Gäsp!
Med tändstickor i ögonlocken och en kall avrivining i duschen försöker jag hålla min kropp upprätt och min tanke klar. Sömnbrist råder.
Jag har arbetat i natt och nu har vi kursintro och föreläsningar hela dan... aningen mastigt. Men det kommer att bli kul!
Det blir mikrobiologi, infektionssjukdomar och vårdhygien på schemat i höst och hur än jag vänder och vrider mig så grämer jag mig över att jag inte var så klyftig i min ungdom... om jag hade haft fler och bättre betyg så hade inte läkarprogrammet varit lika avlägset. För det är ju det som intresserar mig: medicin... skit också att man alltid ska vara så efterklok.
Alldeles strax får vi föreläsning av biomedicinska analytikern Anders. Senare ska vi få föreläsningar om infektionssjukdomar av en annan Anders och ovanpå det kommer det ytterligare en Anders och pratar för oss... två Katarina ska vi hinna med också, men bäst av allt är att Rolf Lantto kommer tillbaka och undervisar rörelseapparaten. Det blir en upplevelse det! Den här terminen verkar det mesta vara lagt på Marratech, så resorna till Luleå blir färre... praktiskt och tidsbesparande, men ändå lite trist. Jag gillar ju att sitta i stora föreläsningssalar och... ja... rita i mitt kollegieblock.
I lördags tog jag med mig killen jag arbetar hos till Storstrand. Konsert med Simon och Frank Ådahl (ni vet, Edin-Ådahl... Melodifestivalen 1990...Som en vind). Först skulle de sjunga på 19-gudstjänsten och först samma dag slog det mig att det var Livets Bröd som höll i mötet där de serverade oss en yvig och karismatisk storfräsarpredikant på Sverigeturné.
Och det kan man väl säga var en upplevelse utöver det vanliga! Man är inte van formen. Jag har alltid trott att media förstorar och förvanskar Livets Ords sätt att vara, men det stämde faktiskt ganska väl med vad jag har sett. Inget ont i det, men det passar inte mig. Intressant att ha gjort erfarenheten, men det var nog både första och sista gången... jag kände mig inte hemma, fastän vi var på Storstrand. Tänk att man kan dela tro, men ändå vara såna mängder av ljusår från varandra! Jag fortsätter nog gärna ha Jesus i EFS-förpackning. Det är det som känns rätt för mig och följer mina värderingar bäst. Över huvud taget tror på att fortsätta tänka själv, inte bara lyssna blint på andra och köpa konceptet utan att ifrågasätta.
Hur som helst så var konserten efteråt bra. Frank Ådahl sjunger så att man får gåshud!
Nu: In i mikroorganismernas förlovade land. Gillas!
Mer kort...
Jag har alltid fascinerats av de som behärskar akvarellmålning.
Jag har en hel drös med såna grejor hemma, men varenda gång jag försökt
måla nåt, så har det slutat med att jag varit arg...
Nu är det rätt många år sen jag provade sist, men tog ju fram färgerna till de två
föregående korten jag gjorde.
Jag har accepterat att jag aldrig kommer att kunna avbilda
saker så att de ser ut som foton...
...men jag har också förstått att det måste ju inte se ut så heller!
-Eureka!
Det är hur kul som helst att måla små saker till kort.
Som löven och svamparna här ovan.
Jag målar, fyller i konturer med fineliner,
klipper och klistrar.
Så nu har jag användning för mina färger.
Och jag är inte arg längre!
Så... så här blev kortet på ut- och insidan.
Ingen text, går att fylla i vad som helst.
Den vita skrivytan är fortfarande lös, funderar
på att göra den mindre...
Jag hade inte tänkt på, förrän idag, att jag ju inte har nån som helst användning av en massa kort,
så behöver nån ett kort så är de till salu för materialkostnaden.
The Man
Överlever skeppsbrott, vilsefärder i öknen och oplanerat långa bergspromenader.
Det här är tydligen högst intressant. Själv är jag måttligt road, jag har ändå inte tänkt ut i öknen
och om jag ska dit så ska jag ha mat, dryck, tält och kamel med mig. Inga ökenfärder utan kamel. Och för all del även en liten beduin. Som sällskap. Man kanske kunde lära sig lite arabiska på kuppen...
Hur som helst, Bear Grylls verkar vara manligheten personifierad. I min mans ögon. Förvisso på skämt, men ändå.
För han anser att manlighet per definition är att: gå vilse (i detta fallet på låtsas, men dock), hitta en orm, flå ormen, grilla och äta upp den, spara skinnet (utifall att), urinera i detsamma (utifall att) och senare dricka upp sin egen urin ur ormskinnet, eftersom vätskebrist hotar. Det här gör han alltså, Bear Grylls.
Manlighet, som sagt...
Uppdatering: Jaha. Då var de här igen då. Bilderna. Synerna. Just nu föreställer jag mig min man, lutad mot den enda palmen i öknen. Med brallorna vid anklarna. I färd med att lirka ner dräneringsröret i skinnet från en anakonda... Jag borde söka hjälp för det där...
Runt igen
Ett nytt kort. Tyvärr med dålig färgåtergivning, ni får tänka mer plommon än lila...
Hoppas mönstret på det mörka pappret syns, för det är snyggt. Föll för det i butiken.
Bottenpappret har struktur, prickarna är upphöjda.
Blommorna har jag satt glittrer på med vanlig guldglitterpenna,
"skylten" och axen (ska föreställa havre. inte helt trovärdigt kanske) har jag målat
med akvarellpenna, pensel och Stabilo Point 88-penna, brun nyans
(ramlade äntligen över ett 25-pack av Stabilopennorna. På Åhléns, som säljer ut rubbet till 30% rabatt. ).
Man tror inte att det är sant...
Jag får kalla kårar när jag hör att det finns en frikyrka, eller åtminstone medlemmar i en sådan, här i bygden (inte EFS kan jag tillägga, EFS håller ju samma linje som Svenska Kyrkan), som påstår att massage (alltså vanlig hederlig massage) är djävulens verk...
Är inte det att skriva under sin egen förenings undergång? Eller att försöka utplåna hela religionen på sikt. Hur tror man att man ska kunna värva några nya själar med de medlemsvillkoren?
Och framför allt: Varifrån kommer den befängda idén?
Man får anta att den som hittat på galenskapen har nån avog inställning till kroppskontakt, alternativt är så in i norden rädd att det skulle uppröra ädla känslor av sexuell art, så att man helt enkelt inte vågar låta sig vidröras eller vidröra.
Och paradoxalt nog, så är det sannolikt just dessa, de som predikar beröringscelibat som verkligen skulle
behöva lite närkontakt...
En annan tanke på det här är, att om man ser så syndfullt och allvarligt på nåt så banalt som massage,
hur ser man då på kvinnan och hennes roll? Är det kyskhetsbälte och slöja på? Fotboja vid spisen? Och homosexualitet, hamnar det då också under helveteskategorin?
Det är nog det här som är kristendomens svar på de muslimska extremisterna. Bevare oss från sånt.
Det är ett hundjobb verkar det som...
-Man måste komma ihåg en massa saker (inte min grej!): gympapåsar, inklusive innegympaskor, gympakläder och duschgrejor.
Skicka med den där saken som börjar på just den bokstav som de lär sig för tillfället och dessutom får saken inte vara för stor, den skall helst rymmas i fickan. Man ska minnas att kolla igenom ryggsäcken varje dag, så att man inte missar nya viktiga komihågar.... och så ska man skicka med frukt, som de eventuellt äter upp. Alltså måste jag kolla skolväskan för att se om det ligger kvar nån ledsen gammal banan där i.
-Man ska läsa för barnen, prata med dem, lägga bort allt arbete och bara vara med dem. Vi fick ett helt häfte om det.
Vilken tur att de skickade med en sån fin instruktionsbok, för inte hade jag nån aning om att man måste prata med sina barn (OBS! ironi, sarkasm och en smula cynism).
Nåja, det låter som att jag är bitter, men så är det inte. Jag gillar lärarna (pedagogerna) och jag tror att det kommer att bli ett bra år. De har många idéer, god vilja och kunskap. Men jag tror våra föräldrar hade det enklare. Det var inte riktigt samma allvar då. Och inte lika tidigt.
Så var det då dagis. Gossens dagis.
Vår lilleman har fått en sekundär mikrobiell infektion efter vattkopporna. Det betyder att det slår upp en massa nya utslag som kliar hejdlöst och blir röda och eländiga. Huden har alltså blivit infekterad genom vattkopporna så nu är det penicillin som gäller, tre gånger dagligen i en vecka. Det är bara det att han är på dagis vid minst ett av medicineringstillfällena under dagen. Och personalen får förstås inte ge honom medicin...
Jag kan bli lite grinig. Det är så många förbehåll.
-inga hängselbyxor
-inga bälten
-inga fingervantar
-ingen medicin
-helst ska de klara toabesöken själv också. Tre år gamla.
Det är uppenbarligen inte nån all-inclusiveavgift man betalar!
Skulle vara intressant att se en specifikation på vad som ingår i barnomsorgen.
Smaka på ordet: Kommunal barnOMSORG. Inte kommunal pedagogik.
Och få se vad de säger om lillemans nya kängor. Med snörning! Moahhaahaaa....
För övrigt kan jag säga att jag gillar personalen, det är bra människor. Jag har bara lite svårt för vissa regler...
Nyscrappat...
Materialbrist råder!
Har köpt lite papper, men man behöver ju en massa blingblång därtill...
Av blingblång har jag inte mycket.
Så det fick bli som det blev:
Enfärgat blått, enfärgat vitt samt mönstrat turkost papper.
En metallkedja från prislappen på sonens nya byxor,
lite turkosa dekorationsstenar som jag tröttnat på att ha på ljusfatet,
bokstäver utskrivna på en sämre fungerande skrivare,
ett par vågor i akvarell,
svart papper från en papperskasse från Umbrella,
Pearlmaker i kulören Antracit,
samt svart stämpeldyna.
Och så en massa lim.
Sen har jag lärt mig att om man knycker nåns upplägg heter det att lifta.
(man kan inte tro det, men det är ett avancerat fackspråk runt den här hobbyn!)
Jag har inte liftat mer än den själva formen på kortet. Den tog jag av nån länk jag hittade hos
Karro. Sen såg jag att även Karro, som för övrigt är otrolig på det här med scrapping, hade knyckt idén med runda kort. Jag gillar runt och när jag nu, 30 år gammal, äntligen blivit med passare,
så ska det bli runt, runt, runt...
Höst
Men jag har aldrig spelat schack med Döden... hade tänkt få vara kvar här ett tag till, helst utan förhandlingar. Om det kan gå för sig? Den dag jag ska förhandla så önskar jag att jag fick välja nåt annat än schack för att försvara min tid. Har aldrig varit nån taktiker, skulle lätt bli utspelad. Kanske lite TP i stället?
Fast nu menade han ju min återkommande höstångest, maken. Den som börjar redan i maj och håller i sig till mars.
Ångest är ett starkt ord och inte är det så att jag går omkring och har ångest över hösten 24-7, men att den finns i bakhuvudet är ingen överdrift. Tungsinne. Dock är min höstångest rätt rolig att driva med, det förstår jag ju. Den är ju egentligen helt såväl onödig som hopplös, eftersom det inte finns något eller någon i denna världen som kan påverka årstidernas gång. Men jag sätter mitt hopp till den globala uppvärmningen, hehe...
Det som håller mig uppe nu, är en resa med maken till Umeå i november, när hösten är som allra mörkast och kallast. En shoppa-äta gott-resa med vita fluffiga sängkläder på hotellrummet och ett par dagars total avkoppling från allt ansvar. (Tips på bra hotell mottages tacksamt)
Och i år slipper jag även julvåndorna, eftersom jag nu har tillräckligt med råg i ryggen för att lämna mina föräldrar åt sidan. Min egen familj förtjänar minnesvärda jular. Tidigare har jag känt att det varit jul bara vartannat år. Det här året och åren som ligger framför, firar vi med de människor vi älskar att ha omkring oss. Det är en underbar, befriande insikt! Att till slut känna sig fri från ansvar... Ett ok, en gigantisk betongklump som fallit från axlar och hjärta. Det lever jag på nu. En liten resa och en fin jul. Efter det har vi bara fyra månaders lidande i djupsnön innan sommaren. Är det nåt jag inte kan förstå så är det vad Vår Herre såg för charm med snö... Men nu ska jag inte ifrågasätta Hans verk, tids nog får det sin förklaring...
Jag vet, kära maken, att det här kanske inte var den ångest du avsåg, men faktum är att du borde skriva om det själv! Du som har tusen tankar och talets gåva. Du som ändlöst och briljant kan ordbajsa över vilken liten företeelse som helst. Eller ska vi säga att du berättar och jag skriver?
Och visst har jag skrivit nog om ångest nu?
Scener ur ett äktenskap
Det handlar om norrländskan... sättet att bruka språket på våra breddgrader. Så här.
Han ger henne en komplimang: -Dö jär et na leid dö (du är inte alls ful du).
På samma sätt brukar man säga om maten att; et var häin dåLit (det här smakade inte dåligt)
Det får liksom inte vara för bra. Såna är vi här uppe. Inte bara min man och jag och inte bara i de här sammanhangen.
Men av nån anledning strör vi inte superlativen omkring oss. Varför gör vi inte det? Vi väljer att fokusera på det negativa som inte är.
Och hur många gånger har jag skrivit "inte" i det här inlägget?
Inspirerad
På fredagsaftonen körde jag och dottern med husvagnen till Inspirationshelgen på Storstrand... Eller... I ärlighetens namn var det som förstås maken som stod för själva körandet, jag betackar mig för allt vad släpdragning heter. Det är alldeles för spännande för mig... men det var vi tjejer som skulle bo på Storstrand.
Ganska mysigt att få vara lite för oss själva, men visst sakande jag man och son ändå. De valde fiske och båtåkning i svärföräldrarnas stuga istället. Jag kan förstå min makes val; att försöka lyssna på tal och sång och samtidigt hålla ordning på gossen, som av ren glädje gärna varvar upp till max i folksamlingar, det brukar inte vara särskilt givande. Möjligen för gossen själv, men inte för den som skall hålla kolla på att buset håller sig inom ramarna.
Även kompisarna J&E med barn var med i helgen, även de i husvagn.
Det värmer i hjärtat och jag känner stor tacksamhet över att ha vänner som dessa!
Inspirationshelgen 2009 kan sammanfattas med ett antal "m": Människor, Möten, Musik och Mat.
Eller... mat och mat... en Massa fika i alla fall. Och en riktigt bra grillning på lördagen. När vi väl fick fyr på grillen alltså. Efter en mängd tändvätska som knappast är att rekommendera så tog det sig till slut. Ber ödmjukast om ursäkt för eventuellt obehag för kringboende campinggäster. Nästa gång lämnar jag med varm (!) hand över all eldning/grillning åt nån som behärskar det (min man).
På lördagen träffade jag arbetskamrater gånger två och dessa, Åsa och Lilla My uppskattar jag mycket!
Vidare har jag gått på seminarier, bland annat lyssnat på Ylva Eggehorn (hon som skrev "Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken...") Många kloka tankar hade hon att förmedla. Hon har verkligen tänkt till, verkar ha funderat länge och funnit något poetiskt och vackert även i GT:s tyngre och mörkare delar...
Som pricken över i blev det mysigt mingel i fikatältet, fantastisk körsång av Generation B i kapellet, musikcaféer och det lika trevliga eftersnacket i husvagnen när barnen somnat. Det bästa av allt är att inget ämne är för litet eller stort i rundsoffan i en husvagn efter midnatt, när man är så där lagom trött efter en dag full av intryck: Reflektioner över dagen som gått, över livet och tron, kan gott och väl blandas med tankar över bristen på mandelmassa i billiga, fabrikstillverkade mazariner... (kan ni fatta att de försöker lura på oss finsmakare aprikoskärnor!?)
Dottern, hon har varit på Barnens Konferens och är mer än nöjd hon med. Tillverkat pappersnejlikor och lekt Under hökens vingar. Säkert har de sjungit och lyssnat på berättelser också. Hon är lite hemlighetsfull, berättar inte så mycket. Och visst måste man få ha hemligheter...
Det har varit en fin helg. Önskar fler såna.
Nu har jag bestämt mig: jag ska skaffa en traktor!
En tanke som funnits på sparlåga länge, men som blossade upp rejält när jag såg
AK:s hobbyrum. Fick många bra idéer, men har inte lika många pengar.
men ett par sortimentskåp skall inhandlas på Classe i alla fall
och eftersom sovrummet (där pysslet ska hålla till och förhoppningsvis även pysslaren) är litet
så har jag tänkt mig en pall som skrivbordsstol. Då kan man skjuta under den under skrivbordet
för där tar den ju ingen plats. Men då måste den ha hjul. Och så ska den ha nån slags form och finess.
Så därför blir det en Traktor från Ikea. Den har dessutom fotstöd, vilket inte är helt fel.
Handla väska
Inget kaos, inga akuta kissnödigheter, inget bråk och ingen gråt. Man borde köpa en lott...
Dotterns skolväska inhandlad. Den trevliga expediten var på väg att plocka ner en Bratzväska högt upp från väggen, men jag gjorde som sonen: vinklade ner ögonbrynen, spände ögonen i henne och dessuton skakade jag långsamt, nästan omärkbart på huvudet. Och hon fattade vinken. Valet stod mellan en enfärgad rosa, ganska stor väska med en guldkrona på och en rosa, lite mindre med Snobben och en massa glada färger. Det var ju dottern själv som skulle välja och hon valde rätt i mitt tycke, det blev den enfärgade.
Vi kollade lite andra butiker också, eftersom jag lovat att vi skulle köpa pennfack och pennor också.
Sonen var också lovad att få nånting. Detta nånting blev ett trepack dricksglas med motivet Homer Simpson dansar cha-cha med tre varmkorvar. Jag försökte avstyra, tro mig, men det var inte läge för förhandlingar och kanske var det för att jag gav med mig som vi slapp kaos. Sonen var nöjd, dottern var nöjd och jag kände mig också rätt nöjd.
Vi hann in på Rima en sväng också. Mamma måste också få något (förutom passaren jag köpte på Classe). Lite scrapmaterial följde med hem , men jag förstår nu att man måste ha rätt mycket grejor för att kunna få ihop nåt snyggt... Hur har ni råd, alla ni inbitna scrappare??
Sist skulle vi fika på Kvartersbageriet. Medan vi satt där med bakelser, morotskakor och Cupcakes, så kände jag nåt som liksom ramlade ner i håret på mig. Jag satte dit handen för att känna efter och... -Aj, jävl** vad det brände till!
Det var en geting jag fått i håret och nu hade den dessutom stuckit mig. Ajajaj så det bultade i tummen.
Gadden satt kvar och trots den utbildning jag valt så fanns just då inga sjukskötersketakter alls i mig, jag var tvungen be cafétanten skrapa bort gadden.
Jag har hört nånstans att man ska skrapa, inte dra bort den, eftersom man kan klämma ut ännu mer gift i kroppen om man nyper över gadden. Men som sagt, jag var inte speciellt kaxig just då och lämnade gladeligen över jobbet till en kakförsäljande kvinna utan sjukvårdsutbildning.
Tummen har efter det inte varit sig riktigt lik... nu börjar den kännas som vanligt igen, fast det gör ont än, men svullnaden har gått tillbaka. Tydligen var jag inte allergisk heller (nåt jag alltid fasat för) för här sitter jag utan minsta men...
Nu borde jag lägga mig. Stor dag i morgon, med förskolestarten...
Top ten...
Takfläkten i guldmetallfärg.
Vidrig rakt igenom. Skira frostade glaskupor med krusad kant
gör den ännu värre...
DollarStores doftljus.
Om man nu prompt måste ha dem, så kan
autoinjektor för akut allergichock vara bra att införskaffa först.
Snudd på att de borde varningsmärkas... kanske med dödskallen?
Älghornet.
Eller renhornet eller annat horn.
Ska tydligen vara trendigt nu.
Jag associerar till svettlukt, flanellskjortor och grönlaserade pinnstolar...
I det hem där älghornet återfinns, kan man ofta också hitta den
uppstoppade ugglan med elaka ögon och råtta i munnen...
Ryska Babushkan:
Den där rödkindade damen som har en hel armé av likadana fast mindre
babushkor inuti. Jag har inte sett skönheten i dem, men nu ser jag ju att de säljs i butik.
Kanske är det jag som är helt ute?
Ölspegeltavlan.
Bartavlorna med spegelbakgrund
och Budweisertryck. De Luxemodellen har tryck av fejksammet.
Den evige ungkarlens väggprydnad.
I samma kategori finns Grindslantentavlan
som har en barskåp inuti...
Tavlan med den gråtande pojken.
Med stora krokidiltåren på kinden.
Ger inte den er ångest också?
Talar till ert samvete?
Det kniper till i hjärtat och plötsligt känner man
för att skänka alla sina pengar till Unicef...
Afrikanska masken.
Herregud, man måste ju kunna sova gott om nätterna!
De där ansiktena har nåt mycket mystiskt över sig. Så där att man kan ana att möblerna
flyttar runt av sig själva i mörkret och att stereon plötsligt går igång utan anledning...
Buddha.
Tanken på att ha en barmagad, fet liten man av grön jade
på min antika skänk, gör mig mycket illa till mods...
Den klassiska porslinshunden i naturlig storlek.
Värst är dalmatinern och snobbiga vinthunden.
Själv har jag haft en tax. Den var till och med fulare än farsans
glaspenis med pung, avsedd för starkdryck...
Bidé i trädgården.
Ja, man har svårt att tro det, men det finns människor som på allvar
planterar blommor i sanitetsporslin.
I sanitetsporslin som ingen längre vill ha inomhus.
All osmaklighets botten är nådd när man som grädde på moset
gör en fontän av stjärtduschen. Det är ju som att be om att A-laget ska nyttja
ens trädgård som servicehus...
Uppdatering 07:53:
Jag kom på några till, som inte ryms på listan men som får agera bubblare:
Kurbitsmålade Moraklockor, porslinsdockor i alla varianter
samt stramaljtavlaor med fiskargubbar/gråtande barn.
WOW!
Kul att träffas igen. Och du makensjusthemflyttadekusin: Det vore jätteroligt om du ville vara med!
Detsamma gäller dig Fru Lundgren, som uttryckte en önskan att vara en i gänget: Men så kom med då!
Vi är inget gäng, ingen hemlig klan, men vi har fantastiskt trevligt! Kom och prova-på.
I går kväll tog jag klivet över tröskeln och blev scrappare på allvar. Min kompis A-K har inspirerat mig både med sina fina kort och med sin e-n-o-o-o-r-m-a pysselhörna. Det är inte ens en hörna, det är liksom en hel avdelning och jag är ruskigt avundsjuk. Jag erkänner utan omsvep. Avundsjuk är ordet.
Hur som helst så var jag en vända på Dollar Store igår och hittade såna där presentrör som man stoppar ner vinflarror i när man avser ge bort sådana till någon. Flaskrören var inte så särdeles snygga, men billiga och jag tänkte att det måste ju gå att göra om dem på nåt sätt. Köpte två stycken (borde köpt fler) för en tia per rör. Skalade av den fula ytan och gjorde om. Med etikett, pärlor, silver och... -och detta är sant- ...silveränglar med trumpeter! Trodde aldrig att jag skulle få användning av de där ängelpaljetterna som följde med nåt julpysselpaket från Jysk en gång i tiden, men se, se... man ska aldrig kasta bort nånting. Så nu sällar jag mig till scrapparskaran och måste spara ihop en förmögenhet till allt det fina material som finns att köpa. Oh, så roligt!
Alldeles nyss har jag tagit premiärstegen på nya bron. Fantastiskt!
Fantastiskt är rätta ordet. Det är snart två år sen den gamla bron avlägsnades och sen dess har vi haft ställföreträdande broar i form av lastpallar, husvagnspallar och allehanda hembyggen. Men nu, nu är vi broägare igen. Fantastiskt.
Idag är det officiellt höst i vår familj. Första dagen på dagis och FRITIDS! Vårt lilla dagisbarn har blivit ett stort fritidsbarn...
Skillanden är egentligen omärkbar, i alla fall just nu: samma skolgård, samma lokaler och samma personal.
Men hon har ändock blivit stor. Har lösa tänder och för korta ärmar på alla tröjor, måste handla nytt. Dottern ser mest fram emot att få åka och köpa en skolväska...
Lilleman fortsätter på sin vanliga avdelning, men det enda han pratar om är att han ska få börja på storasysters dagis.
I morgon. Det här med tidsförståelse är svårt, för det är ett helt år innan han får börja på storbarnsdagis.
Nu ska jag ta mig en sväng ut på bron igen, bara titta lite, sen blir det en tvåtimmars powernap innan nattens arbete.
Ringde förresten vår (tillförordnade) chef idag för att fråga om jag kunde få byta plats på en av nätterna på mitt schema, eftersom vår barnvakt under arbetshelgerna, mormorn, fått sparken från barnvakteriet*. Inte för att hon vanvårdat barnbarnen, inte på något sätt, men däremot har hon gjort nåt fruktansvärt fult mot mig. Nåt som är så fult att man borde fråntas föräldratiteln på stående fot. Jag hade högre tankar om henne än så... sorgligt. Riktigt sorgligt.
Hur som helst så blev jag nekad en schemaändring. Av rättviseskäl: chefen (den tillförordnade) hade nekat någon annan tidigare och kunde därför inte bevilja mig en ändring trots att jag förklarade det prekära läget. Men nästa gång jag söker ner tjänstetiden, i januari, då skulle det inte vara några som helst problem. Märkligt. Så nu vete gudarna vad vi ska hitta på... Hä sko gå tångt.
*Man ska väl egentligen inte och jag brukar heller inte outa såna här personliga angelägenheter på bloggen, men jag behövde en liten ventil...
Ärade kamrater och mötesdeltagare...
har idag enhälligt beslutat att upptakt för Qvinnogruppen
skall ske torsdag den 27:e augusti, klockan 19:00 i möteslokalen.
Undertecknad och kamrat E står för fikat.
Sprid vidare till kamraterna Sara, Karro d.y, Karro d.ä, Hortlaxbon,
Hon som är ingift släkt med kamrat E, Kulturkoftan, samt ev. övriga berörda.
Om ni anser tid och plats opassande så är vårt bergfasta, enhälliga beslut förhandlingsbart.
(Vi anser dock att omstart i september känns alltför avlägset då vi längtar att återse våra kamrater.)
Väl mött
och
Fridens liljor!
Nu hotar han med Polisen...
Vårt exemplar har något sladdrigare ben, sämre hållning och en hudton som slår i grått.
Gossen är inte i balans just nu. Han kliar sig överallt och nyser och går an. Huden är knottrig och det vi trodde var värmeutslag vill inte gå över, trots att värmen inte är lika varm nu. Vi funderar på att kolla eventuella allergier. Men man drar sig i det längsta, för det lär ju bli pricktest. Huga!
Humöret är inte heller vad det varit. Kanske är det sviterna efter vattkopporna, kanske beror det på de andra utslagen. Eller så är det bara nån fas. Man kan alltid skylla på faser, det är helt i BVC:s linje.
Fortfarande är vår Lilleman oftare glad än arg, men arg blir han många gånger om dagen och när han blir arg så blir han det med besked. Ikväll var inget undantag. Ville inte äta kvällsmat, inte gå och lägga sig, inte somna, inte få godnattkram. Dock funkar fortfarande omvänd psykologi: du får iiinte ge mamma en kram... då kastar han sig om halsen på mig och skrattar så det piper.
Men, som sagt, ikväll var allt bara fel, fel, fel... han viftade och slogs med gosekossan i högsta hugg. Stackars ko; bli behandlad på det sättet. Inte konstigt att hans (jo, kossan är en han. För övrigt heter den bara Ko) ben blir längre och längre med den stretchingen. Fyllningen i benen har sjunkit efter och liknar nu mest ödem vid anklarna.
Och så sa jag nåt åt honom (sonen, inte kossan) om att det var dags att sova. Han vinklade ner ögonbrynen, kastade sig raklång i sängen och vrålade: DÅ RINGER JAG POLITEN... PÅ RIKTIGT! Å DÅ TÄTTER DOM DEJ I PÄNGELTE!
Svårt att hålla sig för skratt... han är ju så förtvivlat söt.
För övrigt så vet han mycket väl vilket nummer polisen har... det oroar mig en aning.
Fler bröllop åt folket!
Medan jag satt ute på målarställningen och rastade från målandet en stund, så kom den oerhört nygifte grannen över.
De hade fått bröllopssvit, med bastu, bubbelbad och annat bubbel i present... inte illa minsann! Man kanske skulle ta och hyra ett rum, en bröllopssvit kanske är att ta i då vi varit gifta i åtta år, men ett vanligt hederligt hotellrum nån annanstans vore trevligt. Som äktenskapsvård. En annan stad. Bio, middag, lite shopping. Umeå, kanske? Scandic Plaza är ju aldrig fel...
Hursomhelst: De nyblivna makarna är nöjda med sitt bröllop. Vi är också nöjda med deras bröllop. Snyggt brudpar, mycket trevligt, god mat (som de lagat själva!) och bra väder.
För mig höll det dock på att bli en riktigt pinsam tillställning, då dragkedjan på sidan av min klänning behagade gå isär och sönder just utanför kyrkan. Jag skulle böja mig ner för att knyta rosetten på dotterns klänning, då nånting liksom rämnade. Jag visste det: Jag skulle inte ätit det där sista Ballerinapaketet... tack och lov hade jag en omgång kläder hemma som var tillräckliga för ett bröllop. Men jag kan tänka mig att en och annan undrade varför jag stod med armen limmad mot vänstersidan där vid kyrkan...
När grannen gick hem igen (han skulle ge sig på resterna från gårdagen) så bad jag honom hälsa frugan.
Jag var tydligen först att säga så. Inget märkvärdigt i sig, men jag måste säga att det låg så rätt i munnen: "Hälsa frugan".
"Hälsa sambon" har inte alls samma klang...
Nu lär det nog bli magert på bröllopsfronten framöver. Alla kompisarna är i och med gårdagen bortgifta.
Så vad ska vi hitta på nu för att liva upp vardagen? Kräftskivor? Grisfester?
Nån viskade nåt om ett 40-årskalas nästa år, men det kan väl ändå inte vara möjligt...
Pimp my loppisfynd...
...och nu ser den ut så här:
Observera att de avnötta fläckarna är helt i sin ordning.
Vickan goes shabby... eller nåt.
Vad säger man?
-Länge Leve Loppis!
Bygga
Det är en fantastisk tillfredsställelse att se tråkiga saker bli färdiga utan min medverkan.
De roliga sakerna kan jag göra. Men räta upp ytterdörrarar och kapa hål i väggar, neeh!
Eller jo, kapa ett hål i väggen skulle jag gärna göra, om jag fick göra det á la motorsågsmassaker, på fri hand genom stabbar och kablar, snett och okontrollerat. Det skulle kunna roa mig!
Jag fixar markservicen idag. Barnen gick till farmor, så det är ganska lugnt. Och TYST! Inte ens en borrmaskin eller kapklinga hörs för tillfället. Bara IKEA-fläkten som ligger 20dB över vad som utlovats i manualen. Fast oavsett om den låter, så måste man inte svara den. Man måste inte förmana, inte lyssna aktivt.
Nu ska det bli körvstroganoff med basmatiris (eller som min morsa trodde att det hette: bas-mat-ris).
Erfarenheten och Sannolikheten
Den, plus ett par byxor åt gossebarnet var vad jag kom hem med.
Ska prova att skava av den med sandpapper eller stålull sen, så den ser lite sliten ut.
På Tradera (jag ska dock inte sälja den) skulle den då taggas som Vintage/Lantlig/Romantisk.
Vi får väl se om det lyckas. Kanske måste jag måla om den igen...
På onsdag kommer hantverkaren och mina planer, förutom att servera lunch, är att ligga i saccosäcken och bara titta på.
Gäspa lite förstrött kanske och fråga om han vill ha kaffe... det är liksom det som är hela vitsen med hantverkare:
Den ljuvliga känslan av att se andra göra jobbet. Och dessutom blir det FÄRDIGT!
Det blir det inte annars.
Det säger Erfarenheten och Sannolikheten.
Dem kan man lita på. De har alltid rätt.
Erfarenheten och Sannolikheten vet precis vad som händer när Latheten slår till.
(och nej, kära make, det är inte dig jag syftar på. Det är oss)
Nu sitter jag här och stampar lite otåligt i golvet. Har målat på lyktan på bilden ovan, men nu har jag pillat på färg överallt
med en kökssvamp och innan nästa varv måste ju färgen få torka.
Det är långsamt att vänta på torkande färg. Långsamheten gillar jag inte.
Ensamheten och Tystnaden råder det brist på i livet just nu.
Missförstå mig inte. Jag vill inte vara utan människor i mitt liv, inte alls.
Men lite lugn och ro skulle göra gott en timme om dagen.
Och T-Y-S-T-N-A-D!
Det vore härligt med sån där tystnad som gör ont i öronen
och som gör att man blir lite yr i huvudet.
Jag ska tusan bövlar ta och bojkotta ljud.
I morgon blir det Peltorkåpor, klass tre*, på.
*Klass tre klarar riktigt kraftigt industribuller.
Jag ska bli den första att köpa klass fyra när de lanseras:
-de som klarar ljudet av lekande barn.
Bröllop.
Bröllopet i lördags var fantastiskt trevligt. Snyggt brudpar, bra präst.
Och så sången i kyrkan. Fru Lundgren och hennes man sjöng.
Och som de gjorde det! Utan konkurrens den bästa sångprestation jag hört på en vigsel... You raise me up och Annie´s song. I stämmor. Aaahh! (Fru Lundgren och hennes man finns att hyra för den som vill. För sång, alltså)
Festen på Gästgivargatan (visst heter det så?) var kanon, men mycket roliga påhitt av släktingar och kompisar.
Å så maten! Från Bryggargatan. Himmel, så gott!
Roligt också att träffa bruden och hennes fem syrror (min gubbes kusiner) och deras förlädrar, makar, sambor och barn, med flera, med flera...
Och snart är det vardag igen... det finns nån viss charm med det också.
Semestern är så intensiv, man blir inte utvilad som man egentligen borde.
Just nu är tystnad och stillhet bristvara för mig.
I veckan ska vi åtgärda lite grejor på huset som aldrig riktigt blivit klara.
Lite bygg, lite målning, lite ditt och datt. Och nu har vi faktiskt hyrt in en gnutta hantverkare.
Mycket skönt!
Raka rör...
Kom just på en annan grej som hände igår.
Som jag ju berättade hade vi två busiga men snälla gossar på besök några vändor.
Eftersom vår dotter ju vaknat halv sex och alltså sovit ungefär sex timmar den natten, så
bestämde jag mig för tidig ingång i går kväll...
Men en av gossarna klagade (eftersom jag sa att de måste gå hem) och tyckte att vår dotter skulle få vara ute längre.
Jag försökte förklara att vi skulle ha lite myskväll. Pojken sa så:
-Men hörrö du Victoria. Jag tycker att vi gör så här istället. Du tar in lillebror och myser med han, åsså får hon (vår tjej) bestämma om hon vill vara ute med oss istället för att mysa.
En blivande chef, månne?
"The Mom"
Unga fröken har haft en sovkompis hos sig och klockan 05.30 var det fullt ös här i huset.
Så humöret var väl lite lagom bångstyrigt redan från början.
Men, det må så vara, tjejerna har varit snälla, om än ystra, så det är lugnt.
Lite senare på dagen blev det ännu mer full rulle när två stycken gossar i samma ålder hälsade på.
Det viftades med långa pinnar och andra låtsasskjutvapen och pratades ondska, blod och död. Min ideologi och livssyn sponsrar inte sånt, så jag sa att på vår gård slåss man inte, viftar inte med pinnar och låtsasdödar inte andra. Bitchmamman var igång.
De fortsatte leka, men mest var det ungar som sprang om vartannat och skvallrade på de andra om småsaker.
Jag sa att om de inte kunde hålla sams så fick de leka på varsitt håll. Till min dotter, lika god kålsupare hon, sa jag att man kan inte först vara med i leken och sen varje gång det går en emot springa in och skrika och säga att man inte vill vara med...
Sist, då visste jag inte om jag skulle bära ut ungen eller vad... så var gossarna här igen och jag sa nåt till dem
(tror jag sa "hej små pojkar"). Då vände sig en av grabbarna ryggen mot mig, böjde sig fram med rompan mot mig och gjorde fjärtljud...
Tänk att det är den generationen som ska ta hand om mig när jag ligger på långvården... då får det nog hellre bli ättestupan för gammelfarmor...
Efterlyses...
Hör av er!
Nu...
Så då vet ni vad som är att vänta...
Hur gott som helst.
3,5% salthalt. Härligt för blodtryck och njurar!
Gårdagens inköp på Mary Kay-visningen:
Fyra mummiga parfymer i en snygg ask.
Vågar inte säga vad de kostade.
Konsulenten, eller vad de nu kallar sig de där säljarna,
försökte övertyga mig om att jag skulle köpa hudvårdsstartkitet
för endast 4600:- och som jag skulle få delbetala hela hösten om jag ville...
...,men vid närmare eftertanke känns några rynkor och lite fnas helt okej.
Också dessa är en följd av vinterångestprocessen. En verklighetsflykt helt enkelt.
Jag vill:
-Skriva text till en befintlig, icke textsatt melodi.
-Lära mig spela piano.
-Designa en altartavla (fråga mig inte hur man kommer på en sån befängd idé. Hur som helst måste jag bygga mig en kyrka först).
Nu ska jag äta salladsost. God natt!
Hemma igen...
Vi åkte vid 19-tiden förra söndagen. Vårt sällskap hade åkt en stund före oss.
Vid 22 var vi framme i Umeå, där vi fick ställa upp vagnarna och övernatta hos våra medresenärers släktingar.
När barnen somnat bjöds vi vuxna på varma mackor till vickning, Mycket trevligt!
Måndag förmiddag åkte vi någon mil söderut för att hoppa på färjan till Norrbyskär. Vi velade fram och åter för regnet vräkte ner stundtals och solen sken emellanåt. Vi valde att åka ut på ön i alla fall och det ångrade vi inte. Fint väder fick vi hela dagen. Barnen lekte i mininorrbyskärshusen, vi åkte traktortåg med suverän gudning. Vilken berättelse, vilken historia ön besitter! Har ni inte varit där så måste ni boka in det!
På kvällen körde vi till trevliga EFS-campingen Prästänget i Övik. Minst fyra andra kända Piteåfamiljer var där. Dagen därpå åkte vi veckans längsta sträcka, hela vägen till Junsele, med ett stopp för proviantering i Sollefteå. Väl framme i Junsele visade det sig att campingen var allt annat än bra. Och allt annat än torr. Vi bytte de leriga plasterna mot något mindre leriga, men planmässigt bättre platser längre bort. Vi fick längre till servicehuset, men mysigare läge i gengäld. När vi körde in husvagnarna på gräset gick det svallvågor i marken. Den här kvällen anslöt ytterligare en familj till sällskapet. Ungarna lekte i pölar, diken och blåbärsris. Efter barnens läggdags hade vi vuxna samkväm i vårt förtält (för övrigt det enda förtältet).
Onsdag: djurparksbesök. Strålande sol. Ungarna tittade på djuren, men sneglade mer mot tivolit.
Djurparken var till ytan mindre än parken i Lycksele. Mycket bra! Dottern killade en kärvänlig kamel under hakan, vi åt glass och väntade på lunch. Från beställning till färdiga hamburgare tog det en timme. Uselt.
Sen åkte hela familjen pariserhjul. Första varvet var spännande för mamma. Ungarna stortrivdes. Flygplanskarusell, elbilar och hoppborg hanns också med. Tjugofem riksdaler för att hopp upp och ner. Ocker!
Tillbaka vid husvagnarna såg vi regnmoln och kände de där vattniga vindarna. Tillsammans med fruarna i de andra vagnarna rafsade vi snabbt ihop förtältet och strax därefter öste regnet ner. Jag och fru V lånade tvättstugan den kvällen. Vi planerade att åka vidare, men det var nöd i garderoben.
Torsdag kopplade vi vagnarna och drog dem ett par hundra meter ner till badplatsen (50 meter tempererad pool) och vi stannade där hela dagen. Jag var utan tröja i nästan en timme och har fått sota för det i flera dar, ajaj. Måste skaffa uv-säker våtdräkt. Dottern har blivit sanslöst tuff i vattnet och det glädjer oss. Sonen gillar också att bada men skriker högt av såväl lycka som spänning. Middag i husvagnen på parkeringen, proviantering på Ica och sen åkte vi hela tre mil till en rastplats (fast utan toa och sittplatser) och fricampade där en natt. Husvagn nummer tre åkte hem. Barnen somnade gott den kvällen, trötta av allt badande och lek. Flickorna hade lekt scouter i skogen. Yngsta grabbarna lekte nåt för oss okänt och unge herr O kastade frisbee med alla som ville vara med. Men sen somnade de gott som sagt.
Di vuxne grillade med sjöutsikt sent om kvällen och jag slogs av hur bra vi har det, hur mycket jag trivs ihop med de här människorna vi semestrade med. Ovärderligt!
Fredag velade vi om hur vi skulle göra: hemgång eller fortsätta vidare? Och i så fall vart? Vi funderade på att åka förbi svärmodern och svärfadern på stugan, men svärmodern var hemma i bärärende, så vi försökte förbereda barnen på att åka hem istället. De blev inte glada. På rastlatsen i Rusksele bestämde vi att vi skulle ta en natt till, på Mobacken i Skellefteå. Det var en god idé: resan hem hade blivit övermäktigt lång utan ett till stopp. Jag ringde Mobacken och den snälla damen lovade att lägga ut nycklar ifall de skulle hinna stänga (vilken service! och vilken tilltro till människan!) men vi hann dit i tid. Fäder och barn golfade medan mödrarna diskade och dammsög. Men vaddå könsrollsmönster? Hehe... En dusch hann jag också med. Ren vagn och ren fru betyder glad fru.
Lördag morgon var mulen. Kort därefter var lördagförmiddagen mycket regning. På en liten stund var campingen genomblöt och vi packade snabbt ihop och åkte hem. Ett av barnen i sällskapet hade blivit sjuk under natten, så de åkte snabbt de också. Mobacken skulle stänga sommarcaféet dagen därpå, men jag fick receptionstantens hem- och mobilnummer ifall vi skulle vilja komma tillbaka och campa under augusti, vi var mycket välkomna. Jag bad tanten att hälsa till Arnaldo och Kerstin. Hoppas hon kommer ihåg det.
Ett snabbt stopp på Solbacken på vägen hem, för ett besök på trevliga inredningsbutiken Shape... som visade sig ha gått i konkurs, bara två hyllor med varor kvar, resten var tomt. Usch så trist. Synd på så rolig butik.
Sista stopp på resan blev Jävre. Glassköp var utlovat. Där träffade vi makens syster och barnens kusiner, så vi bjöds på husesyn i deras nya båt. En sån där lagom båt som inte kräver att man behärskar seglargrekiska. Ett snöre får kallas snöre och det är okej att säga höger och vänster.
Sen tog vi sista milen hem... och vart ska vi åka nästa gång?
