vickanonline

Måste ta tag i saker:

1) Ringa Alltele så att vi får ordning på den fasta telefonen (åskan slog ihjäl modemet för en månad sen).

2) Ringa tandläkaren. Jag tror att de glömt av mig. Påbörjade behandlingar i januari, men Folktandvården verkar ha gått under jorden nu. Nä, förresten, det är en konspiration: de ska se till att jag inte hinner avsluta mina behandlingar innan nästa januari, så att jag inte får den allmänna tandvårdsförsäkringens rabatt från Försäkringskassan. Så är det. Jag visste väl att tandläkare är ondsinta.

3) Städa bilarna. Måste dock hyra en container först.

Kursstart i morgon... och bara fem veckor tills en lång period av praktik börjar. Medicin, psykiatri och äldrevård ska avverkas i en följd. Roligt, ja... men samtidigt är jag så fruktansvärt nervös. Redan. Rädd att göra bort mig, rädd att göra fel, prestationsångest fastän ingen egentligen förväntar sig att man ska kunna nåt... Hur kommer man över sånt? Det här är jobbigt på riktigt.

Det kostar på... att shoppa alltså. Sett både ur plånbokens synvinkel och ur orkens.

Kom hem med ett par jeans som enligt Cubus (bara en sån sak! Handla på C-U-B-U-S! Inte KappAhl, Lindex eller Ellos, utan i en helt vanlig klädbutik) ska vara loose i passformen och med låg midja. Jag tror att de är avsedda som haremsbyxor (hängstjärtsbrallor med väl tilltaget grenutrymme) för nog är då midjan tillräckligt hög för mig. Och jag har ganska höga krav på just höga midjor. Därför drar jag upp dem. Jag är så kort så jag har liksom råd att dra upp dem högt utan att förlora på det nere vid anklarna. Fördelen med det är också att de inte blir så stora i grenen. Men de blir ändå inte mummelbyxor heler, när jag drar upp dem alltså. Skulle jag vara tvungen välja så tar jag tusen gånger hellre haremsgren än mummelbyxor.
Nåja...Jag må använda dem fel, men det står jag för. Jag står för min bristande modekompetens. Snygga är de i vilket fall.

Ett par skor följde med hem också... nån sorts gympasko... streetsko, vad tusan heter det nuförtiden? Basketsko utan höga skaft? De blev hursomhelst fantastiska med ett litet hålfotsinlägg i. Måhända jag är för gammal för just den typen av sko, den är nog inte avsedd för hålfotsinlägg, but then again: Jag står för mina inlägg. Även i detta inlägg.

Sen blev det två tröjor från H&M. Och en kofta. Inget märkvärdigt, men väl behövligt.
Inte trodde jag att åtta-nio kilo skulle göra så stor skillnad i kläderna, men det gör det!
Med tanke på den sannolikt fortsatta kroppskrympningen så försökte jag ta så små kläder som möjligt.
Men de ska ju ändå sitta bra, man vill inte se... hmm... ekivok ut.

Jo, nog hade det varit roligt att stå på Storstrand med husvagnen under helgen som gick. Förra året var jag och äldsta barnet där och det var riktigt mysigt.

Men makens tillfälliga pendlande och min förhoppningsvis tillfälliga trötthet avgjorde: vagnen fick vara kvar hemma. Däremot var vi på Storstrand igår kväll, man missar inte gärna Bengt Johansson. Man missar inte gärna Inspirationshelgen över huvud taget.

Sonen var milt sagt yster under första mötet... så gubben tog barnen och åkte hem under den efterföljande konserten. Jag stannade kvar, och sen liftade vi hem till byn i den sena augustikvällen, jag och två andra mammor på frigång.

En kompis sa innan konserten, medan kören övade och vi hade bänkat oss i kapellet, att hon fick flashbacks från ungdomstiden... och jag kunde inte annat än hålla med. Sommar, Storstrand, Bergsvikens Ungdomskör och lukten av nygrillade burgare... det ramar på något sätt in den tiden. Den storslagna tiden. Tänk om man hade kunnat förflytta sig i tid och rum, att bara för en stund och få återuppleva den.

Japp, ikväll ska det ske!

Jag MÅSTE ju ta och göra en ny bloggdesign, kan ju inte ha det så här tråkigt.
Och då ingår väl att börja skriva igen?
Men det brukar ju vara bättre på höst och vinter. Det där med skrivandet alltså.

Det här med att vara vit som en Albyl... det kan jag identifiera mig med. Inte för att jag varit särskilt begåvad med färg tidigare heller, men det här är nog rekord i färglöshet.
Och när jag var hos distrikssyrran i morse för att ta bort agrafferna på magen, så bad jag om ett Hb...
...och det låg på 115. Normalt brukar jag ha 148. Därmed finns en förklaring till blekheten.

Tur man har en så vansinnigt färgglad personlighet att kompensera med då.
Haha.

Kanske är läge att meddela vad det är jag haft för mig senaste veckan...

Förra måndagen åkte jag ner till Stockholm, övernattade på Rest & Fly (inget för klaustrofobikerna) och på tisdag morgon tog jag Arlanda Express (älska studentrabatter!) och därefter tunnelbanan till Sophiahemmet (som för den som undrar är ett privatsjukhus).

Där har jag gjort en gastrisk by-pass, en operation som syftar till att dels gå ner i vikt, men framför allt behålla en hälsosam vikt på lång sikt. Operationen minskar magsäckens storlek, så att man i fortsättningen kommer att äta mindre mängder och man måste äta långsammare än tidigare. Dessutom minskar näringsupptaget, eftersom maten inte längre passerar hela magsäcken, utan genom ett bit av tunntarmen som kopplats mot den nya lilla magsäcken. Sist, och kanske viktigast, så tål man i fortsättningen en betydligt mindre mängd socker och fett, vilket gör att de flesta gör sig bättre matvanor... äter man för mycket av socker och fett så börjar man må mycket dåligt, med kallsvettningar, illamående och yrsel.

Operationen görs med titthålsteknik, så det enda som syns utanpå är fem små sår (varav ett kommer att bli skitfult. Lärdom: sov inte på mage om du är nyopererad i densamma).

Hur kom jag då fram till att operationen kunde vara bra för mig? Ja, det har inte varit en självklarhet att genomgå operationen... min åsikt att ingen operation i världen kan frälsa  mig från sockerberoendet har stått i vägen och jag tror fortfarande att om detta ska lyckas, så kommer mycketatt handla om hur jag förhåller mig till socker.
Men efter att ha läst vetenskapliga artiklar, pratat med människor som blivit opererade och som lyckats med sin operation, samt förstås pratat med läkare, så kom jag till slut fram till att det skulle vara en god idé.
Det är tyvärr så att om man en gång nått ett så högt BMI som 35 och över, så är det av fysiologiska orsaker nästan omöjligt att behålla en viktnedgång. Att gå ner i vikt kan de flesta göra, men ytterst få kommer att vara normalviktiga efter ett tag. Och riskerna med min övervikt (diabetes, hjärt-kärlsjukdom, förslitningsskador) i kombination med att jag förstås känner mig otymplig (man ska inte vara blå i fejsan när man knutit skorna) så kom jag till beslut. Till slut.

Det var inga problem att få remiss till kirurgen av läkaren på vårdcentralen. Inom tre månader var jag kallad till gruppinformation i Sunderbyn (ganska förnedrande faktiskt... tänk om de skulle kalla till gruppinformation även för andra kirurgiska ingrepp: steriliseringar, inkontinensoperationer...). Informationen var bra och med alla fakta på bordet så började jag ändå inte tvivla... Men väntan på operation i Sunderbyn eller Gällivare skulle bli minst
1,5 år... så jag gjorde som min kompis och klasskamrat: jag lämnade in ansökan för Fritt Vårdval och fick ganska snabbt godkänt för ett läkarbesök. Den 6.e maj träffade jag dr. Peter Loogna på Sophiahemmet och han kunde inte hitta några skäl till varför jag inte skulle opereras, tvärtom så var jag ganska "liten" jämfört med de flesta som opereras och därför var riskerna med ingreppet också mindre.

Innan jag gick hem fick jag ett datum för operation (stor fördel att kunna välja själv.. skönt att göra operationen nu, istället för kanske just då jag gjort klart utbildningen och ska stå beredd på jobb) och valde augusti.
jag hade kunnat få tid innan sommaren, men kände väl inte riktigt för att förstöra årets bästa tid med att vara sjukskriven. Kirurg skulle bli Göran Lundegårdh, eftersom den jag träffat vid läkarbesök skulle ha semester.

Därefter skickade jag in ytterligare en begäran om Fritt Vårdval, denna gången för själva ingreppet (i ALLA andra landsting beviljar man operationen samtidigt som läkarbesöket, men i Norrbotten måste ju allt vara så fördärvat krångligt) och fick beviljat.

Kravet för operationen var att jag skulle gå ner tre kilo i vikt innan operationsdagen. Orsaken är att minska leverns storlek, eftersom överviktiga människor lagrar fett i levern och det fettet är det första som bryts ner vid energiunderskott. Levern riskerar att skymma sikten för kirurgen och det är därför man ska se till att minska storleken innan operation.

I slutet av juli hade jag gått ner två kilo, men tänkte att jag skulle köra två veckor på Nutrilett och Modifast.
Vissa kliniker kräver att man gör så. Inte Sophiahemmet, men jag tänkte att det kunde vara bra ändå.
Men... nej, det blev ingen succé, fy så dåligt de smakar, de där dryckerna... så istället för att bara äta såna, så varvade jag dem med vanlig mat och gick ner gott och väl det jag behövde.

Operationsdagen kom och väl på sjukhuset fick jag dela rum med två tjejer i min ålder, som opererats dan innan.
Först dusch med bakteriedödande skrubb och så på med den vansinnigt snygga operationsskjortan, storlek Enorm. Sjuksyrran (mycket trevlig!) satte venkateter och gav mig en herrans massa tabletter: morfin, medel mot illamående, värktabletter och ännu mer medel mot illamående. Förebyggande.

Sen fick jag vänta... i fyra timmar nästan. 12:30 var det min tur och då hade den sköna effekten av morfinet klingat av, så jag var rejält nervös, där utanför operationssalen. Men narkosläkaren kom med bot, så efter nån milliliter av nåt trevligt i venkatetern, så mådde jag fint!

Inrullad till operation, på med EKG, pulsoximeter, blodtrycksmanschett... och så en syrgasmask. Och medan de surrade på och fixade så gav de mig sömnmedlet och snabbt var jag borta...

...och så vaknade jag sen. Tacksam över att vara vid liv, men mådde så dåligt att jag just då ändå inte lidit av att inte vara vid liv. Låg i två timmar och försökte titta med åtminstone ett öga. Det var så mycket folk runtomkring när jag tittade upp, men de såg precis likadana ut allihop...
Till sist ville de ha upp mig på fötter. Och jag kom upp på fötter. Och samtidigt som jag kom upp, så var det också annat som kom upp. Som jag kräktes. Fy huvva! Och de fyllde på och fyllde på med medel mot illamående... fast det hjälpte inte alls. Till sist lugnade det ner sig i alla fall... och nånstans så började jag ändå klarna till och en timme senare fick jag åka tillbaka till salen...

Sen följde två dygn på sjukan... morfin och Alvedon. Massor av vatten (fruktansvärt svårt att få ner 1500 ml/ dygn i nya lilla magsäcken, då ett samtidigt illamående hela tiden malde). De två andra tjejerna hann jag prata med en del, sen åkte de hem. In kom en annan kvinna som gjorde samma operation dagen efter mig och som var uppe och gick, jättepigg, en halvtimme efter operationen.

Torsdag=hemgång. Bad om extra krumelurpiller för att orka ta mig till Arlanda och hem. Resan gick bra, men jag var helslut när jag kom hem.
Helslut har jag sen varit, tills dess att jag började äta mosad mat istället för soppa. 1000 kcal/dygn ska man helst få i sig, men prova äta 1000kcal soppa om dan... särskilt som magen inte vill ha mer än 50 ml åt gången.
När jag började med mosat vände det genast. Jag är fortfarande trött, men hanterbart trött. Dagarna åtgår mest till att få i mig det jag behöver, men när magen vänjer sig så blir det lättare och lättare...

Utsikterna då? De allra flesta patienterna går ner 75% av sin övervikt eller mer, och de flesta behåller en mycket lägre vikt än ursprungsvikten... på lång sikt går det flesta upp i vikt på samma sätt som befolkningen i övrigt gör, med stigande ålder. Några går snabbt upp i vikt igen, eller går inte ner så mycket efter operationen... orsakerna är ännu inte kända. Normalt sett ska man inte kunna äta så stora mängder och normalt sett ska man bli känslig för socker och fett. men ett par procent av de opererade blir inte det. Känsligheten för socker/fett/andra kolhydrater har jag känt av då jag försökte dricka näringsdryck. Den innehöll för mycket energi och troligen drack jag lite för fort. Oerhört obehagligt, då jag kallsvettades, kräktes och blev yr i huvudet. Nu är jag förstås extra känslig i början, så säkert skulle näringsdryck fungera bra om några veckor...

Som opererad kan man också få svårt att stanna av viktminskningen och då gäller näringstillskott.

Resten är förstås beroende av hur jag själv förhåller mig till maten. De flesta blir av med sockersuget och kan endast äta små mängder av fika eller godis, men det varierar från person till person... det handlar om att prova sig fram. Jag hoppas att jag ska klara av att ha ett sunt förhållande till fika (som ju är min stora akilleshäl) och om det visar sig att det inte går, så måste jag antagligen sluta helt med sånt.
I övrigt så gäller att resten av livet ta vitamintillskott: ett multivitaminpreparat och extra B12 och dessutom kalcium. I och med att maten bearbetas av mindre mängd av de ämnen i magsäcken som tar upp vitaminer, så måste man ha de här tillskotten. Brist på B12 kan utlösa stroke.

Ja... det var väl det, det... ungefär.

Jamen en liten vända på PDOL blev det i alla fall... i samhällets tjänst, så att säga.
Lyssnade på... eeh... ja... vad hette de? Inget man lägger på minnet, varken namnet eller upplevelsen.
Men innan det åt jag en SkagenLangos (eller heter det Lango i singularis?) och den var grymt god!
Lite spel och dobbel på tivolit, men utan vinster, sen mysigt fika i Festivalkyrkans tält.
Och så köpte jag en Spidermanhuva åt sonen. Gissa vem som kommer att vara favoritmorsa i morrn...

Och nästa år SKA jag och gubben dit. Basta!