Fördelen med knark
Men det finns tillfällen då substanser med central verkan är endast av godo:
-Tandläkare Fernando har borrat, karvat, filat och spolat i min tand i två timmar non-stop idag.
Och jag har legat där, mild i sinnet och tittat rakt upp i den starka lampan och tänkt att han Fernando nog är en rätt trevlig prick ändå.
-Jag har nickat och gurglat på tilltal och spottat på beställning.
-Jag har stått vid luckan och utan att ens bli irriterad tryckt "godkänn" när receptionisten debiterat mitt konto 2060 kronor.
Det man inte förstår...
Även i det lilla runt omkring.
För tillfället är orken så slut, så slut. Det trodde jag nog att den var för länge sen, men
det går alltid att krama ur några droppar till. Och när inte det heller går kan man vända orkförpackningen avig och slicka den ren... fast sen då? Var kan man köpa ny?
Det är inte studentlivet som tröttar ut. Inte sjuka barn och ännu mer sjuka barn heller... inte familjeliv och inte husreparationer. Inte snöskottning eller stiga upp tidigt.
Men att försöka göra sitt bästa och sitt allt efter bästa förstånd för någon som verkligen behöver... och att inte nå fram. Att inte på något sätt nå fram.
Det tar ork.
Ooorka!
Och även denna dag bjöd på ett sjukhusbesök... den här gången frågade jag i luckan om jag skulle visa upp bonuskortet... Vad jag inte visste, eller säkert har hört men inte registrerat var att man ju faktiskt får spara ihop alla barnens läkarbesök och vid 900 spänn får man frikort. Eftersom det bara är akutbesöken som man får betala för så undrar jag nu om det kanske vore idé att söka för ytterligare nån åkomma, så att man får den där frisedeln nån gång... då har man ju hela året räddat! Så vad säger ni? Några bra idéer på potentiella sjukdomar? Eller räcker det med att säga att man vill ta med ungarna på ett studiebesök?
Nä... nu får det vara nog med sjukstugor, vårdcentraler, jourmottagningar... I alla fall i det privata.
Och nu, nu ska förra veckans studietid som av förklarliga skäl inte blev av, tas igen trots att barnen fortfarande är sjuka, trots att vi ska hinna med en begravning i veckan och trots att det ska arbetas hela nästa helg. Tre tentor nästkommande vecka... känns lika enkelt att ta igen som att medelst en slöslipad schweizisk armékniv mejsla ut en kopia av Manneken Pis ur ett titanarmerat kevlarbeklätt berg i Mont Blanc´s storlek.
Utkast: Feb. 7, 2010 (eller uppkast, kanske?)
-Varför finns det inte nån straxvisare på klockan?
Om-en-stundvisare finns inte heller, konstaterade hon.
Det förtäljer en del om vad man säger till sina barn: Vänta en stund... Alldeles strax... Jag ska bara...
Sonen frågade idag, när jag lagade Flygande Jakob till middag, om det var den riktiga Jakob i maten.
Så jag fick helt enkelt förklara att man inte gör mat av människor...
Det var väl dagens glädjeämnen... för övrigt är mörker över Stockbäcken, som morsan skulle ha sagt.
Själv har jag piggnat till efter magsjukan. Nära-dödensjukan. Den magsjuka som först var min vanliga efterhängsna magkatarr, men som sen visade sig vara av grövre kaliber. (jag ber alla bokgruppstejerna om ursäkt... jag skulle givetvis inte ha kommit om jag hade anat ugglor i mossen) Den ilskna tanden har gjort sig påmind igen och jag tajmar in Voltarendoserna så att jag ska hinna somna innan effekten avtar. Det är tre tabletter dagligen som gäller och de åtta timmar som ett piller bör hjälpa, är grovt överreklamerade/saknar proportion... två-tre timmars lindring ger de, på sin höjd. På måndag blir jag ju tvungen ringa Folktandvården igen, Gud hjälpe mig...
Sonen hostar. Värre än vanligt. Ett telefonsamtal till Jourcentralen idag, avsett att införskaffa nya recept till gossen, slutade med ett besök på ovan nämnda instans, en tiodagars antibiotikakur samt fem dagars karantän hemmavid. Så hemmavaron fortsätter... jag har sagt det förr och tack och lov haft fel, men den här gången lär jag få resttentor. På riktigt.
Och sen då... eftersom tillräckligt inte brukar vara nog så började dotran kräkas för en timme sen.
Stackars barn, nog borde de få slippa magsjuka åtminstone! Nu är det hinken en gång i halvtimmen som gäller... Maken har inte fått magisen än, så i ett desperat och månne fruktlöst försök att rädda honom från den så tar jag hand om magsjuka barnet. Maken servar hostiga barnet som måste inhaleras och ges dryck såväl dag- som nattetid... så nu, klockan 00:50 tar vi nattens första matrast... det kommer att bli en lååång natt!
TV
Ni ungdomar får väl se Let´s Dance...
Jo... det gick den här gången också.
(och ändå har jag mage att vara lite surne över att jag var sååå nära VG på två tentor till... skämmes tamejtusan!)
Uppdatering 11:58 : Jag hade 45,5 på senaste tentan... VG började vid 46. Jag är surne! Rejält.
Ngåååååååååh!
Snö
När jag skulle hämta ungarna idag och behövde skotta fram bilen så insåg jag att det inte fanns nånstans att placera den bortskottade snön... plogkarmarna är för höga och på gården har snöslungan gjort berg av små kullar. Så jag flyttade snön åt sidan och överlät jobbet åt nån annan.
Nån annan blev förstås maken, men min egentliga inställning är att den som lagt hit snön också får forsla bort den. Tycker att det är ett rimligt krav.
Sonen har fått lite feber. Han sover gott, men gnisslar tänder så det skär genom märg och ben.
Förresten är det den röda märgen i benen som bildar blodet. Håller jag också på med ikväll: Blodbildning och klinisk kemi. Tänkte ligga steget före innan den här tentan. Eller de här tentorna. Som vanligt mer än en: en hemtenta i onkologi, ett seminarium i hjärtsjukdomar, KOL och astma, samt två tentor i klinisk kemi och endokrinologi. Om jag ligger i nu, så kanske ag slipper sitta 24-7, sista dagarna. Man vet ju inte om man får plötsliga förhinder (sjuka barn, tandvärk...) så det är en klar fördel att ha börjat i tid.
Mat.
Vi åt sikrom med västerbottenspaj och nåt klet till förrätt och efter maten rundade vi av med en vådligt god creme brulée (med reservation för stavningen...) Sen en vända förbi Storfors för att se om Lille M hade vuxit sen sist. Det hade han! Hujja, så fort det går...
I morgon serveras det palt hos svärmodern... i skenet av kvällens måltid bleknar det en del, men kommer att bli perfekt ändå. Palt är gott. All mat som man själv slipper laga är gott. Gott sällskap i form av svärföräldrar, svägerskor och andra gör inte saken sämre.
Nu: sömn. Barnen sover hos famordern och farfadern, så i natt ska det väl ändå inte vara nån som hoppar ner i sängen vid nollfyra och sparkar runt till klockan sju?
Lättnad stavas "Godkänt"
Har rott hem fyra av fem tentor den här omgången. Möjligen fem, eftersom jag inte fått den sista registrerad än.
Bara den sketna VFU-rapporten kvar att fila lite till på (det mesta är redan åtgärdat) innan jag ska lämna den för granskning igen. men när den är klar och om den sista av fem går igenom nu, ja då är jag kvalificerad för T4 (T1 och T2 måste vara klara före T4 om jag fattat rätt...).
Skulle vara fantastiskt skönt att lämna våren med blanka papper...
Hrmm... de där... b-i-n-g-o-l-o-t-t-e-r-n-a...
Grejen är ju den att jag med brinnande iver skulle såväl handdiska, knäskura som rensa avlopp, hellre än att spela just Bingolotto. Och det är ju så enkelt att rätta lotten på nätet, så spela kommer inte ens på fråga...
Och så händer det då att det trillar ner nån vinstlott i brevlådan... Inga stora vinstsummor förvisso, men ändå... och det är ju trevligt på ett sätt. Det jobbiga är bara att vinsterna måste hämtas ut. Och när jag då går in på Spelbutiken eller Lösviktshuset eller vad det heter, i Öjebyn, så skäms jag nåt så fruktansvärt, för att jag är rädd att de som jobbar där ska tro att jag suttit hemma och tittat på programmet... ja, det är riktigt jobbigt!
Några teorier runt Bigolottoångesten:
1) Jag är hysteriskt rädd att jag ska förknippas med en sån som lyssnar på dansbandsmusik, som i alla fall på Lokets tid förekom ganska frekvent i programmet.
2) Jag har ett alldeles för stort ego, som ens tänker tanken att ett butiksbiträde i Öjebyn skulle bry sig om vad lilla jag gör på söndagkvällarna.
3)Jag är rädd att butiksbiträdet ska tro att jag har varken kompisar eller liv, eftersom jag sitter hemma och spelar Bingolotto. Vilket jag inte gör, det måste förtydligas igen.
Tror egentligen att alla teorier stämmer. Vad blir det då för diagnos, tror ni?
Gosse!
Idag har han sett på Rorri och Store Kvist (!)
Dessutom har han mätt sig på mätarplankan och hävdar att han är prick stor.
Affärer...
-Affärer... affärer, affärer... (som Farbror Nilsson sa till Madicken när han skulle gå till Trill-In).
I dag blev jag av med ekskåparna som jag lagt ut på Blocket. Ett par i 65-årsåldern som byggt om sitt badrum och plötsligt insett att inga skåpar passade, hämtade grejorna. Mannen i sällskapet ringde igår och stötte och blötte huruvida han skulle kunna hänga skåparna vertikalt istället för horisontellt och i så fall, skulle han då vara tvungen att flytta gångjärnen? Igår blev det ingen affär, han visste inte riktigt hur han skulle göra... idag hade han däremot funderat ut nåt. De körde från Trundön och vi bytte pengar mot skåp. Win-win...
Sen tog jag de pengar jag håvat in, åkte och köpte ett par lampor (begagnat) som jag efterlyst på Facebook. Äntligen! Kommer att bli kanonbra!
Kanske ska man inte göra affärer på vilodagen... men eftersom jag jobbar i helgen så får väl det bli en annan dag då... mest troligt blir det ingen ersättande vilodag. Ibland får man lov att rationalisera bort dem... eller förresten; jag ska ju sova i morgon när jag kommer hem. Visst räknas det?
Språkvård för bövelen!
Men av princip budar jag inte på annonser där rubriken lyder:
Så söt klänning...
Vaddå??
Först och främst så vet ju inte säljaren om jag håller med. Jag kanske tycker att klänningen är skitful.
Sen så är "så söt klänning!" ett utrop, i alla fall enligt mitt sätt att se det. Nåt man säger till kompisens barn. Eller bland galgarna på Lindex. Inte om sina egna grejor...
Det var dagens förargade utspel... Vad säger svenskläraret?
Uj uj...
Nya tag i morgon.
Flickor!
Var? När? Hur?
