vickanonline

Allmäntillstånd: Gott, skulle nog doktorn ha sagt. Ont i halsen, trött och lite hängig skulle jag ha sagt. Men man får vara glad, det kunde ju varit värre.

Vikt: 73,8 kg denna morgon, vilket betyder en genomsnittlig viktminskning med 1,6 kilo i veckan efter operationen. Och nog känns det i kroppen att jag är lättare! Syns i spegeln också. Lite svårt att vänja sig. Dubbelhakan har blivit mindre och DET kan man vänja sig vid!

Blodtryck: Fortfarande högt, men numera under behandling.

Skolan: Slutbedömning på praktiken i morgon. Har inte fått några varningssignaler från handledaren, så jag känner mig ganska lugn. Med reservation för eventuella ändringar. Sen är det nya praktikplaceringar, två stycken på raken och en trave rapporter på det.

Planer: Jobba denna helg. Vara unstoppable shopper helgen därpå. Umeå, med ett trevligt sällskap. Butiker, restauranger, hotell, kanske en liiiten liten drink.  Blir kanon!

Övrigt: Ny kusin (till barnen) har anlänt. Det är inte illa! Nu är det sex kusiner med en spridning från 20 år till åtta dagar.

Sådärja... Lite bittert förbereder jag mig på mitt nya, blodtrycksmedicinberikade liv som börjar i morgon.

Jag är 32 år! Tant Victoria. Med måttlig och okomplicerad, men dock: hypertoni.

Vätskedrivande. Ni hör ju hur det låter.

-Mindre oroad nu, har överlevt halvtidsbedömningen och om jag bara får nämna det utan att försöka framstå som dryg, så fick jag beröm för medicinsk teknik och läkemedelshantering! Det värmde! Man är ju inte så kaxig när man är ett blåbär, så lite beröm sitter fint.

-Det är fantastiskt roligt, fastän jag är helt slut när jag kommer hem om dagarna. I helgen har jag satt några PVK och som grädde på moset så lyckades det faktiskt! Har provat sätta kateter också, och det gick över förväntan.

-Handledaren är både seriös och pedagogisk och har verkligen satt sig in i hur man bedömer och vad vi har för krav på oss för att klara kursen...

Sammanfattning: So far so good!

Idag har jag dejtat med ett glatt gäng tjejer som också gjort GBP-operation. Bland andra så träffade jag tre av fyra systrar i en syskonskara där alla gjort operationen och tillsammans minskat otroliga 214 kg! Om dem kan du läsa här. 

Man får mycket inspiration, goda råd och tips av andra som gått samma väg.

Idag väger jag dryga 78 kg... 15 kilo mindre än då jag vägde in mig på Sophiahemmet i maj.

På vägen ner har jag siktat på olika små delmål. Det blir roligare att ha konkreta mål.
Första milstolpen var att komma under 80 kg. Målet är nått och jag har rotat fram jeans ur garderoben, jeans som jag inte kunnat ha på ett par år, men som nu sitter bra.
Nästa mål att sikta på är ett BMI under 30 (alltså under nivån för fetma).
Sen skulle det ju vara roligt att få på sig vigselringarna igen, men det är nog nån bit kvar tills dess.
Att sen hamna under 70 känns svindlande, men skulle vara fantastiskt!
Och till sist, att ha ett BMI under 25, inom normalviktsområdet.
Mitt spann för normalvikt sträcker sig mellan 48 kg och 64 kg. 48 kg känns inte lockande på något sätt, men jag tror att jag skulle trivas strax över 60-strecket.

De vinster jag hittills gjort genom operationen är att jag känner att jag orkar med längre promenader, det krasar inte längre i hälsenorna när jag går upp på tå, jag kan knyta skorna utan att bli svettig... såna där små saker som kan verka banala men som gör livskvaliteten avsevärt högre. Självklart syns det också på utsidan och även om det i sig är roligt, så är det samtidigt lite svårt att vänja sig vid. Det kommer dessutom att bli ett dyrt kalas, att byta kläder flera gånger, men det är ett kärt besvär i sammanhanget!

Hittills har jag inte ångrat operationen, inte en enda gång förutom timmarna efter uppvaknandet, då jag mådde illa, kräktes som en tok och drömde läskiga drömmar om mat (och det gjorde förstås inte illamåendet mindre, hehe...)

Nu hoppas jag också att blodtrycket ska börja bege sig neråt. Jag hoppas på att slippa medicinering, men det är inte så troligt. På torsdag ska jag göra en ny kontroll och resultatet av den avgör om det blir läkemedel eller inte.
fruktansvärt hög pensionärsfaktor att äta vätskedrivande... tantpiller!

När mobilen börjar gnöla sin sorgliga morgonvisa klockan 05.30... då förnekar jag. Inte så att jag ligger kvar, tvärtom, jag är ingen snoozare,  men jag förnekar att klockan verkligen är så ohyggligt tidigt.

När rutorna på bilen är djupfrysta för tredje morgonen i rad, så skrapar jag dem, precis som de två morgnarna innan. Helst med ett halvt Lindex Clubkort eller så, för vart försvinner alla isskrapor under sommarhalvåret? Inga vantar har jag på händerna heller, på samma grund som isskraporna: vem äter upp mina vantar på våren?. Men... jag förtsätter ändå att förneka att det verkligen är så kallt. Det har inte ens slagit mig att kupévärmare kunde vara lösningen, nej för det vore ju att kapitulera inför vintern (Det är förresten bara fem månader till mars).

När det dundrar i huvdet, bränner i ögonen och ena näsborren börjar vissla, då förnekar jag. Jag är inte sjuk. Inte, inte inte... för det har jag inte tid med! Sen står jag där ändå på Apoteket nästa dag och ber om nässpray i ekonomiförpackning, bara utifall att. Bara utifall att, tar jag också dubbel dos i varje borre.

Senaste veckan har jag förnekat praktikperioden som började igår... inte för att jag inte vill göra praktik, för det vill jag ju, utan för att jag varit så ruskigt nervös. Jag har inte varit nervös för allt man ska lära sig, inte nervös för alla patienter man ska träffa... men att bli bedömd, granskad... DET gör mig grymt stressad! Jag vet ju att personalen kommer att ha en åsikt om mig när jag går därifrån om tre veckor. Och nog vore det roligare om jag blir sedd som en potentiell framtida kollega, än att hamna på landstingets svarta lista...

Men... nu har jag börjat i alla fall och det känns helt okej och är förstås jätteroligt!
Och fast jag vet att gör så gott jag kan... fast jag vet att det rimligtvis räcker, så måste jag oroa mig lite till. Bara utifall att.