Morsan ringde igår och frågade om jag ville ha en komplett matservis från tidigt 50-tal.
Det är farsan som ärvt den av sin mamma, men ursprungligen kommer den från hans moster,
som också var hans adoptivmamma. Han vill  inte ha den själv... säger att de inte har användning av den, men jag anar att det ligger på ett mer känslomässigt plan.
Och det är klart att jag vill ha den. Dock har jag ingen aning om hur den ser ut eller om jag kommer att använda den. Men jag vill inte att den ska hamna i okända händer heller.

Jag började fundera på servisens historia. Så många julkalas och söndagsmiddagar den ska ha upplevt.
Precis som man brukar säga om gamla hus, att "tänk om dessa väggar kunde tala" så tänker jag att det här porslinet ska ha hört och varit med ett och annat. Jag tror det är ett tecken på att jag åldras... aldrig tidigare skulle jag ha brytt mig om gamla saker annat än om jag tyckte om färg och form på dem. Nu känner jag att de har en historia.

Jag tror att jag skall bereda plats för servisen i min fina gamla linneskåp som kommer från samma ägare.
Där känner den sig säkert hemma.