.
Jag är 32 år! Tant Victoria. Med måttlig och okomplicerad, men dock: hypertoni.
Vätskedrivande. Ni hör ju hur det låter.
Snabb praktikuppdatering:
-Det är fantastiskt roligt, fastän jag är helt slut när jag kommer hem om dagarna. I helgen har jag satt några PVK och som grädde på moset så lyckades det faktiskt! Har provat sätta kateter också, och det gick över förväntan.
-Handledaren är både seriös och pedagogisk och har verkligen satt sig in i hur man bedömer och vad vi har för krav på oss för att klara kursen...
Sammanfattning: So far so good!
-15
Man får mycket inspiration, goda råd och tips av andra som gått samma väg.
Idag väger jag dryga 78 kg... 15 kilo mindre än då jag vägde in mig på Sophiahemmet i maj.
På vägen ner har jag siktat på olika små delmål. Det blir roligare att ha konkreta mål.
Första milstolpen var att komma under 80 kg. Målet är nått och jag har rotat fram jeans ur garderoben, jeans som jag inte kunnat ha på ett par år, men som nu sitter bra.
Nästa mål att sikta på är ett BMI under 30 (alltså under nivån för fetma).
Sen skulle det ju vara roligt att få på sig vigselringarna igen, men det är nog nån bit kvar tills dess.
Att sen hamna under 70 känns svindlande, men skulle vara fantastiskt!
Och till sist, att ha ett BMI under 25, inom normalviktsområdet.
Mitt spann för normalvikt sträcker sig mellan 48 kg och 64 kg. 48 kg känns inte lockande på något sätt, men jag tror att jag skulle trivas strax över 60-strecket.
De vinster jag hittills gjort genom operationen är att jag känner att jag orkar med längre promenader, det krasar inte längre i hälsenorna när jag går upp på tå, jag kan knyta skorna utan att bli svettig... såna där små saker som kan verka banala men som gör livskvaliteten avsevärt högre. Självklart syns det också på utsidan och även om det i sig är roligt, så är det samtidigt lite svårt att vänja sig vid. Det kommer dessutom att bli ett dyrt kalas, att byta kläder flera gånger, men det är ett kärt besvär i sammanhanget!
Hittills har jag inte ångrat operationen, inte en enda gång förutom timmarna efter uppvaknandet, då jag mådde illa, kräktes som en tok och drömde läskiga drömmar om mat (och det gjorde förstås inte illamåendet mindre, hehe...)
Nu hoppas jag också att blodtrycket ska börja bege sig neråt. Jag hoppas på att slippa medicinering, men det är inte så troligt. På torsdag ska jag göra en ny kontroll och resultatet av den avgör om det blir läkemedel eller inte.
fruktansvärt hög pensionärsfaktor att äta vätskedrivande... tantpiller!
...
När rutorna på bilen är djupfrysta för tredje morgonen i rad, så skrapar jag dem, precis som de två morgnarna innan. Helst med ett halvt Lindex Clubkort eller så, för vart försvinner alla isskrapor under sommarhalvåret? Inga vantar har jag på händerna heller, på samma grund som isskraporna: vem äter upp mina vantar på våren?. Men... jag förtsätter ändå att förneka att det verkligen är så kallt. Det har inte ens slagit mig att kupévärmare kunde vara lösningen, nej för det vore ju att kapitulera inför vintern (Det är förresten bara fem månader till mars).
När det dundrar i huvdet, bränner i ögonen och ena näsborren börjar vissla, då förnekar jag. Jag är inte sjuk. Inte, inte inte... för det har jag inte tid med! Sen står jag där ändå på Apoteket nästa dag och ber om nässpray i ekonomiförpackning, bara utifall att. Bara utifall att, tar jag också dubbel dos i varje borre.
Senaste veckan har jag förnekat praktikperioden som började igår... inte för att jag inte vill göra praktik, för det vill jag ju, utan för att jag varit så ruskigt nervös. Jag har inte varit nervös för allt man ska lära sig, inte nervös för alla patienter man ska träffa... men att bli bedömd, granskad... DET gör mig grymt stressad! Jag vet ju att personalen kommer att ha en åsikt om mig när jag går därifrån om tre veckor. Och nog vore det roligare om jag blir sedd som en potentiell framtida kollega, än att hamna på landstingets svarta lista...
Men... nu har jag börjat i alla fall och det känns helt okej och är förstås jätteroligt!
Och fast jag vet att gör så gott jag kan... fast jag vet att det rimligtvis räcker, så måste jag oroa mig lite till. Bara utifall att.
Kafferast med förhinder
och SOM de dividerade och diskuterade hur de skulle göra. Kanske vänta med kaffet tills diskmaskinen var färdig?
Men så tystnade maskinen just, tjejerna jublade och en av dem öppnade den. Men nej, den var inte klar, den var inte ens varm inuti... så de stängde luckan och fortsatte diskutera. De kollade i skåparna om alternativa dryckesbehållare, men lyckades bara hitta en helt vanlig kaffekopp och ett glas som någon gång fungerat som behållare för vinbärsgelé...
Alltså... ska man skratta? (det gjorde jag så klart, fast bara i smyg)
Eller ska man gråta över att världens framtid, sett ur det här perspektivet, verkar ganska illavarslande?
Det är synd om mänskorna...
Polis, polis...
Räddningstjänsten och Polisen offentliggjorde idag sitt samboskap genom att inviga de lokaler som tidigare bara Räddningstjänsten (och länstrafiken) huserat i.
Öppet Hus med visning av fordon, hundar och arrester. Vi åkte dit och dottern som har några hekto råg i ryggen vågade förstås åka upp i skyliften som brandmännen använder för att släcka bränder i höga hus.
Kvar på marken stod jag med sonen. Han ville inte åka. Jag tackade i det tysta Vår Herre. Jag hade ju varit tvungen åka med i så fall och... ja... det hade varit i allra högsta grad pinsamt att ligga i fosterställning där uppe och våldhålla i staketet...
När dotra sen kom ner så åkte vi bandvagn. Skakigt och högljutt, men vansinnigt roligt!
Och så tittade vi jag på brandmän och poliser och deras utrustning. Tänk så trevligt man kan ha på en lördag!
På jobbet: Se på tv. Kanalutbud: Magert.
Filmerna ger ett lite sorgset intryck av lagens väktare utan liv: Det regnar småspik på horisontalplanet. Kriminalaren kommer hem till sitt tomma, mörka hus. Han dricker whisky direkt ur flarran och somnar i soffan med skorna på. Han vaknar av att kriminalarkollegan ringer. Hon. Som han älskar och som älskar honom också, men eftersom de jobbar jämt och inte har nåt liv så blir det inget mer än några blickar och uppgiven kärlek på avstånd.
Det känns mer genuint och mindre glamourspetsat än de amerikanska deckarna, där man efter avslutat pass går ut på nattöppna baren och svingar en bägare med kollegorna.
Sen hamnade vi i en film om människorna på ett av de kapade flygplanen under Nine-Eleven... och slutet på den... ja, eländes elände, kort och gott. Man kan tycka att det var bättre förr, alltså riktigt mycket förr, då man inte behövde få veta allt som hände och framför allt inte var tvungen se det reproducerat och efterkonstruerat heller.
Tredje försöket: en Stephen Kingfilm, där en vilsegången skogshuggare får hjälp av två unga män i mysig stuga och som tack för hjälpen skiter ut en livsfarlig alien och dör i stugägarnas toalett...
Kanalbyte blev nödvändigt.
Men... vad ska vi titta på under resten av natten då? Kickboxing? "Gubben i stugan", gammal tystlåten ungkarl i hus i skogen (Kunskapskanalen så klart)? Eller ännu en upplyftande dokumentär om Nine-Eleven?
Namn
Jag hamnade i en sandlådetråd på Familjeliv nyss... och det är alltid roligt. Framför allt roligt när moraltanterna (antagligen samma människor som sätter upp arga lappar i tvättstugan, eller din-mamma-jobbar-inte-härlappar vid diskbänken på jobbet) som inte i övrigt är delaktiga i tråden, meddelar sina åsikter om trådens egentliga meningsfullhet.
Den här tråden handlar i alla fall om namn. Vilka namn är egentligen fulast? Åsikterna går förstås isär och det är bara att konstatera att smaken är och förblir som baken.
Men så slog mig tanken, när jag läste om alla trendiga namn, kombinerade och hemmasnickrade namn, att det är rätt kul ändå, hur fula de än må vara... villken fantasi och framför allt skamlöshet inför sina barns uppväxt (risk för regelrätt mobbing) som en del, eller åtminstone några få, har. För hur kul är det egentligen att heta Nowa-Li?
Det är ju faktiskt en sockiplast! Gulligt på småbarn, dock inte särskilt långsiktigt tänkt.
Men lite kul, som sagt... så några egna förslag har jag självklart också. Temat i tiden verkar vara att på nåt sätt marknadsföra sina egna åsikter och intressen genom barnens namn... så för den inredningsintresserade mamman är väl Ikea Sundström ett branamn till barnet? Treo Wallin för sonen till den långtidssjukskrivne, Blu-Ray Karlsson för den inbitne cineasten och till sist... Feyce-Bock Stenberg.
Psykiatri
"Jamen kanske... har jag inte lite maniska drag? Och är en aning paranoid?"
"Hör jag röster ibland? Nä, det var nog bara mitt usla samvete som talade"
Nä, man ska inte skämta om sånt. Man blir oerhört beklämd av att människor kan må så dåligt.
Och oavsett om det handlar om "vanliga" depressioner, ångest eller sjukdomar med vanföreställningar och förföljelsetankar, så vill man bara gråta när man förstår hur förminskad psykiatrin är. Så många som skulle behöva bli inlagda för att få ordentlig hjälp, i stället för att sitta fångna mellan sina fyra väggar, övermannade av ångest och mörka tankar...
Mycket kan botas och lindras i öppenvård. Men det finns fortfarande behov av vårdplatser och någon som ser, tar om hand, tar över när man inte själv orkar. Men... det är politik och samhällsekonomi som styr. Och psykiatrins prioritet tycks vara låg.
Beklämmande var ordet.
To Do
1) Ringa Alltele så att vi får ordning på den fasta telefonen (åskan slog ihjäl modemet för en månad sen).
2) Ringa tandläkaren. Jag tror att de glömt av mig. Påbörjade behandlingar i januari, men Folktandvården verkar ha gått under jorden nu. Nä, förresten, det är en konspiration: de ska se till att jag inte hinner avsluta mina behandlingar innan nästa januari, så att jag inte får den allmänna tandvårdsförsäkringens rabatt från Försäkringskassan. Så är det. Jag visste väl att tandläkare är ondsinta.
3) Städa bilarna. Måste dock hyra en container först.
T4
Handla
Kom hem med ett par jeans som enligt Cubus (bara en sån sak! Handla på C-U-B-U-S! Inte KappAhl, Lindex eller Ellos, utan i en helt vanlig klädbutik) ska vara loose i passformen och med låg midja. Jag tror att de är avsedda som haremsbyxor (hängstjärtsbrallor med väl tilltaget grenutrymme) för nog är då midjan tillräckligt hög för mig. Och jag har ganska höga krav på just höga midjor. Därför drar jag upp dem. Jag är så kort så jag har liksom råd att dra upp dem högt utan att förlora på det nere vid anklarna. Fördelen med det är också att de inte blir så stora i grenen. Men de blir ändå inte mummelbyxor heler, när jag drar upp dem alltså. Skulle jag vara tvungen välja så tar jag tusen gånger hellre haremsgren än mummelbyxor.
Nåja...Jag må använda dem fel, men det står jag för. Jag står för min bristande modekompetens. Snygga är de i vilket fall.
Ett par skor följde med hem också... nån sorts gympasko... streetsko, vad tusan heter det nuförtiden? Basketsko utan höga skaft? De blev hursomhelst fantastiska med ett litet hålfotsinlägg i. Måhända jag är för gammal för just den typen av sko, den är nog inte avsedd för hålfotsinlägg, but then again: Jag står för mina inlägg. Även i detta inlägg.
Sen blev det två tröjor från H&M. Och en kofta. Inget märkvärdigt, men väl behövligt.
Inte trodde jag att åtta-nio kilo skulle göra så stor skillnad i kläderna, men det gör det!
Med tanke på den sannolikt fortsatta kroppskrympningen så försökte jag ta så små kläder som möjligt.
Men de ska ju ändå sitta bra, man vill inte se... hmm... ekivok ut.
Inspiration
Men makens tillfälliga pendlande och min förhoppningsvis tillfälliga trötthet avgjorde: vagnen fick vara kvar hemma. Däremot var vi på Storstrand igår kväll, man missar inte gärna Bengt Johansson. Man missar inte gärna Inspirationshelgen över huvud taget.
Sonen var milt sagt yster under första mötet... så gubben tog barnen och åkte hem under den efterföljande konserten. Jag stannade kvar, och sen liftade vi hem till byn i den sena augustikvällen, jag och två andra mammor på frigång.
En kompis sa innan konserten, medan kören övade och vi hade bänkat oss i kapellet, att hon fick flashbacks från ungdomstiden... och jag kunde inte annat än hålla med. Sommar, Storstrand, Bergsvikens Ungdomskör och lukten av nygrillade burgare... det ramar på något sätt in den tiden. Den storslagna tiden. Tänk om man hade kunnat förflytta sig i tid och rum, att bara för en stund och få återuppleva den.
Japp.
Jag MÅSTE ju ta och göra en ny bloggdesign, kan ju inte ha det så här tråkigt.
Och då ingår väl att börja skriva igen?
Men det brukar ju vara bättre på höst och vinter. Det där med skrivandet alltså.
Färg.
Och när jag var hos distrikssyrran i morse för att ta bort agrafferna på magen, så bad jag om ett Hb...
...och det låg på 115. Normalt brukar jag ha 148. Därmed finns en förklaring till blekheten.
Tur man har en så vansinnigt färgglad personlighet att kompensera med då.
Haha.
Kirurgi...
Kanske är läge att meddela vad det är jag haft för mig senaste veckan...
Förra måndagen åkte jag ner till Stockholm, övernattade på Rest & Fly (inget för klaustrofobikerna) och på tisdag morgon tog jag Arlanda Express (älska studentrabatter!) och därefter tunnelbanan till Sophiahemmet (som för den som undrar är ett privatsjukhus).
Där har jag gjort en gastrisk by-pass, en operation som syftar till att dels gå ner i vikt, men framför allt behålla en hälsosam vikt på lång sikt. Operationen minskar magsäckens storlek, så att man i fortsättningen kommer att äta mindre mängder och man måste äta långsammare än tidigare. Dessutom minskar näringsupptaget, eftersom maten inte längre passerar hela magsäcken, utan genom ett bit av tunntarmen som kopplats mot den nya lilla magsäcken. Sist, och kanske viktigast, så tål man i fortsättningen en betydligt mindre mängd socker och fett, vilket gör att de flesta gör sig bättre matvanor... äter man för mycket av socker och fett så börjar man må mycket dåligt, med kallsvettningar, illamående och yrsel.
Operationen görs med titthålsteknik, så det enda som syns utanpå är fem små sår (varav ett kommer att bli skitfult. Lärdom: sov inte på mage om du är nyopererad i densamma).
Hur kom jag då fram till att operationen kunde vara bra för mig? Ja, det har inte varit en självklarhet att genomgå operationen... min åsikt att ingen operation i världen kan frälsa mig från sockerberoendet har stått i vägen och jag tror fortfarande att om detta ska lyckas, så kommer mycketatt handla om hur jag förhåller mig till socker.
Men efter att ha läst vetenskapliga artiklar, pratat med människor som blivit opererade och som lyckats med sin operation, samt förstås pratat med läkare, så kom jag till slut fram till att det skulle vara en god idé.
Det är tyvärr så att om man en gång nått ett så högt BMI som 35 och över, så är det av fysiologiska orsaker nästan omöjligt att behålla en viktnedgång. Att gå ner i vikt kan de flesta göra, men ytterst få kommer att vara normalviktiga efter ett tag. Och riskerna med min övervikt (diabetes, hjärt-kärlsjukdom, förslitningsskador) i kombination med att jag förstås känner mig otymplig (man ska inte vara blå i fejsan när man knutit skorna) så kom jag till beslut. Till slut.
Det var inga problem att få remiss till kirurgen av läkaren på vårdcentralen. Inom tre månader var jag kallad till gruppinformation i Sunderbyn (ganska förnedrande faktiskt... tänk om de skulle kalla till gruppinformation även för andra kirurgiska ingrepp: steriliseringar, inkontinensoperationer...). Informationen var bra och med alla fakta på bordet så började jag ändå inte tvivla... Men väntan på operation i Sunderbyn eller Gällivare skulle bli minst
1,5 år... så jag gjorde som min kompis och klasskamrat: jag lämnade in ansökan för Fritt Vårdval och fick ganska snabbt godkänt för ett läkarbesök. Den 6.e maj träffade jag dr. Peter Loogna på Sophiahemmet och han kunde inte hitta några skäl till varför jag inte skulle opereras, tvärtom så var jag ganska "liten" jämfört med de flesta som opereras och därför var riskerna med ingreppet också mindre.
Innan jag gick hem fick jag ett datum för operation (stor fördel att kunna välja själv.. skönt att göra operationen nu, istället för kanske just då jag gjort klart utbildningen och ska stå beredd på jobb) och valde augusti.
jag hade kunnat få tid innan sommaren, men kände väl inte riktigt för att förstöra årets bästa tid med att vara sjukskriven. Kirurg skulle bli Göran Lundegårdh, eftersom den jag träffat vid läkarbesök skulle ha semester.
Därefter skickade jag in ytterligare en begäran om Fritt Vårdval, denna gången för själva ingreppet (i ALLA andra landsting beviljar man operationen samtidigt som läkarbesöket, men i Norrbotten måste ju allt vara så fördärvat krångligt) och fick beviljat.
Kravet för operationen var att jag skulle gå ner tre kilo i vikt innan operationsdagen. Orsaken är att minska leverns storlek, eftersom överviktiga människor lagrar fett i levern och det fettet är det första som bryts ner vid energiunderskott. Levern riskerar att skymma sikten för kirurgen och det är därför man ska se till att minska storleken innan operation.
I slutet av juli hade jag gått ner två kilo, men tänkte att jag skulle köra två veckor på Nutrilett och Modifast.
Vissa kliniker kräver att man gör så. Inte Sophiahemmet, men jag tänkte att det kunde vara bra ändå.
Men... nej, det blev ingen succé, fy så dåligt de smakar, de där dryckerna... så istället för att bara äta såna, så varvade jag dem med vanlig mat och gick ner gott och väl det jag behövde.
Operationsdagen kom och väl på sjukhuset fick jag dela rum med två tjejer i min ålder, som opererats dan innan.
Först dusch med bakteriedödande skrubb och så på med den vansinnigt snygga operationsskjortan, storlek Enorm. Sjuksyrran (mycket trevlig!) satte venkateter och gav mig en herrans massa tabletter: morfin, medel mot illamående, värktabletter och ännu mer medel mot illamående. Förebyggande.
Sen fick jag vänta... i fyra timmar nästan. 12:30 var det min tur och då hade den sköna effekten av morfinet klingat av, så jag var rejält nervös, där utanför operationssalen. Men narkosläkaren kom med bot, så efter nån milliliter av nåt trevligt i venkatetern, så mådde jag fint!
Inrullad till operation, på med EKG, pulsoximeter, blodtrycksmanschett... och så en syrgasmask. Och medan de surrade på och fixade så gav de mig sömnmedlet och snabbt var jag borta...
...och så vaknade jag sen. Tacksam över att vara vid liv, men mådde så dåligt att jag just då ändå inte lidit av att inte vara vid liv. Låg i två timmar och försökte titta med åtminstone ett öga. Det var så mycket folk runtomkring när jag tittade upp, men de såg precis likadana ut allihop...
Till sist ville de ha upp mig på fötter. Och jag kom upp på fötter. Och samtidigt som jag kom upp, så var det också annat som kom upp. Som jag kräktes. Fy huvva! Och de fyllde på och fyllde på med medel mot illamående... fast det hjälpte inte alls. Till sist lugnade det ner sig i alla fall... och nånstans så började jag ändå klarna till och en timme senare fick jag åka tillbaka till salen...
Sen följde två dygn på sjukan... morfin och Alvedon. Massor av vatten (fruktansvärt svårt att få ner 1500 ml/ dygn i nya lilla magsäcken, då ett samtidigt illamående hela tiden malde). De två andra tjejerna hann jag prata med en del, sen åkte de hem. In kom en annan kvinna som gjorde samma operation dagen efter mig och som var uppe och gick, jättepigg, en halvtimme efter operationen.
Torsdag=hemgång. Bad om extra krumelurpiller för att orka ta mig till Arlanda och hem. Resan gick bra, men jag var helslut när jag kom hem.
Helslut har jag sen varit, tills dess att jag började äta mosad mat istället för soppa. 1000 kcal/dygn ska man helst få i sig, men prova äta 1000kcal soppa om dan... särskilt som magen inte vill ha mer än 50 ml åt gången.
När jag började med mosat vände det genast. Jag är fortfarande trött, men hanterbart trött. Dagarna åtgår mest till att få i mig det jag behöver, men när magen vänjer sig så blir det lättare och lättare...
Utsikterna då? De allra flesta patienterna går ner 75% av sin övervikt eller mer, och de flesta behåller en mycket lägre vikt än ursprungsvikten... på lång sikt går det flesta upp i vikt på samma sätt som befolkningen i övrigt gör, med stigande ålder. Några går snabbt upp i vikt igen, eller går inte ner så mycket efter operationen... orsakerna är ännu inte kända. Normalt sett ska man inte kunna äta så stora mängder och normalt sett ska man bli känslig för socker och fett. men ett par procent av de opererade blir inte det. Känsligheten för socker/fett/andra kolhydrater har jag känt av då jag försökte dricka näringsdryck. Den innehöll för mycket energi och troligen drack jag lite för fort. Oerhört obehagligt, då jag kallsvettades, kräktes och blev yr i huvudet. Nu är jag förstås extra känslig i början, så säkert skulle näringsdryck fungera bra om några veckor...
Som opererad kan man också få svårt att stanna av viktminskningen och då gäller näringstillskott.
Resten är förstås beroende av hur jag själv förhåller mig till maten. De flesta blir av med sockersuget och kan endast äta små mängder av fika eller godis, men det varierar från person till person... det handlar om att prova sig fram. Jag hoppas att jag ska klara av att ha ett sunt förhållande till fika (som ju är min stora akilleshäl) och om det visar sig att det inte går, så måste jag antagligen sluta helt med sånt.
I övrigt så gäller att resten av livet ta vitamintillskott: ett multivitaminpreparat och extra B12 och dessutom kalcium. I och med att maten bearbetas av mindre mängd av de ämnen i magsäcken som tar upp vitaminer, så måste man ha de här tillskotten. Brist på B12 kan utlösa stroke.
Ja... det var väl det, det... ungefär.
Dansa och le
Lyssnade på... eeh... ja... vad hette de? Inget man lägger på minnet, varken namnet eller upplevelsen.
Men innan det åt jag en SkagenLangos (eller heter det Lango i singularis?) och den var grymt god!
Lite spel och dobbel på tivolit, men utan vinster, sen mysigt fika i Festivalkyrkans tält.
Och så köpte jag en Spidermanhuva åt sonen. Gissa vem som kommer att vara favoritmorsa i morrn...
Och nästa år SKA jag och gubben dit. Basta!
.
Det första jag tänker, egoist som jag är, är att det ju kunde ha varit jag, min man och mina barn eller någon i min närhet...
Nu var det någon annans nära och kära och givetvis en stor tragedi för vem än det drabbar...
För ett tag påminner man sig om att leva i nuet... Även en dålig dag, då man helst vill vara för sig själv och bara slippa, är en bit av livet som bara kan upplevas en gång. Varje passerad dag, hur än den börjar och slutar, är ändå en del av det som när man summerar det, blir ett liv.
Jag önskar mig förmågan att alltid ta vara på den dag som bjuds.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder.
Helt logiskt när man tänker efter.
"Men mamma, du sa ju att de bara var två?"
Och som jag funderade... innan jag kom på det:
Tim och Tej. Det är ju två.
Är han int´söt, så säj?
