Hund i bil?
Men varför??
Är tanken att man ska se skylten och tänka: Ahaaa! Nu måste jag köra varsamt här, så jag inte bumpar in i vovvarna framför mig? Eller?
Kanske man skulle sätta upp en skylt: TVÅ BARN I BIL (jag anser mina barn vara mycket viktigare än all världens hundar). Och sen när jag kör själv, byta ut den till en TVÅBARNSMAMMA I BIL-skylt? ÄKTA MAKA-skylt? HAR ETT SAMHÄLLSNYTTIGT JOBB- skylt? (De kategorierna kräver mycket mer hänsynsfullhet i trafiken än alla fyrfota lopphotell i världen...
Nää... Jag kunde, helt ärligt, inte bry mig mindre än jag gör. Om att folk kör runt med jyckar i bil alltså. Däremot bryr jag mig skitmycket över att, sannolikt samma folk, släpar runt sina pälshögar på stan, på loppis, på festivaler.
Hört talas om skogen? Visst är det där man ska motionera hundar?
Undertecknat:
"Irriterad"
Update: NU vet jag vilken skylt jag ska ha: CHAUFFÖR I BIL.
Tre.
Passar bra eftersom jag just inte har vare sig inspiration eller uppslag till inlägg.
Däremot har jag väl inga chockerande avslöjanden att bjuda på. Jag är alldeles för tråkig.
Men tre saker bör man väl kunna klämma fram...
1) Jag är alldeles fruktansvärt rädd för tandläkaren och låter mig drogas ner till apstadiet för att de ska kunna göra nåt åt mina tänder. Om jag plötsligt skulle ärva en mille eller så, så vore första inköp en komplett uppsättning implantat.
2) Jag är kommunens värsta tidspessimist. Tror aldrig att jag ska hinna, men får alltid vänta för att jag är för tidig. Har försovit mig två gånger, vad jag kan minnas. Jag jobbar dock på att ta det lugnare och sen vi fick barn har det blivit bättre. Det har t.o.m hänt att jag kommit försent nån minut nån gång på senare år. Och det är en hemsk upplevelse, även om ingen annan bryr sig.
3) Jag gör tvärtemot andra och letar parkeringsplatsen längst bort istället för den som är närmast. Det finns få saker som stressar mig så mycket som när jag åker bil med nån som prompt ska köra varv på varv för att komma så nära butiken/restaurangen/övrigt som möjligt... Fastän man kör runt, runt, så finns det inga platser och slutar ändå med att man måste ställa sig längst bort. Jag kör i stället lååångt bort, där ingen vill stå. På så sätt får jag: gott om plats, stor valfrihet och när jag ska hem är det sketalätt att ta sig ut från parkeringen.
Och så en bubblare som jag kom på nu: Jag kan inte se på när min man backar med släp, fastän han alltid backar klockrent. Jag blir helt svettig! Måste kliva ur bilen och göra nåt annat. Skulle vara intressant att veta vad det beror på...
Resa.
Torsdag: Avresa. Kom oss iväg tid. Sonen arg och ledsen då modern fiskat ut en megasnorkråka ur hans näsa.
En kråka så välförankrad att den orsakade näsblod då den släppte.
I väg kom vi i alla fall och på Kallax träffade vi de andra resenärerna. Flyget gick bra, lunchen på McDonalds var god och efter bussturer, både med flygbuss och lokaltrafik så checkade vi in på Scandic Hasselbacken. Sen snabbt iväg igen, till Gröna Lund som ligger på andra sidan vägen om hotellet. Det åktes hejdlöst mycket karuseller, berg-och-dalbanor, tåg, uppskjut och kärlekstunnlar. Fantastiskt roligt! Middag på restauangen precis bredvid vattnet, i varm kvällssol gjorde inte saken sämre. Ganska trötta barn somnade hyfsat fort i bäddsoffan sen.
Fredag: Hotellfrukost. Barnen åt friskt av allt det goda (eller egentligen stor mängd med liten variation). Sen Vasamuseet, som var mycket mer intressant än jag nånsin kunnat föreställa mig... promenad till Nybrokajen, snabb korvlunch vid närmsta korvkiosk, och sen tog vi båt till Fjäderholmarna. Gick runt ön och saknade inte kylan. Middag utanför Gröna Lund och sen tog vi en kvällspromenad på Skansen. En påfågel med hela fjäderskruden utfälld visade sin baksida för oss och sonen ville sen gå tillbaka "och titta på den där rumpan igen".
Skönt var det att sen få sin nattsömn... som varade till klockan ett, då sonen med ett vrål rasade i golvet med näsan före. Näsblodet var åter ett faktum. Ur båda borrarna dnna gång. Och han måsta ha väckt hela våning fyra med sin näst intill tröstlösa gråt. När han väl lugnat ner sig och vi fått stopp på blodet, somnade han om och fick sova mellan oss. Dottern skulle inte ha rört en min under hela cirkusen. Hon sov sig igenom, helt ovetande.
Lördag: Nytt besök på Skansen och också Skansenakvariet. Lunch vid Solliden. Medan vi åt ringde Jonas Wahlström och ville meddela att jag tappat plånboken vid akvariet... vilket jag inte hade märkt. När jag hämtade tillbaka den, så fanns allting kvar. Så i slutändan var det värt att ha den borta ovetandes en stund. Det är ju ändå nån slags merit att ha pratat med han som har världens mest beskådade tumme...
Efter lunch åkte jag, maken och barnen först buss, sen tunnelbana, sen buss till Hagaparken och Fjärilshuset. Kanske aningen överskattat, då vi vuxna uppskattade karparna mer än de inte så många fjärilarna. Men dottern var förstås jättenöjd. Sen åkte vi till slussen, där vi mötte di andre. Promenad och god middag i Gamla Stan, sen promenad runt slottet och riksdagshuset. Därefter Djurgårdsfärjan tillbaka till Gröna lund. Sen sömn.
Söndag. Hemresedag, men efter utcheckning åkte vi till Naturhistoriska museet, där stora barn, pappor och farföräldrar gick på Cosmonova. Jag och lilla barnet kollade en utställning om kroppen och sinnena.
Tunnelbana till centralen. Flygbuss för oss (hade hunnit köpa t.o.r-biljett) och expresståg för barnen, som fick åka med farmorn och farfarn (halva pris på Arlanda Express under helgen. Visste inte jag).
Maken, som längtat hela helgen fick till slut äta på Pizza Hut på Arlanda! Och som han åt. Jag med. Ungarna var lagom imponerade, men så hade de mer eller mindre levt på pizza och plättar i fyra dar. Dottern åt plättar till frukost två gånger, till middag en gång och även vid en lunch...
Sen flyg hem, med en jättejättejättetrött pojke vid min sida. Likafullt var han fortfarande vaken då V70:n svängde in på Knabben igen. Men han hann nog bara vara i horisontalläge några sekunder innan han sov.
Det är bara att buga sig djupt och tacka svärföräldrar och övriga för en fantastisk helg.
Kungligt bröllop.
Bestämde just att jag inte ska sponsra Kronprinsessans och gym-Daniels bröllop.
Alltså: ingen bröllopschoklad, inga bröllopskoppar, inga frimärken.
Varför?
Jo, jag är väl ingen royalist. Och sen tycker jag mest synd om stackarna i kungahuset, de får ju aldrig vara i fred!
Det blir uppskruvat: man skaskicka kärlekshälsningar på Aftonbladet (som att brudparet bryr sig. Skulle ju iofs vara kul att skicka nån sån där halvsnuskig rimmad klassiker) och man ska samla på allt möjligt krafs med guldkronor på.
Nu såg jag att kyrkan hamnat på kant med kungahuset också, då Kronprinsessan vill bli överlämnad av pappa Knugen, men kyrkan tycker att det är förlegat och strider mot jämställdheten. Ja, jag vet då inte vad man ska tycka om det, men det känns inte som att det har nån avgörande betydelse för jämställdhetskampen. Men jag antar att Gudrun Schyman lär rasa på sin kammare om det blir som bruden vill...
Tänkte på en annan sak också... både Victoria och hennes mamma är ju oerhört engagerade i barn med funktionshinder... vore det ändå inte lite häftigt om brudparet fick ett barn med Downs eller nåt?
Inte för att jag önskar nåt barn att födas sjukt, men om man leker med tanken... tror ni det skulle bli nån bebis eller skulle den sållas bort i rutinkontrollen? Jag tror på det senare. Skulle inte se så bra ut med ett operfekt barn på familjebilderna. Usch, tänk så många barn som inte får leva för att de inte duger åt föräldrarna (och nej, skitsnacket om att man som förälder inte skulle klara av ett barn med särskilda behov, det lyssnar jag inte på längre. Vill man så kan man).
Månntro det blir några barn över huvud taget för de inte längre så unga tu... Kronprinsessan har ju faktiskt haft ätstörningar, sånt kan sänka fertiliteten... Tänk vilka rubriker om nån skulle råka möta prins Daniel på Sophiahemmets Fertilitetsklinik, med en vit plastkopp i näven, höhöhö...
Prylar...
Efteråt frågade patienten om jag hann se nåt (undeförstått: såg du nåt som var fel?).
Men nej, nån röntgenläkare är jag ju inte... Jag svarade att jag inte förstod bilderna, att jag inte såg så mycket. Fast i verkligheten var det det inte svårt att urskilja vilka organ det handlade om. Om de sedan såg ut som de skulle, det vet jag inget om, men häftigt var det i alla fall.
Häftigt är också att se att nånting ändå går in i min överkokta stackars hjärna, tro det eller ej! Efter några försök med 1g Claforan som ska spädas med 4 ml sterilt vatten och infunderas under 3-5 minuter så känner jag -faktiskt- att jag inte måste tänka tills det luktar bränt varje gång. Tror faktiskt jag gjorde positivt intryck på handledaren som nog inte trodde att jag skulle fixa uträkningen på hur många droppar/min droppet skulle gå när en patient skulle ha 1000ml på tolv timmar. Hon förväntade sig inte att jag skulle kunna det. Inte jag heller.
Trevägskranen verkar mer begriplig nu. Adjunkt Örjans -"kom ihåg Luer-lok, tjejer" ekar i huvudet varje gång jag funderar över hur tusan man nu skruvade i den där sprutan eller sondmaten. Hans näst intill kärleksfulla förhållande till den lilla geniala gängan kändes på nåt sätt som typiskt-manlig-sjuksyrra. Men jag måste medge att jag också gillar alla märkliga genomsmarta mojänger och grunkor, allt-i-ett-kit och patentlösningar. Omvårdnad är en materialsport!
Jag blev så glad!
Uääk!
Men... (för det måste få finnas ett "men")
...Rickard Olsson. Vad döljer karln?
Nu har han fått ytterligare ett programledaruppdrag i SVT:s "Bubblan".
Den här gångern har han sparat tredagars (uääk) och grävt fram ett par groteska glasögon, (uääk) ni vet såna där hypermoderna som gör att man inte vet hur man ska bedöma folk, relik från 80-talet, eller supercool modejöns?
Jag vet inte vad det är, men han väcker oädla känslor i mig.
Det går an.
En typisk jobbat-natt-men-sen-inte-sovadag. Maken jobbar.
Seg. Bränner i ögonen. Gäsp, gäsp... men det går an eftersom:
-Husvagnen står på gården nu, det gör mig glad. Ett säkert vårtecken.
-Sjön är delvis isfri och glittrar i solen. Snart kommer grönskan på andra sidan.
-Bänkarna på lekparken har tinat fram och baksidan på vår gård är nästan snöfri.
-Jag inser att vi har ganska stora barn nu, första gången på sju år som man kan slappna av utan att behöva ha stenkoll på vad de pysslar med. På gott och ont. De är ju vansinnigt söta när de är små, men det finns ett lugn i att de blir större.
-Min skoltermin är snart behövligt slut och om inte så många dar åker vi till Stockholm.
Finns mycket att njuta av...
Det här livet...
En ständig berg- och dalbana!
Tvära växlingar mellan hög puls och nästan ingen puls och man får i allt det vara tacksam över att ha puls, oavsett hastighet! Ena stunden rusar både jag och tiden fram och jag släpar efter i hasorna i en hisnande, förundrande färd genom det som är mitt liv. Nästa stund är en stilla stund. Fina sånger på Youtube eller en bamsekram av världens finaste blonda lilla pojke. En stunds utsikt över Hemträsket när solen står lågt om kvällen och markerna i backen nedanför skolan precis har börjat få den där intensiva gröna färgen. Och sen tillbaka till höghastighetslivet igen. Barn på dagis, iväg på skolan, födelsedagar med trevliga kalas och allt annat därtill. På en och samma gång.
Igår lärde sig den minsta att cykla. Och trots att det var rätt hektiskt att först springa bakom honom så kom det sen ett sånt där stilla ögonblick som helst aldrig borde ha fått ta slut. När han efter några vändor uppför och nerför vägen cyklade iväg alldeles själv och skrattade så där genomhjärtligt... det är de små fragmenten man minns!
