Största möjliga tysssssstnad.

Ikväll är det en sån där kväll då man ropar "ÄNTLIGEN" när barnen lägger sig... en sån där kväll då det ringer, susar och piper i hela huvudet när det till slut blir tyst runtomkring. Som de ungarna kan låta! Ikväll är en sån där kväll då SOS - en segelsällskapsresa,  blir en lagom lättsmält avslutning på dagen.

Men vi har hunnit en del idag också... Jag har hunnit storstäda och sortera köket färdigt sånär som på kylskåpen (som kommer att bli ett elände att rubba från sin plats och när man väl fått lös den kommer alla fastklämda gamla dammråttor att gå till attack). Idag har jag också hunnit skära mig ordentligt i tummen. Högläge och en tejpning med rejält tryck gjorde susen.

Inför morgondagen önskas följande: tystare barn. De är förvisso snälla, söta, roliga osv osv. Men de är aldrig tysta! Aldrigaldrig. Sol önskas också. En dag med regn räcker för att stilla huslighetssuget. Nu vill vi ha lathet och strandliv igen. Vidare vore det trevligt om folk kunde ta och komma hem. Alla verkar vara borta i helgen. Det är lite trist

I morgon bitti tar jag en sväng till stadens loppis. Det är några veckor sen. Få se om man kan vaska fram några godbitar för en ringa peng. Lika billigt som förra gången lär det inte bli, då det på grund av hittade slantar blev mitt livs första gratisshopping.'

Slutskrivet för idag. Jag orkar inte höra ljuden av nedslagen på tangenterna nåt mer.

Frid

Vissa dagar är mer fridfulla än andra. Idag är en sån dag.
Njuuut!

Fortfarande omobil...

...men funderar på att åka in och skaffa ett nytt simkort och låna gubbens gamla telefon.
Det är jobbigt att inte vara anträffbar!

Äntligen sol, äntligen bad! Vi har hunnit med två bad på två olika ställen på två timmar.
Mera sånt önskas i morgon.

Nu måste jag återgå till storskrubbningen av köket. SUCK! Inte roligt att göra, men ljuvligt efteråt.

Viktigt meddelande!

Min nästan nya telefon har en oförutsedd funktion: Den har ben.
Och den har utnyttjat den förmågan genom att avvika från sin post.
Så den som behöver få tag på mig kan väl sms:a min make, kommentera här eller kontakta mig på Fejjan.
Eller för all del ringa på den ordinarie hemtelefonen.

Låt gärna bli att meddela på mobilsvar. Dels för att jag av uppenbara skäl ändå inte kan avlyssna... men också för att jag skäms nåt så in i norden över mitt meddelande. Det är rätt många år sen det spealdes in... jag gissar sju-åtta, kanske.

Det blev ju nästan rätt i alla fall...

Jag helgarderade, ringde till chefen och kollade när semestern börjar och slutar.
Riktigt rätt hade jag inte haft, så det var för väl att jag ringde dit. Kontentan blev att semestern börjar på fredag, istället för nästa onsdag. Tack så mycket.
Jag har aldrig varit nåt snille på att läsa scheman och eftersom jag haft samma schema sen december 2002, så har jag inte behövt lägga krut på det heller...

Snart midsommar och fortfarande iskallt i luften. Suck. Men vi är optimister, visst?
Kanonväder med bad och utmohusgrill på fredag!


Kungligt!

Jag måste erkänna att jag nog är mer lagd åt det royalistiska hållet än vad jag trodde:
Dagens kungliga bröllop blev en riktig höjdare!

Jag började klockan 15 med uppvärming av teven... tittade på när alla tjusiga klänningar anlände till Storkyrkan.
Vigseln såg jag med en arg, skrikande gosse i knäet och en make som stökade i köket och förfasade sig över mitt förfall. Båda de faktorerna förtog en del av upplevelsen, men jag lyssnade så gott det gick och sjöng med i vigselpsalmerna som för en gångs skull verkligen blev sjungna: allt som oftast är det ingen som kan dem, så på vanliga svennebröllop kan det bli vansinnigt tyst i bänkarna när det är dags för psalmsång.

Brudparet var vackert och de såg ju hyfsat avslappnade ut båda två. Jag höll andan när Mamma och Pappa Westling gjorde entré. Förstår ni vilken kulturkrock och glamourchock de måste ha upplevt!?
Snyggt brudpar, som sagt, men nog kunde väl Daniel ha haft linser, dagen till ära? Eller åtminstone ett par lite diskretare glasögon... hela han försvinner bakom de där 42-tummarna...

Sen åkte jag på jobbet (givetvis med Lotta Brommés direktrapportering i öronen) och teven här har varit igång hela kvällen.
Jag har försökt hänga med i guidningen om vem som är släkt med vem och om tidigare regenters bröllop och vid vilka bröllop tiaror och smycken tidigare använts... och det är ju en hel vetenskap! Men tänk att få låna ett sånt där glittrigt diadem för en kväll, fullsmockat med ädelstenar!

Pappa och svärfar Kungens tal var fint, men bleknade snabbt och försvann bakom både Olle Westlings och Daniels gripande tal... det var verkligen pricken över i:et att få in lite vanligt bondprat i det blåblodiga kalaset! 
Lite besviken blev jag över att vår lätt tafatte konung inte förärade sin fru en puss då han gav henne en ros på dagen som också är deras bröllopsdag... man måste väl inte vara så torr?

Nu är det i alla fall över och kanske kan de få lite tid för sig själva, Kronprinsessan och Prins Daniel av Folket.



Två saker...

...som ingen trodde var möjligt:

1) Victoria har spelat tennis.
2) Victoria spelade tennis med sin egen morsa.





Kli.

Suck... Vad tar man sig till med barn som är uppenbart allergiska, eller åtminstone överkänsliga, men där man inte kan hitta nån särskild överkänslighet, ingen källa?

Sonen kliar och kliar... föräldrarna ger Tavegyl och smörjer. Myggbett ger stora röda blaffor och klåda... gräs ger röda brokiga kliande fläckar.

Örat har inflammation längst ut. Läkaren pratar om extern otit -inflammation i hörselgången- men i samma andetag säger han erysipelas, rosfeber. Sambandet blir glasklart i mitt huvud: Pojken har kliat sig i örat, antingen på grund av klåda i hörselgången eller för att han haft nått myggbett i örat.  Det har blivit sår. Det har kommit in bakterier, det har blivit rött, svullet, smetigt.
Och så får vi utskrivet ännu mer antibiotika, i salvform, men dock...

Man undrar när man ska hitta nån orsak och helst bot.


Efternamn.

Jag föddes med ett ganska blekt, bonnigt -ssonefternamn och bytte på förekommen anledning till ett inte så mycket mer färgstarkt -ssonefternamn.

Det är ju praktiskt i och för sig... man är inte ensam. Man är rätt anonym. För vem lägger ett sånt beigebrunt namn på minnet? Ett vanligt förnamn kombinerat med ett ännu vanligare efternamn. Lite på samma linje som att äga en anonym bil: vår V70 smälter betydligt lättare in i mängden än den importerade petrolgröna Audi 90 som vi hade tidigare. Minsta halvfula omkörning eller fräcka filbyte och man hade kunnat få ett lass dynga hemskickat i postlådan när som helst. Men med en  V70 årgång 1997 i en mycket frekvent förekommande kulör får man leta ett tag om man ska hitta rätt person att leverera skiten till.
Lite så är det med namn också: Man vill inte gärna jobba som lapplisa parkeringsvakt eller högstadierektor om man heter Af Silfverstolpe...

Bara som kuriosa kan jag meddela att det finns både en Dick Stake och en Tung Phung på Eniro. se
Vore det jag skulle jag omgående skaffa V70.



 





 

Postat av: Christina

"Stackars lilla dig.Du kan ju inte vara en allför munter människa som hakar upp dig på sånna små skitsaker som en skyltning på en bil.
Och sen så finns det ingen lag på att man ska rasta sina hundar i skogen.Det är ju bara ditt önsketänkande och jag betvivlar starkt på att någon bryr sig om dina patetiska åsikter"




Privilegium

Jag och fyra andra har fått den stora äran att ha åsikter, välja tapeter, mattor, kulörer, mönster och en massa annat mumsigt till det så småningom nyrenoverade bönhuset.

Och vi vänder och vrider. Hur skulle det här passa? Bra, fast då passar inte det golvet.
Och tar vi det andra golvet då passar inte panelen. Hur stora fönster ska vi ha? Åt vilket håll ska den här dörren gå? Och så vidare. Som om vi höll hela världen i våra händer och människans överlevnad hängde på just oss...

Nä, så allvarligt är det väl kanske inte. Men det känns ju som att vi ändå ska stå för de val vi gör. Och hur än vi väljer så kommer det att komma åsikter. Och det är i vilket fall fantastiskt roligt att få vara med i en så stor förändring. Många frivilliga, hårt arbete på obekväma tider. Fikaraster med maffiga tantbakade bullar och därtill mängder av goda skratt. En del av de som leder och genomför själva byggandet har varit med om det en gång tidigare, medan vår generation fortfarande gick i sockiplast och blöjsnibbar.
Bakom boaseringen i ett av rummen har någon skrivit sitt namn med samma rödbruna kulör som boaseringen sen fick. Det är ändå rätt stort. Att bryta upp väggar och hitta sina egna minnesmärken från fornstora dar.

Ikväll har vi träffats och funderat på färg och material. En ny date, denna gången på Ångsågen, är planerad.
Man kanske skulle ta kaffetermosen med? Jag tror det kan bli en långsittning :-)


NU vet jag...

...varför det heter "loppmarknad"!

marknad + många hundar = många loppor på marknad. Loppmarknad.

För första gången...

... så verkar jag ha upprört bloggläsare!

Men all uppmärksamhet, positiv som negativ sägs ju vara bra
så jag får väl suga länge på den här uppmärksamheten då. ;-)


Bo på hjul.

Husvagnspremiär strax.
SMHI lovar hela 13 grader och jag är förkyld som aldrig förr många gånger förr.

Men här ska icke gnällas! Jag har längtat efter det här sen i oktober och ska njuta av varje sekund även om nordanvinden viner runt huvud och husvagnsknut. Det är ju bara krypa ner i sovsäcken i rundsoffan, köra elvärmen gasen i botten och om inte det räcker får man ta Primus 2480T till hjälp.

Hur kallt det än är så anser jag det ändå vara sommar nu.


Hund i bil?

Nu har jag sett det flera gånger: bilar med en röd skylt baktill, precis som trafikskolornas övningskörningsskyltar, fast det står "HUND I BIL" istället.

Men varför??

Är tanken att man ska se skylten och tänka: Ahaaa! Nu måste jag köra varsamt här, så jag inte bumpar in i vovvarna framför mig? Eller?

Kanske man skulle sätta upp en skylt: TVÅ BARN I BIL (jag anser mina barn vara mycket viktigare än all världens hundar). Och sen när jag kör själv, byta ut den till en TVÅBARNSMAMMA I BIL-skylt? ÄKTA MAKA-skylt? HAR ETT SAMHÄLLSNYTTIGT JOBB- skylt? (De kategorierna kräver mycket mer hänsynsfullhet i trafiken än alla fyrfota lopphotell i världen...

Nää... Jag kunde, helt ärligt, inte bry mig mindre än jag gör. Om att folk kör runt med jyckar i bil alltså. Däremot bryr jag mig skitmycket över att, sannolikt samma folk, släpar runt sina pälshögar på stan, på loppis, på festivaler.
Hört talas om skogen? Visst är det där man ska motionera hundar?

Undertecknat:

 "Irriterad"

Update: NU vet jag vilken skylt jag ska ha: CHAUFFÖR I BIL.

Tre.

Hos Erika hittade jag en utmaning som går ut på att man ska avslöja tre intressanta saker om sig själv.
Passar bra eftersom jag just inte har vare sig inspiration eller uppslag till inlägg.
Däremot har jag väl inga chockerande avslöjanden att bjuda på. Jag är alldeles för tråkig.
Men tre saker bör man väl kunna klämma fram...

1) Jag är alldeles fruktansvärt rädd för tandläkaren och låter mig drogas ner till apstadiet för att de ska kunna göra nåt åt mina tänder. Om jag plötsligt skulle ärva en mille eller så, så vore första inköp en komplett uppsättning implantat.

2) Jag är kommunens värsta tidspessimist. Tror aldrig att jag ska hinna, men får alltid vänta för att jag är för tidig. Har försovit mig två gånger, vad jag kan minnas. Jag jobbar dock på att ta det lugnare och sen vi fick barn har det blivit bättre. Det har t.o.m hänt att jag kommit försent nån minut nån gång på senare år. Och det är en hemsk upplevelse, även om ingen annan bryr sig.

3) Jag gör tvärtemot andra och letar parkeringsplatsen längst bort istället för den som är närmast. Det finns få saker som stressar mig så mycket som när jag åker bil med nån som prompt ska köra varv på varv för att komma så nära butiken/restaurangen/övrigt som möjligt... Fastän man kör runt, runt,  så finns det inga platser och slutar ändå med att man måste ställa sig längst bort. Jag kör i stället lååångt bort, där ingen vill stå. På så sätt får jag: gott om plats, stor valfrihet och när jag ska hem är det sketalätt att ta sig ut från parkeringen.

Och så en bubblare som jag kom på nu: Jag kan inte se på när min man backar med släp, fastän han alltid backar klockrent. Jag blir helt svettig! Måste kliva ur bilen och göra nåt annat. Skulle vara intressant att veta vad det beror på...

Resa.

Hur sammanfattar man fyra dagar i Stockholm, kort och kärnfullt?

Torsdag: Avresa. Kom oss iväg  tid. Sonen arg och ledsen då modern fiskat ut en megasnorkråka ur hans näsa.
En kråka så välförankrad att den orsakade näsblod då den släppte.
I väg kom vi i alla fall och på Kallax träffade vi de andra resenärerna. Flyget gick bra, lunchen på McDonalds var god och efter bussturer, både med flygbuss och lokaltrafik så checkade vi in på Scandic Hasselbacken. Sen snabbt iväg igen, till Gröna Lund som ligger på andra sidan vägen om hotellet. Det åktes hejdlöst mycket karuseller, berg-och-dalbanor, tåg, uppskjut och kärlekstunnlar. Fantastiskt roligt! Middag på restauangen precis bredvid vattnet, i varm kvällssol gjorde inte saken sämre. Ganska trötta barn somnade hyfsat fort i bäddsoffan sen.

Fredag: Hotellfrukost. Barnen åt friskt av allt det goda (eller egentligen stor mängd med liten variation). Sen Vasamuseet, som var mycket mer intressant än jag nånsin kunnat föreställa mig... promenad till Nybrokajen, snabb korvlunch vid närmsta korvkiosk, och sen tog vi båt till Fjäderholmarna. Gick runt ön och saknade inte kylan. Middag utanför Gröna Lund och sen tog vi en kvällspromenad på Skansen. En påfågel med hela fjäderskruden utfälld visade sin baksida för oss och sonen ville sen gå tillbaka "och titta på den där rumpan igen".
Skönt var det att sen få sin nattsömn... som varade till klockan ett, då sonen med ett vrål rasade i golvet med näsan före. Näsblodet var åter ett faktum. Ur båda borrarna dnna gång. Och han måsta ha väckt hela våning fyra med sin näst intill tröstlösa gråt. När han väl lugnat ner sig och vi fått stopp på blodet, somnade han om och fick sova mellan oss. Dottern skulle inte ha rört en min under hela cirkusen. Hon sov sig igenom, helt ovetande.

Lördag: Nytt besök på Skansen och också Skansenakvariet. Lunch vid Solliden. Medan vi åt ringde Jonas Wahlström och ville meddela att jag tappat plånboken vid akvariet... vilket jag inte hade märkt. När jag hämtade tillbaka den, så fanns allting kvar. Så i slutändan var det värt att ha den borta ovetandes en stund. Det är ju ändå nån slags merit att ha pratat med han som har världens mest beskådade tumme...
Efter lunch åkte jag, maken och barnen först buss, sen tunnelbana, sen buss till Hagaparken och Fjärilshuset. Kanske aningen överskattat, då vi vuxna uppskattade karparna mer än de inte så många fjärilarna. Men dottern var förstås jättenöjd. Sen åkte vi till slussen, där vi mötte di andre. Promenad och god middag i Gamla Stan, sen promenad runt slottet och riksdagshuset. Därefter Djurgårdsfärjan tillbaka till Gröna lund. Sen sömn.

Söndag. Hemresedag, men efter utcheckning åkte vi till Naturhistoriska museet, där stora barn, pappor och farföräldrar gick på Cosmonova. Jag och lilla barnet kollade en utställning om kroppen och sinnena.
Tunnelbana till centralen. Flygbuss för oss (hade hunnit köpa  t.o.r-biljett) och expresståg för barnen, som fick åka med farmorn och farfarn (halva pris på Arlanda Express under helgen. Visste inte jag).
Maken, som längtat hela helgen fick till slut äta på Pizza Hut på Arlanda! Och som han åt. Jag med. Ungarna var lagom imponerade, men så hade de mer eller mindre levt på pizza och plättar i fyra dar. Dottern åt plättar till frukost två gånger, till middag en gång och även vid en lunch...

Sen flyg hem, med en jättejättejättetrött pojke vid min sida. Likafullt var han fortfarande vaken då V70:n svängde in på Knabben igen. Men han hann nog bara vara i horisontalläge några sekunder innan han sov.

Det är bara att buga sig djupt och tacka svärföräldrar och övriga för en fantastisk helg.






Kungligt bröllop.

Bestämde just att jag inte ska sponsra Kronprinsessans och gym-Daniels bröllop.
Alltså: ingen bröllopschoklad, inga bröllopskoppar, inga frimärken.

Varför?

Jo, jag är väl ingen royalist. Och sen tycker jag mest synd om stackarna i kungahuset, de får ju aldrig vara i fred!
Det blir uppskruvat: man skaskicka kärlekshälsningar på Aftonbladet (som att brudparet bryr sig. Skulle ju iofs vara kul att skicka nån sån där halvsnuskig rimmad klassiker) och man ska samla på allt möjligt krafs med guldkronor på.

Nu såg jag att kyrkan hamnat på kant med kungahuset också, då Kronprinsessan vill bli överlämnad av pappa Knugen, men kyrkan tycker att det är förlegat och strider mot jämställdheten. Ja, jag vet då inte vad man ska tycka om det, men det känns inte som att det har nån avgörande betydelse för jämställdhetskampen. Men jag antar att Gudrun Schyman lär rasa på sin kammare om det blir som bruden vill...

Tänkte på en annan sak också... både Victoria och hennes mamma är ju oerhört engagerade i barn med funktionshinder... vore det ändå inte lite häftigt om brudparet fick ett barn med Downs eller nåt?
Inte för att jag önskar nåt barn att födas sjukt, men om man leker med tanken... tror ni det skulle bli nån bebis eller skulle den sållas bort i rutinkontrollen? Jag tror på det senare. Skulle inte se så bra ut med ett operfekt barn på familjebilderna. Usch, tänk så många barn som inte får leva för att de inte duger åt föräldrarna (och nej, skitsnacket om att man som förälder inte skulle klara av ett barn med särskilda behov, det lyssnar jag inte på längre. Vill man så kan man).

Månntro det blir några barn över huvud taget för de inte längre så unga tu... Kronprinsessan har ju faktiskt haft ätstörningar, sånt kan sänka fertiliteten... Tänk vilka rubriker om nån skulle råka möta prins Daniel på Sophiahemmets Fertilitetsklinik, med en vit plastkopp i näven, höhöhö...


Prylar...

1500 bilder innan man räknat till tio... datortomografi var nåt av det häftigaste jag sett!
Efteråt frågade patienten om jag hann se nåt (undeförstått: såg du nåt som var fel?).
Men nej, nån röntgenläkare är jag ju inte... Jag svarade att jag inte förstod bilderna, att jag inte såg så mycket. Fast i verkligheten var det det inte svårt att urskilja vilka organ det handlade om. Om de sedan såg ut som de skulle, det vet jag inget om, men häftigt var det i alla fall.

Häftigt är också att se att nånting ändå går in i min överkokta stackars hjärna, tro det eller ej!  Efter några försök med 1g Claforan som ska spädas med 4 ml sterilt vatten och infunderas under 3-5 minuter så känner jag -faktiskt- att jag inte måste tänka tills det luktar bränt varje gång. Tror faktiskt jag gjorde positivt intryck på handledaren som nog inte trodde att jag skulle fixa uträkningen på hur många droppar/min droppet skulle gå när en patient skulle ha 1000ml på tolv timmar. Hon förväntade sig inte att jag skulle kunna det. Inte jag heller.

Trevägskranen verkar mer begriplig nu. Adjunkt Örjans -"kom ihåg Luer-lok, tjejer" ekar i huvudet varje gång jag funderar över hur tusan man nu skruvade i den där sprutan eller sondmaten. Hans näst intill kärleksfulla förhållande till den lilla geniala gängan kändes på nåt sätt som typiskt-manlig-sjuksyrra. Men jag måste medge att jag också gillar alla märkliga genomsmarta mojänger och grunkor, allt-i-ett-kit och patentlösningar. Omvårdnad är en materialsport!


Jag blev så glad!

Kolla här! 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0