Under de fem veckor som gått har jag läst nyheterna flera gånger varje dag.

PT, Expressen, Aftonbladet...

Och varje gång, precis varenda gång har jag hoppats lika mycket
att nu, nu har de funnit svar.

Men det har aldrig varit några goda nyheter att läsa... mycket tveksamma sanningar,
antaganden, rykten...

Jag är inte imponerad av kvällspressens sätt att köpa läsare...

...men jag har ändå läst alla artiklar, kanske mest för
att ingjuta lite hopp i mig själv.

Chanserna att det ska sluta lyckligt är små, jag vet.
Det säger allt förnuft.

Men tack och lov så går förnuftet och hoppet inte hand i hand.
Hoppet kan ingen släcka.


Så läste jag nyheterna även igår.

Och så kom det.

Genombrottet.
Eller åtminstone chansen till ett genombrott.


Och plötsligt ville jag inte veta längre!

Jag vill att hoppet ska finnas kvar,
jag vill leva i tron att det ska lösa sig!

Vill inte veta av ett svårt besked.
Det här ska ju sluta lyckligt.

Vid datorn, vid köksbordet,
med frukost och provskrivning...

...så bara brast det.

Det kan inte vara sant, det kan inte ha hänt.
Snälla, säg att det inte är sant!

Ännu är allt så osäkert...den som anhållits har inget erkänt, inte ännu i alla fall.
Ingen vet var det här tar vägen... så att fundera och spekulera kring det,
leder ingen vart.



Tänker idag på hela familjen Stenvall.

Jag kan inte få ett grepp om hur stor er oro och sorg är.
Det går inte att förstå med bara en människas förstånd.

Som förälder kan jag känna en aning om hur fruktansvärt det skulle vara.
Som syster vet jag vad det är att sakna.

Men den här situationen går inte att jämföra med nåt annat, det förstår jag.

Jag kan inte hjälpa, inte ändra på verkligheten.

Men jag håller om er i mina tankar och böner.

Vi människor får finnas till för varandra på många sätt.
Den gåvan har vi alla fått som är på jorden.

Och det finns inget annat som jag är mer säker på,
än att ni, familj, pojkvän, vänner är burna i många människors
hjärtan nu.