Scener ur ett äktenskap
Det handlar om norrländskan... sättet att bruka språket på våra breddgrader. Så här.
Han ger henne en komplimang: -Dö jär et na leid dö (du är inte alls ful du).
På samma sätt brukar man säga om maten att; et var häin dåLit (det här smakade inte dåligt)
Det får liksom inte vara för bra. Såna är vi här uppe. Inte bara min man och jag och inte bara i de här sammanhangen.
Men av nån anledning strör vi inte superlativen omkring oss. Varför gör vi inte det? Vi väljer att fokusera på det negativa som inte är.
Och hur många gånger har jag skrivit "inte" i det här inlägget?
Åhh vad jag hatar det där!
Vi har en gäst som äter hos oss då och då. När det är RIKTIGT gott och man nästan kan se hur det saftas runt munnen på honom så kan man få ett "no djick hejn ita" ( nog gick det här att äta ). Varför inte istället säga: Oj vad det här var gott?! Jag har påpekat det någon gång, men då ler han bara... *grr
Jag är inte heller så duktig på det där med superlativ. Men min man ska ha en stor eloge! Han kan det där med komplimanger! :)
Alltså; mer Ingmar Bergman. Du borde blogga mer om din höstångest, i sann Bermananda. I terapeutiskt syfte alltså.
Typ så här:
Sommaren med Monika gick mot sitt slut. Jag satt och tittade ut över sjön. Bengt Ekeroth och Max von Sydow kom seglande och hade just hissat det sjunde inseglet då...
Fru Lundgren: Får man gissa att han börjar på P och slutar på appa?
Maken: Du är ämnad för nåt högre i livet! Slit dig loss från bojorna (jobbet) och börja blomma ut dina innersta tankar.
Vickan: Hänn var ju it så tråkigt å läsa!
