Eftersom hockeysäsongen för Luleås (eller makens, svärfars, grannens och några kompisars) del är över så har jag nu tillgång till tv:n alla vardagkvällar. Det betyder att jag kan se Sjukhuset på TV 3. Förvisso med dottern bredvid mig, ivrigt surrande om såpbubblor, änglar och hur-många-dar-är-det-till-jag-fyller-år... men dock, jag får se Sjukhuset. I dag tänkte jag också se Du är vad du äter, eftersom Jan Bylund, en av Svea Rikes roligaste komiker, ska grillas av Anna Skipper, men jag var tvungen gå därifrån. Fixar inte Anna Skipper. Jag gick och.. hrmm... tog en fika istället...

Om en timme är det dags för mer sjukhusprogram: Diagnos okänd.
Och jag kan inte låta bli att undra vad det är som fascinerar så mycket.
Hur intressant är det egentligen att få detaljinfo om okända människors (o)hälsotillstånd?
Det är väl i och för sig det som gör att jag läser till det jag läser till... men i TV?

Påsken är i antågande. En av mina non-favourite-storhelger. Det blir säkert bra ändå, som alla år.
Eftersom vi gör precis samma sak med samma människor på samma plats, så är det ett rätt säkert kort.
Bara några detaljer skiljer från år till år, om man tittar i fotoalbumen 1975 och framåt. Ungarna med rävsvansmössa år -75 nu har egna ungar. Ungar utan rävsvansmössa. Klädmodet och längden på herrarnas poilsonger skiftar och stuket på skotrarna. År 1975 var det fler Tegsnässkidor än skotrar. Nu är det fler skotrar, men sannolikt fler höga kolesterolvärden också. Om mitt antagande är sant förtäljer dock inte historien. Men man kanske skulle ta och ringa Anna. Skipper, alltså.