår från att sånt bara händer på andra sidan av älven...)
Herregudars skymning... det finns folk som får gå tio mil i stekande sol för att kanske få träffa en doktor. Om de inte hinner dö på vägen dit... och här får folk vänta ett par timmar, max. I-landsproblematik. Är väl bara att packa med sig en kaffetermos i väntan på sin tur. Eller så kan väl panschisarna jämföra finesserna på sina rollatorer om det blir alldeles för långtråkigt. Det är ju frivilligt, dessutom.
För den som liksom jag uppskattar onödig information sig så står A:et i A/H1N1 för att influensan orsakar pandemier. B och C-influensor är mindre spridda och orsakar mindre besvär. H1 och N1 är beteckningen för RNA-virushöljets två ytproteiner. Virus är för övrigt inga fullvärdiga celler. De tar sig in i andra celler i kroppen och tar befälet över cellens gener och proteinfabriker. De tvingar cellen att bygga nya virus. Som i den värsta terrorrulle...
Lite statistik
Varför? (kvinnor med åsikter spekulerar...)
Några exempel på tankar, så fängslande att Nobelkommittén väntas föreslå dem som tidsfördrivande samtalsämnen vid borden under fysikpristagarnas tal i år:
-Varför har mattelärare alltid snörsandaler och skinnlappar på armbågarna?
-Varför har kvinnliga adjunkter alltid kort hår på en sida och långt på den andra?
-Varför har bibiliotekarier alltid kofta och tekopp? (fast jag påstår att de har midjekort gammelrosaterrakottafärgad midjekort innejacka av moccaimitation) Sen har jag en fråga till er kulturåtnjutare: Jag har sett tendenser till att bibliotekarierna även sällar sig till dem som bär säkerhetssnöre på glasögonen. Stämmer det? Och kan orsaken vara att glasögon som ofta fästs uppe på hjässan, gärna ramlar ner?
-Varför har psykologer alltid Gudrun Sjödénkläder? (jag tycker personligen att just psykologerna även passar in i kategorin Kraftigt assymetriska frisyrer)
Samtliga inblandade (nio till antalet) var vid frågornas uppkomst nyktra och uppvisade inga tecken på mental svikt.
Det här måste ses!
En man provar på simulerad förlossning. Här.
På begäran... (jorå Linda R, bara för dig)
Och så i dag då. Sårvård med lilla bräckliga adjunkt K. Det är svårt att på fullaste allvar göra såromläggning på en rumpa av gummi. Man kan inte idka värdighet och humanism mot en låtsasstjärt. Det blir ingen bra dialog.
Och när läraren, som brinner för läkningsprocesser, får nåt saligt i blicken och gör en Freudiansk felsägning när hon demonstrerar ett förband som är "både skööönt och smärtsamt", då är allt hopp om seriositet förlorat. Nästa pass handlar om munvård. Och nivån klättrar inte uppåt av lösgommar, munskydd och svampbehandlingsmedel (joo, visst ska tant få svampmedicin, men inte i munnen, höhöhö). De här skådespelen som man tvingas in i under labbar och examinationer är hemska. I alla fall tycker jag det och det bäddar för att man gör parodi av det i stället.
Nu blir det sömn åt frugan. Natti natti.
När nöden är som störst...
Klockan är 22:43 och jag räknar att filmen slutar ungefär när nästa dygn börjar. Ska upp och iväg alldeles för tidigt i morgon. Känns gode tröstlöst. Efter tre minuter hänger sig filmen och alla internetfönster stängs ner. Om inte det är ett klockrent bönesvar, då finns inga bönesvar över huvud taget.
Några djupa andetag...
...och så kör vi!
Nu är det skelettet det handlar om.
Det här är femte och sjätte kursen vi läser och aldrig förut
har läget känts så hopplöst. Skelettet, musklerna, immunförsvaret, bakterier,
virus och infektionssjukdomar ska sitta som hand i handske den 26:e.
Immunförsvaret är värsta biten, med alla B-lymfocyter och HLA2, blablabla...
På förmiddagen var vi på studiebesök på Sterilcentralen i Sunderbyn.
Iklädda superläckra operationsdräkter, mössor och tossor fick vi gå runt och kolla på
hur man rengör och steriliserar allt från rondskålar till högteknologisk operationsmaterial.
Faktiskt riktigt intressant.
Sollefteåtjejerna hade åkt hemifrån klockan 02 för att vara i Sunderbyn 9:30
och därmed tog jag tillbaka mina klagomål över hur min natt hade varit.
Nu: åter till böckerna.
Palpationslab med Rolf Lantto i morgon.
Det kan bara bli succé.
Ha!
Tänkte mig en åttatimmars obruten sömn i natt, lite så där after work.
Gick därför i säng klockan 22. Somnade gott.
Vaknade nån gång efter 02 av en ljudsignal i trestrukna C och med ett tresiffrigt decibeltal.
Skulle ha gjort Mariah Carey grön av avund.
Det var dottern som hade drömt mardrömmar. Hon la sig hos oss, med min kudde och mitt täcke och när hon somnat knallade jag över till hennes säng...
Klockan var ungefär 04 när nästa barn vaknade och ville sova med mig. Så vi trängde ihop oss i dotterns säng. Med en kudde och dotterns täcke.
Sonen somnade om med fötterna i mitt ansikte. När han somnat hämtade jag hans lite mindre täcke, bytte det mot dotterns fullstora och så intog jag soffan. Och sov lite halvers fram till klockan sex då väckaren ringde.
Av nån outgrundlig anledning känner jag mig inte alls så utsövd som jag hade tänkt mig. Varför?
Nu åker jag till Luleå. Man kanske kan sova en stund i bilen...
...och nä, det är inte jag som kör.
Vill å vill...
En arbetshelg är över och pang på så är man tillbaka i den andra verkligheten igen. Den verklighet som säger att det är en stor läskig praktisk examination på torsdag (med en rätt läskig lärare, av gamla stammens morska sjuksköterskor) och två stora tentor om ett par veckor.
Det gick dåligt att somna när jag kom hem i morse, standard när man går av tredje natten, så vid 12-tiden gick jag upp och så kom Cissi hit 12:30. Vi gjorde klart ett arbete som skulle in senast idag och sen åkte vi till sjukan där vi pekade ut ben på skelett, tillsammans med Sofie och Carola. Svårt att vara seriös när man har sån där seg, släpande, fnissig trötthet i kroppen.
Nu vill min hjärna att jag ska ta och repetera lite skelett.
Maken vill att jag ska komma ut i förrådet och hjälpa honom att röja.
Hjärtat vill sitta kvar framför datorn och facebooka.
Ögonen vill trilla igen.
Vem tusan ska man göra till lags??
Så mycket att vara tacksam för...
Tacksam är jag i stora mått också för de kompisar som förbarmat sig över våra barn i helgen så att jag har fått lite sömn i kroppen. Vi uppskattar det mycket och betalar gärna tillbaka utifall ni behöver skötning! Kom ihåg det!!
Tack, tack, tack!
Vill också tacka ALLA er som tänkt på oss senaste tiden. Hoppas ni förstår hur mycket ett uppmuntrande ord, ett sms, en blomma eller en kram betyder. Vi är så tacksamma att ni finns! Om alla fick ha er i sin närhet så skulle det här vara en mycket bättre värld.
Jag ägnar en tanke till arbetskamraterna som förlorat sin mamma/svärmor denna dag. Vi tänder ett ljus för er ikväll!
Jo, förresten... måste bara citera min arbetskamrat Åsa´s blogginlägg idag:
"Vickans söta underbara son var där kunde i mer än bli kär i denna go pojk fick en teckning och Bamsego kram oxå:)"
Resten får ni läsa själva. Klicka på länken.
En kaka med banill...
Som jag älskar den pojkens krumelurer! Han satt i sin säng idag och läste Halvan: Här kommer ambulansen (en bok som f.ö borde censureras å det grövsta). Högt läste han. Eller läste och läste... reciterade, kan man säga:
-Nu är Halvan å Mia själva ambolantvårdare (ambulanssjukvårdare).
Vi har skrattat gott åt kompisarnas tvååring, som så fort han kommit innanför dörren här ropar: KJAAAM! och så rusar han fram till vår pojk och de ger varann en björnkram. Såna gossar startar inga krig...
Bokgruppen träffades ikväll och som vanligt blev det mer annat pratat än just bok. Men det spelar ingen roll,
meningsutbytet och skratten är det som gör det hela så bra, oavsett bok eller ej...
I dag har jag examinerat nutritionslära via Marratech och kände väl ett litet uns av skuld för att jag tagit en genväg för att spara tid och engagemang. Fick sen höra av forna studenter att det är mer regel än undantag att låtsas kunna nåt bättre än man egentligen kan. Så då är väl allt i sin ordning då... hehe.
Nu ikväll kom varorna från Partylite. Min lykta var mycket snygg och hela huset luktar gott av alla ljus som ska levereras. Min man sa, lite så där syrligt: "Nämen... har du beställt en ljuslykta?" Hehe...
Till mina arbetskamrater vill jag meddela att jag lämnar påsarna på diskbänken i p-köket. Och du Åsa som bor så nära kan väl ta dig en prommis med jyckarna och titta förbi och hämta grejorna i morgon kväll. Ja, du Rosvikaren får förstås också gärna titta förbi, fast det är ju lite längre att åka, så jag förstår om du inte ids...
I helgen ska det alltså jobbas... ska bli riktigt trevligt. Kanske hinner jag lära mig nån tentafråga under nattens tysta timmar...
Ha det gott!
***Premiär***
Hade föreställt mig darriga händer och kallsvett, men jag fick ingen tid på mig att fundera, handledaren frågade inte, hon beordrade och det är nog rätt väg att gå, hehe... Patienten i fråga var förstås väl utvald, med stort sinne för humor och med ådror som vattenslangar. Så det var lite som att köra bil på OBS-parkeringen mitt i natten. Få risker, nästan omöjligt att misslyckas. Blod kom det i röret också. Några tusen försök till så ska man väl kunna det där hyfsat.
Min handledare skrattade gott och tyckte att jag såg ut att trivas... och vad ska man säga, hon hade ju rätt. Det bor en liten sadist i mig... höhö...
Nu: grötkokning. Mannagrynsgröt med macka till middag. Försöker bara förankra det i kostcirkeln, men vi tar lite gurka på mackan så kanske vi slinker igenom.
Nu ni...
...nu är vi tillbaka på banan igen. Telefonförbindelserna är reparerade. Maken har varit upp på vinden och rotat och precis som jag trodde så hade det slitits av kablar när maken och en kompis bar upp grejor en fredagkväll.
Men som sagt: Nu kan ni ringa igen.
Dagens pass på sjukhuset var intressant. Har varit med på en undersökning där man med kamera genom näsan och knallgrön nyponsoppa kontrollerade sväljförmågan hos en strokepatient. Efter det fick jag gå med på en insättning av PEG-sond (matningssond från utanpå magen, ner i magsäcken). Har fyllt dosett med mediciner åt en patient med lång, lång läkemedelslista och jag var grymt lättad när det blev alldeles rätt... varenda dag frågar hadledaren om jag lärt mig nåt... och det är ju massor man lär sig, framför allt de mest grundläggande sakerna som jag inte har en susning om (hur patienterna numreras efter hur de ligger på salarna, hur man hanterar antibiotikaavfall och så... de tuffare sakerna får jag väl försöka lära mig när jag har koll på det andra...).
Nu: sömn. Ett alldeles för underskattat nöje.
Städa undan sommaren...
Så var det söndag igen då... och regnet har skvalat ner, både på längden och tvären. Vi började morgonen med att se Sunes Sommar på nya SF-kanalen. Av nån anledning verkade de vuxna tycka bättre om filmen än barnen.
Dagens ungar! Ingen känsla för film och kultur över huvud taget... (Vem bor i en ananas djupt i det blå? Svampbob Fyrkant... Ord är överflödiga). Sen for vi och surrade bort ett par timmar hos kompisar, medan regnet fortsatte skvala. Söndagar är perfekta bjuda-in-sig-på-fika-dagar.
Nu borde jag hasteligen hoppa i säng. Ska vara på sjukan 06:45 för att ta igen de tre dagars fältstudie som jag förlorade på grund av sjukdom. Tre dagar mindre att tentaplugga på... suck.
Det är spännande och alldeles vansinnigt utmattande att vara helskärpt i åtta timmar. Man ska vara trevlig med patienterna samtidigt som man ska försöka lära sig allt som bara går, och under tiden ska man göra allt för att inte se ut som det nybörjarblåbär man ändock är.. Jag hoppas på att få blanda och ge en massa intravenös antibiotika. Handledaren har för avsikt att jag ska prova venprovtagning och jag blir lite skakis bara jag tänker på det.
Natti!
Sprit...
Vi var på Max igår. Nu har även hamburgerkedjan anammat handspritstrenden. Utanför toaletten hängde en snygg pumpbehållare och jag tog mig en liten klick. Sen, när jag hade gnuggat in alkogelen på händerna så kände jag att det var ordentligt parfymerat. Med en sån där vedervärdig parfym som liknar den där gamla härskna colognen i tjusiga kristallflaskor, som de häller i händerna på turisterna efter toabesök på restauranger i Turkiet. Jag satte mig ner och skulle börja äta, men kände att lukten från händerna fick mig att må illa. Så jag gick tillbaka och gnuggade händerna med tvål och vatten igen. Men parfymstanken gick inte bort, inte ens tvålens lukt kunde kamouflera Eau de Konstantinopel...
Det är ju en god tanke att bjuda på en skvätt renlighet i influensatider, men varför, varför, varför parfymerat?? Dels fyller det ingen som helst funktion, jag kan då inte komma på nån, men sen tänker jag också på de allergiker som inte alls förväntar sig stark parfym i det man tror är vanlig handsprit. Kan ju gå riktigt illa... På en annan hamburgersylta (och nej, jag äter INTE hamburgare jämt...) har de en sån där... ja, vad ska man kalla det... parfymautomat som ska ge fräsch luft på toa, som startar när man går in på toaletten. Luktar inte nådigt det heller. De kemister som jobbar i restauranghandsprit- och parfymautomatfabrikern måste ju vara grymt inkompetenta (eller ha grymt dåligt betalt) om de inte lyckas framställa en parfym som luktar bättre än bajs?
För övrigt verkar flunsan ha tappat stinget... eller är det en upphaussning á la milenniebuggen vi råkat ut för?
Nu hörde jag att vissa förlossningsavdelningar kräver intyg om vaccination av fäder som vill följa med in och se sina barn komma till världen. Hängslen, livrem, säkerhetslina, hjälm och skyddsnät! Ojoj... Hur var det boken hette: "I Trygghetsnarkomanernas land"?
Det kanske egentligen inte ens finns nån extrem influensa, kanske bara vanliga fjuttiga virus av samma kaliber som tidigare...
Det finns risk att varningarna och pådraget mynnar ut i ett hejdundrande antiklimax och att vi står där förvånade sen och undrar vad som inte hände...
Det viktiga är som bekant inte att delta...
...utan att vinna!
Det här är en skitlöjlig grej, egentligen, men jag måste ändå säga att det stärkte tron på mina kunskaper.
När jag var hos doktorn i måndags och fick penicillin för streptokockerna i halsen, så frågade jag om det var troligt att jag smittats av sonen som hade fått rosfeber (streptokocker som tagit sig ner i ett sår och gjort huden inflammerad, kokhet och illröd). Min egen slutsats var att det borde vara en ganska naturlig smittväg...
Läkaren sa att det nog inte hade nåt med varandra att göra, vilket jag faktiskt tyckte var lite märkligt.
Nyss ringde doktorn och ville be om ursäkt för att han svarat fel på min fråga: det är visst så att det är sonens bakterier jag fått i halsen. När jag frågade hade han råkat blanda ihop rosfeber med... hrmm... sorkfeber.
