Ja, det var länge sen.
Men nu är jag här. Om ni mot förmodan skulle ha saknat mina ickeregelbundna, icke politiskt korrekta inlägg.

Vi är i Luleå i veckan. Sticker hål på varandra så att blodet rinner. Vi gör det utan att skämmas. Tömmer låtsasurin på låtsaskroppar med hyfsat bildlika men overkligt stela låtsaskönsorgan. Och lindar ben med Katarina. Den Katarina som man skrattar åt, inte med, och som inte ens förstår det. Den Katarina som påstod att enda mannen i gruppen hade svårt att få upp den. Filmen alltså. Men det framgick inte riktigt av hennes utläggning. Utläggningen om den inkontinente i den trevliga långfilmen, han som inte fick tag på hjälpmedel och istället handlade dambindor i närköpet, är en annan historia. Den berättade hon också, mitt i benlindningsinformationen.

I dag och kväll, efter Luleåturen,  har jag hunnit på Havsbadet för utbildning och framför allt middag med underhållning, tillsammans med arbetskamraterna. Och nu när jag kom hem så slog tröttheten till med full kraft. Långa späckade dar i Luleå, arbete och utbildningsdagar. Och framför allt stressen över alla rapporter som ska göras och lämnas in. Skulle kunna sätta mig ner och böla. Ni vet, så där utan att vara ledsen eller arg. Bara trött.

Men det duger ju inte. Måste läsa på lite innan jag slocknar. Maken muntrar upp mig med Euskefeurat, dessa vars storhet jag ständigt återupptäcker.

Om det är jämna plågor... ja, då vet man trots allt vad man har.