Jag måste erkänna att jag nog är mer lagd åt det royalistiska hållet än vad jag trodde:
Dagens kungliga bröllop blev en riktig höjdare!

Jag började klockan 15 med uppvärming av teven... tittade på när alla tjusiga klänningar anlände till Storkyrkan.
Vigseln såg jag med en arg, skrikande gosse i knäet och en make som stökade i köket och förfasade sig över mitt förfall. Båda de faktorerna förtog en del av upplevelsen, men jag lyssnade så gott det gick och sjöng med i vigselpsalmerna som för en gångs skull verkligen blev sjungna: allt som oftast är det ingen som kan dem, så på vanliga svennebröllop kan det bli vansinnigt tyst i bänkarna när det är dags för psalmsång.

Brudparet var vackert och de såg ju hyfsat avslappnade ut båda två. Jag höll andan när Mamma och Pappa Westling gjorde entré. Förstår ni vilken kulturkrock och glamourchock de måste ha upplevt!?
Snyggt brudpar, som sagt, men nog kunde väl Daniel ha haft linser, dagen till ära? Eller åtminstone ett par lite diskretare glasögon... hela han försvinner bakom de där 42-tummarna...

Sen åkte jag på jobbet (givetvis med Lotta Brommés direktrapportering i öronen) och teven här har varit igång hela kvällen.
Jag har försökt hänga med i guidningen om vem som är släkt med vem och om tidigare regenters bröllop och vid vilka bröllop tiaror och smycken tidigare använts... och det är ju en hel vetenskap! Men tänk att få låna ett sånt där glittrigt diadem för en kväll, fullsmockat med ädelstenar!

Pappa och svärfar Kungens tal var fint, men bleknade snabbt och försvann bakom både Olle Westlings och Daniels gripande tal... det var verkligen pricken över i:et att få in lite vanligt bondprat i det blåblodiga kalaset! 
Lite besviken blev jag över att vår lätt tafatte konung inte förärade sin fru en puss då han gav henne en ros på dagen som också är deras bröllopsdag... man måste väl inte vara så torr?

Nu är det i alla fall över och kanske kan de få lite tid för sig själva, Kronprinsessan och Prins Daniel av Folket.