Instant skalding...
I vårt hus är vi tre som ogillar.
Maken spontanskaldade häromdagen, när vi just stigit upp och kaoset redan efter tio minuters vakenhet var ett faktum. Tänk Beatles här:
"Yesterday... I took some pills and then I passed away..."
Inte för att han hade tagit några farliga piller, eller ens haft avsikt att göra det, det förstår de flesta. Men han höll på att förorsaka sin fru en för tidig bortgång, då denna satte en tugga polarkaka och en klunk apelsinte i halsen. Av ett plötsligt skrattanfall.
Så var den dagen räddad.
En liten undran...
Bokgrupp på torsdag? Var? När? Och till sist, men absolut inte minst: Fika??
Jag har det för att vi skulle vara på Bönhuset klockan 20, att Linnea (prällen) skulle komma.
Men fikat vet jag inget om... jag vet att det eg. är min tur, men om nån har möjlighet i stället för mig, så tar jag gången därpå?
Nytt vrålåk!
I dag har jag gett vaccin för första gången! Så blev man då del av den här historiska massvaccinationen, både som mottagare och givare. Min käre make skrattar gott när jag lyriskt berättar om alla injektioner och han tror att jag har en lätt sadistisk läggning, men det skulle ju inte vara roligt om det inte hade ett gott syfte.
Förresten så har vi ju blivit med bil! Tänk så fantastiskt att ha VARSIN bil! Jag kan åka precis vart jag vill, när jag vill. Om den nu får fungera alltså, den gamla Toyotan, som trots sina 18 år gått mindre än hälften så långt som vår sex år yngre Volvo. Min man blev förvånad då min första fråga om bilen INTE handlade om vilken färg den var. Jag undrade istället om det fanns nåt kvar av skärmarna... det är ju trots allt en Toyota. Men den ska tydligen vara fräsch och i morgon skall den hämtas hem, så då får man väl se...
Fick resultaten av ytterligare två tentor idag. Och jag har klarat mig! Fick faktiskt VG på den ena och det var en liten guldkant i tillvaron må jag säga! Över förväntan... det är en sån sanslös, obetalbar lättnad varje gång.
Hade glömt...
Ibland hamnar jag i tillstånd av stor tacksamhet och jag tror jag tidigare kommit ihåg att nämna de flesta som jag är mycket tacksam för att de har funnits och fortfarande finns i mitt liv; barnen, gubben, svärföräldrarna, deras familj och släkt, kompisar, kompisars föräldrar...
...men jag har glömt några som haft stor betydelse för mig utan att de vet om det:
JG- och UG-ledarna i Bergsvikens EFS! Det är såna som ni som kan göra skillnad!
Det var nog bara det jag hade på hjärtat ikväll.
Porslin med anor...
Det är farsan som ärvt den av sin mamma, men ursprungligen kommer den från hans moster,
som också var hans adoptivmamma. Han vill inte ha den själv... säger att de inte har användning av den, men jag anar att det ligger på ett mer känslomässigt plan.
Och det är klart att jag vill ha den. Dock har jag ingen aning om hur den ser ut eller om jag kommer att använda den. Men jag vill inte att den ska hamna i okända händer heller.
Jag började fundera på servisens historia. Så många julkalas och söndagsmiddagar den ska ha upplevt.
Precis som man brukar säga om gamla hus, att "tänk om dessa väggar kunde tala" så tänker jag att det här porslinet ska ha hört och varit med ett och annat. Jag tror det är ett tecken på att jag åldras... aldrig tidigare skulle jag ha brytt mig om gamla saker annat än om jag tyckte om färg och form på dem. Nu känner jag att de har en historia.
Jag tror att jag skall bereda plats för servisen i min fina gamla linneskåp som kommer från samma ägare.
Där känner den sig säkert hemma.
Torsdag (i brist på bättre rubrik)
Alla med sina olika erfarenheter av att möta sjukdom och död. Och vi kunde konstatera att ordet cancer fortfarande är oerhört laddat.
Igår kväll tuffade Bengt Johanssons Glädjetåg in på Storstrand.
Måste nog hålla med en annan besökare om att det inte var det bästa man sett med BJ.
Det kan vara den nostalgiska faktorn som saknades. Man är ju en förhärdad bakåtsträvare... det var bättre förr... (då vi i Bergsvikens ungdomskör hade äran att vara kör åt Bengt... det var en annan känsla)
Men för den som vill höra Bengt i sitt bästa forum kan följa den här länken.
Praktiken rullar vidare. Jag har fått en kanonbra handledare och efter några dagar
så känner jag att det jobbiga i kropp och tanke börjar släppa. Det är riktigt jobbigt varje gång jag ska in i nåt sånt här nytt... känner mig som en praoelev i 14-årsåldern. För att sen, varje gång upptäcka att jag faktiskt blir sedd som den vuxna människa jag är. Lite självförtroende skulle inte sitta fel.
Det är fantastiskt roligt, jag får göra så mycket kul.
Idag en intramuskulär injektion, en stycken subcutan dito, lite såromläggningar och hembesök.
(Jag är av de strama universitetsadjunkterna ålagd att utföra 10 kapillärprovtagningar, 10 venprover samt 10 av vardera injektioner)
Det jobbiga är att prova på dagarbete. Trist att ha barnen på dagis från morgon till eftermiddag varje dag.
Lite facebook på detta... sen sömn.
OJ!
Idag är det på ett liknande sätt. Fast jag är inte gravid, inte de minsta...
Men jag kom hem från första dagen av praktiken (som för övrigt gick mycket bra) och öppnade Studentportalen för att se om någon tenta blivit registrerad...
Det hade kommit in en tenta. Rörelseapparaten som jag ju blev underkänd på...
...trodde jag. Men ett under har skett. Ett regelrätt, tvättäkta mirakel. Vår Herre måste ha gått efter mig och ändrat svaren i formuläret, eller möjligen grusat ögonen på den som skulle rätta tentan. För jag klarade mig. Jag fattar inte hur det gick till och jag har kollat flera gånger bara för att försäkra mig om tänk om jag inte läst "G" fast det egentligen står "U", eller att kursansvarig lagt in fel resultat, upptäckt det och ändrat till nästa gång jag kollat. Måste nog be maken kolla en gång extra också...
Jag är i nån liten chockfas. En god chock dock. För inte gör det ju så mycket att jag slipper fundera på den där tentan resten av vintern... Nu är jag i fas med kurserna. Det känns gott!
Söndagsångest.
Vi bowlade i Umeå igår... Bowling, vilken fantastiskt trevlig sport!
Och lagom jobbig. Måste man göra oftare! Kanske som julavslutning med bokgruppen??
Lite mat och lite kägelbana? Eller kanske på tjejfest med jobbet (om det nu blir nån mer sån)?
Eller med kompisarna. Vad som helst.
Helgen har varit avkopplande!
Trevligt sällskap, trevliga aktiviteter (bowling, shopping, mat, mat, mat och surr).
Tack vare detta har börjapåförstariktigapraktikensomräckerfyraveckorångesten hållit sig långt borta, men
nu på eftermiddagen började det koka under ytan.
Tänk om man kunde sluta oroa sig så mycket...
Det är för väl att vi "bara" har praktik sex timmar om dagen. Jag kommer att vara helt slut bara av att
försöka att inte se ut som ett fån hela dagarna. Ojoj. Hoppas jag får mycket att sysselsätta sig med.
Om man ser upptagen ut, så skiner fånigheten inte igenom lika mycket.
Nu hinner jag ju bara gruva en timme till, tack och lov, sen ska jag sova och sen är det dags att börja.
Umeå
Min man tycker att jag är sadistiskt lagd, eftersom jag kan tycka att en sån sak är kul,
men jag skulle förstås inte gilla att stickas om det inte hade ett gott syfte.
Sen antar jag också att den dan jag misslyckas -för det händer förr eller senare-
så lär jag nog inte tycka att det är fullt lika roligt.
Sitter på Hotell Winn i Umeå och surfar medan maken duschar. Snart ska det inmundigas frukost i allmänhet, äggröra i synnerhet. Ska ta och skicka iväg ett sms och se om våra kompisar i andra änden av korridoren har vaknat. Själv vaknade jag förstås klockan åtta... det är ju precis typiskt det, när man faktiskt får sova...
I går blev det shopping på dagen. Inte så spännande saker jag handlat: en tunika, Satsuma Body Butter och dito tvål från Body Shop, lite kläder åt barnen. mekn köpte sig en skjorta.
Vi gick på Kafé Station och fikade och träffade Sverker Olofsson. Stort!
Han ser precis likadan ut irl som på tv.
Spännande saker!
Blir ju mer på riktigt än att bara lära sig teoretiskt.
Till på köpet fick vi favoritläraren (hrmm....) som jag faktiskt måste ge cred för att hon var mycket trevligare
än tidigare. Finns nog ett hjärta i henne trots allt. Men jag kan ändå inte komma ifrån att undra varför hon inte sökte sig till det militära...
I morgon: venprovtagning! Mycket svårare än dagens utmaning. Vi kom överens, jag och min samarbetspartner idag, att vi skulle använda varandra som övningsobjekt även i morgon, eftersom det känns lite tryggare, vi har ju testat varann idag. Det finns dock två stora skillnader mellan oss. För det första: Hon ogillar att bli stucken. Jag har inga problem med det. För det andra: Hon är lättstucken medan jag har osynliga vener långt borta i det fördolda. Kan bli en spännande dag.
Bäst att ta en dusch och bege sig i säng. Tidig morgon väntar.
Jag är oerhört tacksam över att det aldrig är jag som är chaufför.
Lite mer hopp idag.
Nu ska vi ut på praktik och den här kursen blir nog den lugnaste hittills, sett till stress och
informationsmängd. Bara en rapport ska lämnas in, inte minsta lilla tenta (!). Så jag släpar med ett tag till så får vi se vad som händer.
Däremot, govänner... praktik som sagt. Ska gå med en distriktssköterska, så det blir en massa spännande hembesök och så ingår ju injektioner och provtagningar i det också. Men... men, men, men...
...jag är ju livrädd för gamlingar! (vilket får det att verka konstigt att jag valt just detta yrke... de flesta som vårdas är ju trots allt gamla). Andra i kursen verkar tycka att det är mest spännande med prover och sprutor... ...men det känns som en baggis jämfört med alla tanter och farbröder....
Ja, jag är ju inte rädd för dem på det sättet att jag tror att de ska slå ner mig med sina käppar och kasta löständer på mig... men själva bemötandet... mitt bemötande mot dem alltså?
Vad pratar man med dem om? Hur pratar man med dem?
Jag har aldrig haft äldre människor i familj och omgivning... och för mig är det inte alls givet och självklart hur detta ska gå till. Finns det nån bok att låna, typ "Oldsters för dummies"? Tips mottages tacksamt.
Så enkelt det hade varit om alla gamla istället var utvecklingsstörda... dem förstår jag mig bättre på.
Fast det är väl som de säger: Takes one to know one.
Nu: förinspelade injektionsföreläsningar med min absoluta favvolärare Gunilla.
Insikter.
Intet minsta ljus i sikte angående scheman och att organisera själva studierna.
Lika kolmörkt som när vi började för knappt ett år sen. Jag äger inte den strukturerande förmågan.
Jag har försökt, men förutsättningarna finns inte. Och jag fattar inte de som redan från början
vet preciiis hur de ska lägga upp arbetet. Jag brukar fatta i efterhand hur jag borde ha gjort.
Och lär mig apselut inget av erfarenheten till nästa gång.
Insikt 2: Bästa vaccinet mot denna typ av mental härdmälta är att snylta på kurskamrater
som älskar att ha järnkoll. Och eftersom jag åker lite snålskjuts på andras organisationsförmåga, så
måste jag ju erbjuda nåt i gengäld: En fika, lite rättstavningsarbete-
meningsbyggnadsundervisning-skillanden mellan tal- och skriftspråk?
Om nån behöver det...
Insikt 3: Det är stressen runt de organisatoriska faktorerna som kommer att knäcka mig.
Inte studietakten eller vilken mängd kunskap som måste uppnås..
Jag har lätt för att lära. Det är en gudagåva. Jag slipper stressen med att sitta och
nöta in kunskaper dag ut och dag in. Men som sagt, hur ORDNINGEN ska vara... det tar energi.
Kaos är granne med Gud.
På söndag, på söndag, på söööndag.
Speakerrösten i "Ensam mamma söker" gör mig mer illamående än Idoluttagningarna.
Hela programmet gör mig illamående, främst för att det finns människor som dejtar i TV och väljer att dra in sina barn i karusellen. Skämskudden över huvet och fingrarna i öronen.
Byta kanal är också ett alternativ.
Sitter på jobbet. Igen. Wallander: Prästen, snurrar i dvd:n.
Det är lagom mycket spänning för en som helst vill veta innan, hur slutet på filmerna är.
Snorigast i kommunen är jag... Få är de gånger man jublar över en snuva, men just nu handlar allt bara om att vara pigg när vi ska till Umeå och jag räknar med att förkylningen gått över tills dess. Bättre den kommer nu än om några dar. Har ju tagit influensasprutan också, så nu är det väl bara en rejäl magsjuka som kan stoppa mig. Eller oss. Har ju man och två barn som ska vara pigga också.
Frågan är vad tusan man ska börja längta efter sen då, när vi kommit hem... Jul?
En mörk och ljus kväll...
Lite pussel, plock och snälla kompisar... gubben började 12 idag, så jag hann sova en stund när jag kom hem i morse. Sen tog jag och barnen en promenad till kompisarna vars bil vi skulle få låna... och sen har barnen varit med mig på jobbet tills dess gubben gick av sitt skift klockan 21.
Det är inte enkelt - men det går!
Fördelen är att vi hinner träffa barnen trots att vi jobbar...
På vägen mot jobbet stannade vi till i Hortlax och tände ett ljus på syster ysters grav.
Ganska precis sju år sen hon, som frälsningarmén kallar det: Befordrades till härligheten.
Jag gillar det uttrycket. Döden får mindre mörker över sig.
Men det är konstigt... sju år. Så kort och så länge på samma gång.
Vi gick förbi Carolins grav också. Jag letade hemma, men hittade bara ett gravljus.
Det fick Marita, men jag hade gärna velat tända ett hos Carolin också...
Ett drygt år har passerat och även det känns så nyss och så länge sen...
Nu springer en massa barn runt här i området och plingar på dörrarna och ber om godis.
Jag vet att jag är konservativ... men jag önskar att man kunde välja en annan dag.
Avsätt fredagen innan Alla Helgons dag. Låt barnen busa och tigga godis då i stället.
Alla Hegons dag kan väl få vara vara lugn, ljus, fridfull och spökfri?
Rubba inte mina fyrkanter.
Fattar ni vilka problem det var för mig att bygga lego som liten?
Om det fattades en röd bit för att huset skulle bli klart, ja då var det ju bara att riva.
Man kunde inte ta en blå bit. Förstås.
(jag måste ta och utmana mig lite. Köpa nåt riktigt galet och formlöst. kanske en tavla av Picasso.... ett porträtt som har båda ögonen på samma sida om näsan. Kan inte tänka mig nåt värre. Och kanske just därför vore det hälsosamt.)
Nä, skämt åsido. Skönt att få den där soffan tvättad. Har kört en till maskin
och plockat undan lite. Behövligt att ha en ledig dag. Jag och barnen har softat hela morgonen
och nu leker de med kompisar. Vi var ute i lekparken en sväng med grannarna. Johansson gjorde fart åt både sin och min son ...och vår gosse SOMNADE! Hehe...
Bokgrupp igår. Hemma hos S, som hade ställt till med brakfika. Hon hade tänkt på mig som hade haft tentavecka.
Det uppskattas!
Tror jag ska passa på att ta en dusch medan barnen roar sig.
Vi är bortbjudna på middag och det passar perfekt inför en lång jobbhelg.
