Musik.
Sitter bredvid maken vid soffbordet. Varsin dator. Han kör Spotify.
Toto, Cornelis, Merrymakers och Roxette i en skön röra.
Jag tror det är med musik som med julbord: de mest makabra blandningarna smakar bäst.
Leverpastej, mimosasallad, gravlaxsås och gräddmarinerad sillsallad i samma tugga. Mmm.
Och lika givet som att toppa maten med en tallrik Ris á la Malta, är att avrunda lyssnandet med liteTed.
Ris á la Malta och Ted. Det bästa från två världar.
Toto, Cornelis, Merrymakers och Roxette i en skön röra.
Jag tror det är med musik som med julbord: de mest makabra blandningarna smakar bäst.
Leverpastej, mimosasallad, gravlaxsås och gräddmarinerad sillsallad i samma tugga. Mmm.
Och lika givet som att toppa maten med en tallrik Ris á la Malta, är att avrunda lyssnandet med liteTed.
Ris á la Malta och Ted. Det bästa från två världar.
Livet är en cykel.
Det mesta i livet är cykliskt.
Först och främst så är själva tiden sån.
Vår-sommar-höst-vinter... och så börjar det om.
Vi har månens cykel som växlar mellan full och ny i ett aldrig upphörande lopp...
Vi människor är rätt cykliskt lagda också, i synnerhet kvinnor, av given orsak och det hävdas att män är såna också, det är bara kortare turer: Morgonstund, dag-, eftermiddags- och kvällsdito. Dock är det inte bekräftat. Den andra tesen är att män har morgoncykel dygnet runt.
Sen är resten av tillvaron också cyklisk. Vi längtar till jul och jämrar oss över alla dyra julklappar som ska köpas och all mat vi kommer att äta. Samtidigt längtar vi efter sommaren och då ungarna äntligen blir lediga och vi jämrar oss över hur vi ska lägga semestern och över hur vädret ska bli. Sen kommer sommaren och vi njuter i fulla drag, men jämrar oss samtidigt över att den är för kort, sommaren alltså och vi jämrar oss över myggen och att det är för varmt. Och så längtar vi till hösten då ungarna äntligen börjar om skolan igen, men samtidigt jämrar vi oss över att det är ett helt år tills vi ska jämra oss över hur vi ska lägga semestern igen. Sen börjar vi längta till jul igen och vi planerar alla dyra julklappar som vi jämrar oss över. Och så rullar det på...
Månadscyklerna är nästa kretslopp. Börjar den 25:e varje månad (20:e eller 27:e ibland, beroende på om man är pensionär eller kommunalare), det är ganska trevligt i en vecka eller så och sen är det en evig jämran till den
20:e, 25:e eller 27:e igen.
Veckocykeln kretsar mest kring logistik, men börjar alltid med en måndagsjämran. Sen är det veckohandlingar, ungarnas läxor och kvällsaktiviteter och vi jämrar oss över alla middagar vi måste producera och allra mest jämrar vi oss över hembiträdet vi inte har råd att anställa, fast än den blå regeringen som vi jämrar oss över har tänkt att vi alla ska kunna unna oss lite hemhjälp. På torsdag börjar helgfriden infinna sig och man har det ganska trivsamt ända till sent på lördagkväll då måndagsångesten smyger sig innanför skinnet igen. Och så följs det då av ett givet knytnävsslag på måndag morgon igen.
Men samtidigt finns det en charm och något älskvärt i rundgången.
Man vet vad man har. Och nog vore det bra konstigt om man vaknade på måndag och det över natten blivit fredag.
Först och främst så är själva tiden sån.
Vår-sommar-höst-vinter... och så börjar det om.
Vi har månens cykel som växlar mellan full och ny i ett aldrig upphörande lopp...
Vi människor är rätt cykliskt lagda också, i synnerhet kvinnor, av given orsak och det hävdas att män är såna också, det är bara kortare turer: Morgonstund, dag-, eftermiddags- och kvällsdito. Dock är det inte bekräftat. Den andra tesen är att män har morgoncykel dygnet runt.
Sen är resten av tillvaron också cyklisk. Vi längtar till jul och jämrar oss över alla dyra julklappar som ska köpas och all mat vi kommer att äta. Samtidigt längtar vi efter sommaren och då ungarna äntligen blir lediga och vi jämrar oss över hur vi ska lägga semestern och över hur vädret ska bli. Sen kommer sommaren och vi njuter i fulla drag, men jämrar oss samtidigt över att den är för kort, sommaren alltså och vi jämrar oss över myggen och att det är för varmt. Och så längtar vi till hösten då ungarna äntligen börjar om skolan igen, men samtidigt jämrar vi oss över att det är ett helt år tills vi ska jämra oss över hur vi ska lägga semestern igen. Sen börjar vi längta till jul igen och vi planerar alla dyra julklappar som vi jämrar oss över. Och så rullar det på...
Månadscyklerna är nästa kretslopp. Börjar den 25:e varje månad (20:e eller 27:e ibland, beroende på om man är pensionär eller kommunalare), det är ganska trevligt i en vecka eller så och sen är det en evig jämran till den
20:e, 25:e eller 27:e igen.
Veckocykeln kretsar mest kring logistik, men börjar alltid med en måndagsjämran. Sen är det veckohandlingar, ungarnas läxor och kvällsaktiviteter och vi jämrar oss över alla middagar vi måste producera och allra mest jämrar vi oss över hembiträdet vi inte har råd att anställa, fast än den blå regeringen som vi jämrar oss över har tänkt att vi alla ska kunna unna oss lite hemhjälp. På torsdag börjar helgfriden infinna sig och man har det ganska trivsamt ända till sent på lördagkväll då måndagsångesten smyger sig innanför skinnet igen. Och så följs det då av ett givet knytnävsslag på måndag morgon igen.
Men samtidigt finns det en charm och något älskvärt i rundgången.
Man vet vad man har. Och nog vore det bra konstigt om man vaknade på måndag och det över natten blivit fredag.
"Fånga dagen" låter som en klyscha, men...
Ro utan åror. Ulla-Carin Lindqvists bok om sin sjukdomstid, fram till döden.
Jag har läst boken förut, men idag läste jag den inför en litteraturtentamen
på ämnet Hälsa och lidande i sjukdom.
Det var inte tårar i ögonvrån, så där som när man ser en sorglig film.
Det var flera anfall av ren och skär hulkande gråt.
Att vara tvungen att dö ifrån barnen, är något av det värsta jag kan föreställa mig.
Och att det skulle ske i en sån fruktansvärd sjukdom som ALS... tänk att fråntas alla muskelfunktioner, tappa talet, sluta kunna äta och till slut inte ha förmågan att andas heller...
Å vad jag är tacksam över att jag, såvitt jag vet, är frisk.
Hair
Det händer att det glimrar till och jag drabbas av ett uns fåfänga... inte ofta, men det händer.
Nu har jag tänkt länge att nånting måste göras åt håret, men snål som jag är inför stundande Stockholmsresa, så anser jag det inte motiverat att lägga hundratals kronor på min ytterst lilla och betydelselösa huvudbehåring.
Jag fick alla ynkliga hårgener från farsan och alla de starka dubbelhaksgenerna från morsan.
Så jag inhandlade en förpackning slingor på Willys istället (fast de hade ändå, lite förvånande, ingen egen Willys hårfärg!) och bad en kompis hjälpa mig med att få slingorna på plats.
Ja, visst, sa hon. Då kanske du kan färga mitt hår samtidigt, och självklart kunde jag det.
Efter en timme var själva utdragandet av hårstrån genom den superhotta slinghuvan klar. På med färg.
Eller... egentligen på med en liten, liten klutt av färgen i burken. Det går inte mycket färg till det här håret.
Sen min tur att färga hennes då... och jag färgade och jag färgade... och blev helt fascinerad över att jag nästan inte lyckades nå ner på hårbottnen med färgen. Borde haft en flaska till.
Vad ville jag ha sagt med det här då?
Bara det att jag numera till fullo respekterar folk som vill byta kroppsdelar och lyfta och förhöja och släta ut... ty vore jag av rik härkomst så skulle jag omgående transplantera en ny huvudsvål. En tätvuxen. Av ryamodell.
Nu har jag tänkt länge att nånting måste göras åt håret, men snål som jag är inför stundande Stockholmsresa, så anser jag det inte motiverat att lägga hundratals kronor på min ytterst lilla och betydelselösa huvudbehåring.
Jag fick alla ynkliga hårgener från farsan och alla de starka dubbelhaksgenerna från morsan.
Så jag inhandlade en förpackning slingor på Willys istället (fast de hade ändå, lite förvånande, ingen egen Willys hårfärg!) och bad en kompis hjälpa mig med att få slingorna på plats.
Ja, visst, sa hon. Då kanske du kan färga mitt hår samtidigt, och självklart kunde jag det.
Efter en timme var själva utdragandet av hårstrån genom den superhotta slinghuvan klar. På med färg.
Eller... egentligen på med en liten, liten klutt av färgen i burken. Det går inte mycket färg till det här håret.
Sen min tur att färga hennes då... och jag färgade och jag färgade... och blev helt fascinerad över att jag nästan inte lyckades nå ner på hårbottnen med färgen. Borde haft en flaska till.
Vad ville jag ha sagt med det här då?
Bara det att jag numera till fullo respekterar folk som vill byta kroppsdelar och lyfta och förhöja och släta ut... ty vore jag av rik härkomst så skulle jag omgående transplantera en ny huvudsvål. En tätvuxen. Av ryamodell.
Moahhahhaaa!
Gårdagens cykelbråk fick rättvis upprättelse idag, när cykeln avyttrades för utsatt pris till trevlig Öjebyfamilj.
För en sekund for tanken genom mig, att jag skulle skicka husbilskillen ett sms. Som en liten trevlig kungörelse bara. Mycket frestande.
Men nej, så lågt får man bara inte sjunka. Så ful får man inte vara.
(Dessutom är jag rädd för repressalier. Han var rätt ilsken!)
Jag har ett öppet sinne, jag är inte rasist... jag har ett öppet sinne, jag är inte rasist... jag har ett ö...
Cykel till salu. Potentiell köpare ringer. Vill komma i morgon och hämta cykeln. Jag lovar att hålla den åt dem.
En man kommer farande med husbil. I husbilen har han fru och obältat barn. Börjar förhandla priset på basis av att han ju kört så långt och därför inte kan betala 300 pengar. Förhandlar pris eftersom cykeln är för skabbig och han ju då måste rusta upp den för att den fyraåriga dottern ska vilja ha den. Förhandlar pris eftersom det ju finns hur många cyklar som helst att köpa utom just denna. Förhandlar pris eftersom jag ju ska vara glad att nån kom och tittade på den. Och jag säger nej. Av pur envishet. Mannen travar iväg, tar sin sammetskjol-och-kråsblusklädda fru, sitt barn och sin finska husbil och gasar iväg.
Är det han eller jag som ska skämmas nu?
Han, för att han var riktigt otrevlig?
Eller jag för att jag tänker: "typiskt såna"?
En man kommer farande med husbil. I husbilen har han fru och obältat barn. Börjar förhandla priset på basis av att han ju kört så långt och därför inte kan betala 300 pengar. Förhandlar pris eftersom cykeln är för skabbig och han ju då måste rusta upp den för att den fyraåriga dottern ska vilja ha den. Förhandlar pris eftersom det ju finns hur många cyklar som helst att köpa utom just denna. Förhandlar pris eftersom jag ju ska vara glad att nån kom och tittade på den. Och jag säger nej. Av pur envishet. Mannen travar iväg, tar sin sammetskjol-och-kråsblusklädda fru, sitt barn och sin finska husbil och gasar iväg.
Är det han eller jag som ska skämmas nu?
Han, för att han var riktigt otrevlig?
Eller jag för att jag tänker: "typiskt såna"?
Heja!
Jo... rapporten blev klar idag. Trots två allvarligt förkylningssjuka och en vars familj övar fridyk i Gustavsberg.
Men det var en bedrift, sannerligen. Lika osannolik som att Fredrik Reinfeldt (huuu) skulle övertalas att bli vänsterpartist. I samma svårhetsgrad som att fjäska sig till ett G i vårdhygien med Degermarkskan.
Bara två hinder kvar i veckan. Ett seminarium där man ska fösvara den dynga man nu lämnat in för granskning.
Och så ännu en rapport. Så klart.
Men sen... ja, då kan man ju ägna de två hela lediga helgdagarna åt att tillfriskna. För det hinner jag inte i veckan.
Men det var en bedrift, sannerligen. Lika osannolik som att Fredrik Reinfeldt (huuu) skulle övertalas att bli vänsterpartist. I samma svårhetsgrad som att fjäska sig till ett G i vårdhygien med Degermarkskan.
Bara två hinder kvar i veckan. Ett seminarium där man ska fösvara den dynga man nu lämnat in för granskning.
Och så ännu en rapport. Så klart.
Men sen... ja, då kan man ju ägna de två hela lediga helgdagarna åt att tillfriskna. För det hinner jag inte i veckan.
Blä.
Den värsta förkylningen. Ever. Tajmat med den värsta och tråkigaste plugglveckan. Ever! (Ser du Ida Snällman, jag kan också använda ungdomliga uttryck, höhö). Vill väl egentligen bara dra en filt över huvudet och förneka alla rapporter som ska in.
Syrgas och naturkatastrofer.
Idag har nio kvinnor och en man tränat sugteknik.
Och oxygenbehandling.
Två bra lärare i form av Marina och... ja, heter hon Åsa? (det är rätt gott om Åsor på LTU) höll i labbarna och vi ansågs både intresserade och pålästa.
Allt var nytt och spännande, men mest spännande var nog det här med trakeostomi. Kanske mest skrämmande, om jag ska vara ärlig.
För övrigt så blir vi väl snart alldeles gråa i huvet av allt vulkandamm... och på Aftonbladets diskussionssida, kraxar olyckskorparna redan högt: Slutet är nära! Undergång, kärnvapenvintrar!
Man kanske borde bunkra upp med burkköttsoppa och lysfotogen?
Och för all del en liten reservoarpenna utifall man skulle behöva... tjaa... öppna en luftväg på nån... typ.
Lång tajm, nåo sii...
Ja, det var länge sen.
Men nu är jag här. Om ni mot förmodan skulle ha saknat mina ickeregelbundna, icke politiskt korrekta inlägg.
Vi är i Luleå i veckan. Sticker hål på varandra så att blodet rinner. Vi gör det utan att skämmas. Tömmer låtsasurin på låtsaskroppar med hyfsat bildlika men overkligt stela låtsaskönsorgan. Och lindar ben med Katarina. Den Katarina som man skrattar åt, inte med, och som inte ens förstår det. Den Katarina som påstod att enda mannen i gruppen hade svårt att få upp den. Filmen alltså. Men det framgick inte riktigt av hennes utläggning. Utläggningen om den inkontinente i den trevliga långfilmen, han som inte fick tag på hjälpmedel och istället handlade dambindor i närköpet, är en annan historia. Den berättade hon också, mitt i benlindningsinformationen.
I dag och kväll, efter Luleåturen, har jag hunnit på Havsbadet för utbildning och framför allt middag med underhållning, tillsammans med arbetskamraterna. Och nu när jag kom hem så slog tröttheten till med full kraft. Långa späckade dar i Luleå, arbete och utbildningsdagar. Och framför allt stressen över alla rapporter som ska göras och lämnas in. Skulle kunna sätta mig ner och böla. Ni vet, så där utan att vara ledsen eller arg. Bara trött.
Men det duger ju inte. Måste läsa på lite innan jag slocknar. Maken muntrar upp mig med Euskefeurat, dessa vars storhet jag ständigt återupptäcker.
Om det är jämna plågor... ja, då vet man trots allt vad man har.
Men nu är jag här. Om ni mot förmodan skulle ha saknat mina ickeregelbundna, icke politiskt korrekta inlägg.
Vi är i Luleå i veckan. Sticker hål på varandra så att blodet rinner. Vi gör det utan att skämmas. Tömmer låtsasurin på låtsaskroppar med hyfsat bildlika men overkligt stela låtsaskönsorgan. Och lindar ben med Katarina. Den Katarina som man skrattar åt, inte med, och som inte ens förstår det. Den Katarina som påstod att enda mannen i gruppen hade svårt att få upp den. Filmen alltså. Men det framgick inte riktigt av hennes utläggning. Utläggningen om den inkontinente i den trevliga långfilmen, han som inte fick tag på hjälpmedel och istället handlade dambindor i närköpet, är en annan historia. Den berättade hon också, mitt i benlindningsinformationen.
I dag och kväll, efter Luleåturen, har jag hunnit på Havsbadet för utbildning och framför allt middag med underhållning, tillsammans med arbetskamraterna. Och nu när jag kom hem så slog tröttheten till med full kraft. Långa späckade dar i Luleå, arbete och utbildningsdagar. Och framför allt stressen över alla rapporter som ska göras och lämnas in. Skulle kunna sätta mig ner och böla. Ni vet, så där utan att vara ledsen eller arg. Bara trött.
Men det duger ju inte. Måste läsa på lite innan jag slocknar. Maken muntrar upp mig med Euskefeurat, dessa vars storhet jag ständigt återupptäcker.
Om det är jämna plågor... ja, då vet man trots allt vad man har.
