vickanonline

Eftersom jag är så förutseende (hum) så frågade jag adjunkt Åsa idag, eftersom vi snart nåste göra våra val, om det var tillrådigt att göra distriktspraktik istället för medicin/kirurgi. Jag anade nämligen att det skulle kunna finnas nackdelar.
-Jag skulle inte rekommendera distrikt, sa hon... man tappar så mycket "sjukhuskunskap" på det och av de som inte klarar praktiken i T6, har de flesta valt distrikt i T4.

Så.... saken är klar. Givetvis ingen distriktspraktik. Och det är helt okej, jag gör ju inget val som jag skulle förlora på. Men man kan ju inte låta bli att fundera på hur de tänker, kurssamordnarna: Varför erbjuder man en praktik, som i sitt sammanhang är näst intill värdelös? Borde det inte vara deras skyldighet att åtminstone informera alla studenter om det? Inte bara de som envisas med att fråga...

Precis vad jag önskat mig och behöver:

1) Hosta. På Richterskalan skulle den ha fått en åtta. Defcon hade givit en tvåa.
2) Tekniska störningar på internetbanken. Precis när jag lagt upp 17 av 18 räkningar. Tackar Vår Herre för att de sparas nånstans i internetbanksminnet...
3) Sömnbrist. Ska vara i Luleå i morgon. Åker 07, kommer hem 19. Har jobbat i helgen och av olika skäl har jag nog inte tillgodogjort mig den sömn jag borde. Speciellt inte idag. Ingen sömn är för lite sömn.
4) Punkt 1 och punkt 3 i kombination gör att punkt 3 blir mycket, mycket mer kännbar.

Nåja... det finns ju alltid nåt bra i tillvaron också:

5) Gossen har inga födoämnesallergier!
6) Jag fick veta idag att man kan välja distriktsvårdspraktik istället för medicin/kirurgi. På praktiken till hösten. Kalla mig tråkig, men här blir det distrikt för hela slanten!

Binde-streck mellan alla samman-satta ord är jätte-jobbigt att läsa.

Bara en tanke.

Jag inser att jag är gammal. Omodern. En kvarleva, en relik.

På Bolibompa visar man en serie för små barn, som handlar om tre tecknade filurer som reser världen runt oh letar efter sin MaPa. Eller PaMa. Verkar vara lite flytande vad det de letar efter är, men det är i alla fall en "hen", alltså varken en han eller en hon.

Könlösheten flyttar in i barn-tv. Jag funderar på vad som är mest förvirrande för ungarna: flick- och pojkfärger, -kläder, -leksaker... eller att göra människan könlös trots de helt uppenbara, visuellt mätbara skillnaderna...

Nog var det ju lite chansartat. Men så lyckat!

Jag hämtade svärfadern i förmiddags och vi åkte till Svensbyn för att hämta pianot. Osett.
Bara en grynig mms-bild hade jag fått levererad innan.

Men så fint det är! Förvisso i behov av lite polish och så, men modellen är trevlig: Högt, svart med lagom mycket krusiduller... jag skulle gärna vilja veta hur gammal det är, men hittar inget annat än att det heter Billbergs.

Hur välstämt det är vet jag inte heller, och att jag ens skulle låtsas veta nåt om sånt skulle vara lika löjligt som när de som tror sig ha koll ska köpa bil på annons och går runt och sparkar på däcken... men det går i alla fall spela Gubben Noa utan att det gnisslar i öronen och det är ju ett gott tecken.

Gratis, hemkört och inburet. Bättre än Blocket.
Jag är nöjd och tacksam. Bortskänkarna är tydligen också nöjda.

Så nu har jag inga ursäkter längre. Jag har sagt att jag skulle önska mig pianolektioner när jag blir 50, men det känns lite osäkert. Och avlägset. Men vöre jär man då, då man bär sä åt? Jag är ju av den sorten som inte ens vågar ta lektioner eftersom jag är alldeles för rädd att göra bort mig...

31-årig totalförlamad kvinna som lever, helt beroende på maskiner.
Nu vill hon inte leva längre. Hon vill sövas ner och bli bortkopplad från respiratorn.
Artikeln finns här.

Jag är inte för aktiv dödshjälp. Och aktiv skulle den väl bli i och med att man söver ner henne först, eller hur funkar det? Om man bara stänger av respiratorn, är dödshjälpen passiv då? Man är väl inte tvungen att ta emot livsuppehållande behandling...

Hur som helst, det är svårt att förhålla sig till det här.
Jag är inte för dödshjälp. Men jag skulle inte heller vilja leva som henne.

Jag och kompisen värmde upp med tefrukost på studiecentrum redan strax efter sju i morse. Det var mest en transportteknisk fråga att vi var där i den arla timman, men milde tid så mycket vi fick gjort!
Kompisen justerade och lämnade in två rapporter och själv filade jag nästan färdigt på min. Sen hann vi kolla upp litteraturen för nästa kurs också och det är bara att buga sig djupt inför att vi bara måste köpa en enda bok.
Tragiken i det är att alla tråkiga skitböcker som vi redan har kommer tillbaka och de blir inte roligare med tiden...
Till på köpet hann vi in på sjukhusbibblan också, hos den alltid trevliga och hjälpsamma bibliotekstanten som kan författare & titel på all medicinsk- och hälsovetenskaplig litteratur som passerat hennes händer.

Att sitta på studiecentrum är bra. Man hinner mycket mer, det är bara så... däremot kan man ha åsikter om ventilationen i huset och jag funderar allvarligt på att klaga hos nån, fast jag vet inte vem. Tekniska kontoret? Fastighetsförvaltningen? Det är som att gå in i väggen varje morgon man kommer dit. Ingen luft, och det man andas in i stället för luft kan aldrig vara hälsosamt. Hua!

Just nu känns det ändå ovanligt lätt, studentlivet. Jag ska finjustera och (Gud hjälpe mig!) skriva referenslista i morgon, sen har jag inga studentsliga förpliktelser förrän den... 29:e mars!

"Ni ska fokusera på att ge feedback som handlar om innehållet i arbetet och kopplingar till litteraturen. Att ge tips om formalia t ex referensteknik och språk är bra ,men inte fokus för uppgiften"

Kan det bli tydligare än så?

Och det enda bullshit man har ork att skriva är att "glöm inte att referenslista och referensteknik är viktiga saker"


Sgrumpf!

Det började redan igår. Helt okryddat gick det till som följer:

Jag vabbade med sonen som är så där semisjuk (mycket hostig men pigg som en mört)  och hämtade därför dotran på skolan direkt skoldagen var slut.
Hade höga tankar om nöjda barn som först skulle få köpa sitt lördagsgodis
och sen skulle vi ta en vända på Barnens Hus för att köpa present till dagens barnkalas. Eftersom jag hade några skämmiga Bingolottovinster (hrmm... fyra stycken...) som skulle lösas in, så åkte vi till Lösviktshuset i Öjebyn och barnen fick välja vad de ville ha för godis. Dottern ville ha lösviktsgodis. Sonen ville ha Lövkvistgodis. I vanliga fall, om vi båda vuxna är med, brukar barnen få ta varsin sked och fylla varsin egen påse. Men jag var ensam med dem, så jag sa att de skulle få välja men att jag skulle fylla påsen. Annars skulle det bli katastrof. (Fast just det sa jag inte till dem). Hur som helst så gillades moderns beslut inte av somliga, så det utlöste urballning numero uno: Dottern.

Sonen sprang runt och pekade på alla godissorter han ville ha. Vilket var alla godissorter. Dessutom petade han i godiset just när ett butiksbiträde gick förbi och jag försökte med lugn och pedagogisk röst (fast med underliggande jag-bär-snart-ut-dig-och-skickar-dig-med-postbussen-till-Älvsbynfrustration) säga att så får man inte göra.  Dottern fortsatte klaga att lillebroren fick välja alla sorter och hon ingen, vilket inte var sant, men hon hann ju inte välja nåt för att hon inte kunde släppa att hon inte fick en egen påse. Receptet på En Härlig Fredageftermiddag: -En son som är yster och en syster som är dyster.

När vi sen var på Barnens Hus så ville dottern, som ju var den som skulle på kalas, köpa ett smycke till den fyllande sjuåringen. Men när vi tagit oss genom kassan och ut, med det färgglada fjärilshalsbandet så kom, helt ur det blå, Urballning Den Andre: sonen (som inte ens skulle på kalaset) blev rabiat över att vi inte köpte en motorsåg till Elsa, sju år, istället.

Dagen idag har bestått av växlande molnighet. En kort men trevlig skoter/bilsväng med Familjen R och sen tacos hemma hos oss med samma familj, var dagens solsida. Men sen... suck!
Dammsugaren, vår gamle Rolfy från -04, är numera ett minne blott. Sonen hade tydligen kommit påatt vi behövde byta påse, så han avlägsnade effektivt påsen, men tyvärr också hållaren som man sätter fast påsen i...
Sen när jag skulle ta en stunds kontemplation på avträdet, så var det ingen av de två små som uppfattade "vill vara i fred, sluta dra i dörrhandtaget", utan när de insåg att de inte skulle ta sig in till sin mamma som varit utom synhåll i  säkert en halv minut, så hämtade de bordsknivar och började bearbeta låset istället.
Jag hävdar bestämt att det är sånt, inte matvanorna, som gör att småbarnsföräldrar drabbas av förstoppning...

Maken och en annans make åkte till Luleå för att se Luleå Hockey missa slutspelet och jag gjorde oss andra klara för en sväng till Hortlax Kyrka där Gamla Bergsvikens Ungdomskör skulle sjunga. Jag bullade upp med leksaker, ritpapper och två burkar tärnad frukt. Plus sonens ko, vilket brukar borga för en stunds lugn och ro. Men nej...
Jag vet inte om jag hörde mer än en strof åt gången. Sonen var som ett jojo, upp och ner, hit och dit. Golvet, bänken, mitt knä. Sitta, stå, leta i ryggsäcken, upp igen, ner igen, upp igen. Synd på en säkert jättebra konsert.

Såna här dagar, som liksom aldrig rätar upp sig, kan man väl få tycka, i alla fall lite grann, att de är sötast när de sover?

Sen blev de tillslut jättesöta, och jag såg framför mig en skön stund av avkoppling medelst uppkoppling. Jag satte mig vid datorn, öppnade locket... och upptäckte då ett snyggt gult vaxkritekonstverk på skärmen...

Det är just såna gånger som all kvarvarande mental hälsa rinner av.. Det är såna dagar som slutar med att man skuttar runt och kacklar som Aracuan i Kalle Ankas fotografiska expedition...

När doktorn rekommenderar rikligt med flytande vätska till sonen, så är det lätt att inte hålla sig för skratt.

Dottern har fått göra hål i öronen idag. Det blev så fint, hon valde blå gnistrande blommor som läkpluttar och hon sken som sola i Karlstad är vi körde hem!

Har jag nu varit en omoralisk och ansvarslös mamma som utsatt barnet för allergirisk och dessutom klart placerat henne i ett genusfack? (Fast lite förmildrande är väl att hon valde blå, inte rosa, pluttar...)
Eller har jag bara varit en schysst mellanmjölksmamma som utan diskussion fallit för trycket och låtit ungen få göra sig riktigt flickigt fin? Till saken hör att jag själv fick hål i öronen när jag var sex år. Och när vi gick genom stan på vägen hem kunde jag känna igen mig precis i hur fin hon kände sig. Och ingen allergi har jag fått på 26 år heller...

Som en återkoppling på föregående inlägg, så måste jag berätta att min kompis hade rätt: jag höll verkligen på att gå vilse i min gamla skola! Det var lite hårt faktiskt. Tiden flyger fram och det är väl bara att acceptera att saker förändras. Det är ändå 25 år sen jag började på Ljung och man kan ju inte gärna K-märka hela skolan på grund av min sentimentala läggning. Några av lärarna verkar man dock ha lyckats K-märka. Tänk att jobba hela sitt yrkesverksamma liv i samma slöjdsal...  Way to go, Bosse!

I morgon ska jag med dotra till skolsköterskan för sedvanlig kontrollbesiktning... och på grund av rådande centaliseringar måste vi åka dryga milen till den skola i vilken jag har min historia.
Jag frågade en kompis, som brukar arbeta där i faggorna, om skolsköterskemottagningen fortfarande ligger där jag minns att den låg. Hon svarade att jag nog inte skulle känna igen mig. Snarare gå vilse bland alla ombyggnationer...

Det är ju jättejobbigt det här... man ska tillbaka till rötterna, men rötterna är liksom uppryckta. Avverkade. Och jag som är så sentimentalt lagd... samma sak var det när jag hade ett ärende till Centralskolan...

(jo, det är och förblir Centralskolan i mina ögon. Det heter f.ö ASSI också. Och jag parkerar fortfarande på PRIX-däcket) 

...då hade de byggt om! Såg inte alls ut som på min tid.
Men mitt ståltrådspappershjul hänger ännu kvar i fönstret i keramikrummet. Sen 1994. Det gör mig nästan andlös.

Jag tänkte på den där skylten på Hortlax Sporthall också... ni vet ovanför kassan... "Fiket" står det med gul text. Handmålat. Det stod ju där redan då jag började åka och bada... år... 1987?

När jag gick på stan i förrgår, där på Sundsgatan vid Ramus Musik och Temitas Thaishop, så började jag fundera på hur gamla mosaikväggarna utanför butikerna är...  30 år? 40 år? Ännu mer?
Tänk vad de har varit med om!  Allt de ska har fått höra och se genom åren...

Kanske dags att börja fundera på nåt vettigare...




Uppdatering: -Eeh... Behöver jag förresten klargöra att jag vet att mosaik inte är en livsform och att de således inte kan ha minnen?

Jag har idel gubbar på min lista... i alla fall enligt maken.
Michael Nyqvist, Samuel Fröler, Stefan Sauk och hade det varit 30 år sen så hade jag haft
Björn Granath med också. De är ju gubbar förstås, men Björn Kjellman då? Är han tillräckligt ung?


Vilka har du?