...jag tycks ha ett outtömligt behov av att synas och höras. Att göra avtryck. Bra avtryck förstås, men jag går bet på det  ibland.

Hur som helst, vad jag vill komma till är att idag var jag och familjen på badhuset. Efter badet skulle ungarna så klart äta glass, fattas bara annat. Medan maken stannade med barn och glass så gick jag iväg till vårdcentralen för att låna en blodtrycksmätare. Gångvägen till vårdcentralen passerar högstadieskolan, där jag också huserat en gång.

Jag slängde ett öga upp mot skolans övre våningar... och då fick jag den där känslan... inte känslan av odödlighet, men känslan av att jag i alla fall har lämnat spår. I ett av bildsalens fönster hänger en skapelse som jag gjorde 1993. När jag gick i åttan eller nian. Den hänger fortfarande kvar!