Det började redan igår. Helt okryddat gick det till som följer:

Jag vabbade med sonen som är så där semisjuk (mycket hostig men pigg som en mört)  och hämtade därför dotran på skolan direkt skoldagen var slut.
Hade höga tankar om nöjda barn som först skulle få köpa sitt lördagsgodis
och sen skulle vi ta en vända på Barnens Hus för att köpa present till dagens barnkalas. Eftersom jag hade några skämmiga Bingolottovinster (hrmm... fyra stycken...) som skulle lösas in, så åkte vi till Lösviktshuset i Öjebyn och barnen fick välja vad de ville ha för godis. Dottern ville ha lösviktsgodis. Sonen ville ha Lövkvistgodis. I vanliga fall, om vi båda vuxna är med, brukar barnen få ta varsin sked och fylla varsin egen påse. Men jag var ensam med dem, så jag sa att de skulle få välja men att jag skulle fylla påsen. Annars skulle det bli katastrof. (Fast just det sa jag inte till dem). Hur som helst så gillades moderns beslut inte av somliga, så det utlöste urballning numero uno: Dottern.

Sonen sprang runt och pekade på alla godissorter han ville ha. Vilket var alla godissorter. Dessutom petade han i godiset just när ett butiksbiträde gick förbi och jag försökte med lugn och pedagogisk röst (fast med underliggande jag-bär-snart-ut-dig-och-skickar-dig-med-postbussen-till-Älvsbynfrustration) säga att så får man inte göra.  Dottern fortsatte klaga att lillebroren fick välja alla sorter och hon ingen, vilket inte var sant, men hon hann ju inte välja nåt för att hon inte kunde släppa att hon inte fick en egen påse. Receptet på En Härlig Fredageftermiddag: -En son som är yster och en syster som är dyster.

När vi sen var på Barnens Hus så ville dottern, som ju var den som skulle på kalas, köpa ett smycke till den fyllande sjuåringen. Men när vi tagit oss genom kassan och ut, med det färgglada fjärilshalsbandet så kom, helt ur det blå, Urballning Den Andre: sonen (som inte ens skulle på kalaset) blev rabiat över att vi inte köpte en motorsåg till Elsa, sju år, istället.

Dagen idag har bestått av växlande molnighet. En kort men trevlig skoter/bilsväng med Familjen R och sen tacos hemma hos oss med samma familj, var dagens solsida. Men sen... suck!
Dammsugaren, vår gamle Rolfy från -04, är numera ett minne blott. Sonen hade tydligen kommit påatt vi behövde byta påse, så han avlägsnade effektivt påsen, men tyvärr också hållaren som man sätter fast påsen i...
Sen när jag skulle ta en stunds kontemplation på avträdet, så var det ingen av de två små som uppfattade "vill vara i fred, sluta dra i dörrhandtaget", utan när de insåg att de inte skulle ta sig in till sin mamma som varit utom synhåll i  säkert en halv minut, så hämtade de bordsknivar och började bearbeta låset istället.
Jag hävdar bestämt att det är sånt, inte matvanorna, som gör att småbarnsföräldrar drabbas av förstoppning...

Maken och en annans make åkte till Luleå för att se Luleå Hockey missa slutspelet och jag gjorde oss andra klara för en sväng till Hortlax Kyrka där Gamla Bergsvikens Ungdomskör skulle sjunga. Jag bullade upp med leksaker, ritpapper och två burkar tärnad frukt. Plus sonens ko, vilket brukar borga för en stunds lugn och ro. Men nej...
Jag vet inte om jag hörde mer än en strof åt gången. Sonen var som ett jojo, upp och ner, hit och dit. Golvet, bänken, mitt knä. Sitta, stå, leta i ryggsäcken, upp igen, ner igen, upp igen. Synd på en säkert jättebra konsert.

Såna här dagar, som liksom aldrig rätar upp sig, kan man väl få tycka, i alla fall lite grann, att de är sötast när de sover?

Sen blev de tillslut jättesöta, och jag såg framför mig en skön stund av avkoppling medelst uppkoppling. Jag satte mig vid datorn, öppnade locket... och upptäckte då ett snyggt gult vaxkritekonstverk på skärmen...

Det är just såna gånger som all kvarvarande mental hälsa rinner av.. Det är såna dagar som slutar med att man skuttar runt och kacklar som Aracuan i Kalle Ankas fotografiska expedition...