Idag firar jag stort!
Det är den 1:a mars och mars är en vårmånad.
Hur bistert det än känns just idag (-17grader) så är våren på ingång.
Och jag kan konstatera att jag överlevt ännu en vinter. Den bästa tiden på året ligger framför mig nu:
då hela maj-juni-juli-augusti är kvar och jag inte hunnit drabbas av höst- och vintertungsinnet.

Nu kan jag ju inte garantera att jag lever då, men förhoppningsvis får jag sitta på min altan och se Hemträsket befrias från is och sen glittra i solskenet även i år.  Förhoppningsvis får jag se gärdorna på andra sidan sjön bli så där intensivt gröna och känna lukten av värme och gräs.

Jag brukar tänka varenda höst att jag hoppas att jag får vara med om våren ett år till.
Och varje år har jag varit lika  tacksam att det faktiskt blev så...

Varje år lovar jag mig själv att jag ska gå ner till badplatsen på kvällen och bada, när sommaren är som varmast, men det har sällan blivit så. Nya tag i år. Jag älskar ju att bada. Borde verkligen se till att det blir av.

Varje år tänker jag att jag ska stiga upp vid tre eller fyra på morgonen, för att njuta av det där andlöst vackra morgonljuset.
Inte det heller blir nånsin av. Men i år kommer jag att jobba några helger under sommaren, det har jag inte gjort sen vi fick barn, men nu får jag chansen att se midnattssolen på arbetstid...



Var tusan kom den där poetiska ådran ifrån?
Lite äckligt faktiskt. Men rakt från hjärtat.
Och kära maken: påstå aldrig mer att jag inte är en naturromantiker. Blink, blink...