Till minne av Carolin.
I helgen har Hortlax Kyrka varit öppen för allmänheten, för alla dem som på något sätt velat hedra Carolins minne. Möjligheten fanns också att dela sina tankar och funderingar med präst och församlingsassistent.
Närmare 300 personer har besökt kyrkan under de här tre helgdagarna. Det säger en del om hur berörda människor i bygden har blivit av Carolins öde.
Längst fram i kyrkan fanns ljus att tända och det var mängder av ljus som lyste till Carolins minne. Man hade också placerat ett bord längst fram, där man kunde slå sig ner och skriva några rader i en bok, till Carolin och hennes familj.
Jag hade en sorglig, men ändå fin stund i kyrkan när jag var där i söndag eftermiddags. Ljusen som brann i ljusbärarna. Lugn musik i bakgrunden och människor som kom och gick under tystnad.
För första gången kunde jag känna en känsla av lugn och frid efter det tragiska som hänt.
Inga säljande rubriker, inga påträngande löpsedlar, inget rastlöst surfande efter senaste nyhetsuppdateringarna.
Bara en frid över att veta att hon är hemma hos Gud nu. Att hon inte lider.
Carolin var ett år yngre än mig. Vi växte upp ett par kilometer ifrån varandra och har gått i samma skola. Under en period i femtonårsåldern brukade vi umgås både i kompisgänget och i EFS ungdomsgrupp i Bergsviken. Underbara minnen av en fantastisk tid i livet.
Jag minns Carro som en glad och temperamentsfull person, med alla känslor nära till hands. Jag minns födelsedagar med mamma Einas gudabenådade smörgåstårtor. Jag minns promenader med den svarta labradoren (Max?) och så klart turerna med våra blå Puch Dakotor. Carro, Erika och jag.
Man kan tycka att det är länge sen... femton år har passerat. Man hamnar på olika ställen i tillvaron. Långt från varandra, det är inget märkvärdigt med det.
Men så händer en sån här sak. Utan förvarning. Utan att man kan förstå varför...
Och plötsligt så känns det så nära. Vi har inte umgåtts på länge. Men hon är faktiskt en bekant. Som är en del av min historia.
Min arbetskamrat sa för ett tag sen att han bestämt sig för att börja tala om för sina vänner och bekanta hur mycket de betyder för honom. Inga märkvärdiga ord, bara säga att man uppskattar deras besök, att man uppskattar att de finns i ens liv. För att man aldrig vet om man får chansen igen...
Och han har så rätt, vi borde visa varandra uppskattning medan vi ännu har möjlighet. Nu när vi har blivit smärtsamt medvetna om hur snabbt livet kan förändras...
Bara någon vecka innan Carolin försvann, hade jag funderat på om jag skulle ringa eller maila henne. Hon har stickat mössor till sina syskonbarn, med deras namn påsydda och de där mössorna är jättefina. Jag hade tänkt fråga om jag kunde få beställa ett par mössor till våra barn. Men jag hann inte. Det är inte mössorna jag tänker på, när jag ångrar att jag inte ringde direkt... jag borde ha hört av mig. Men vem hade kunnat ana...?
Två bokstäver...
V och G.
Samhällskunskap A är klar.
Pratade med läraren nyss,
sista betygssamtalet
och ett blytungt ok släppte från mina axlar i samma stund som jag la på luren
(eller... nu för tiden lägger man ju inte på, i den meningen.
Man trycker på en knapp... det var bättre förr.
Då kunde man i alla fall slänga på luren aggressivt om man ville.
Att trycka på lurknappen argt känns alls inte lika uttrycksfullt och... ja... argt)
Efter två inte så skrytsamma IG:n
(1999 och 2000)
så toppar jag med ett, inte på något sätt skrytsamt,
men däremot mycket välsmakande VG.
(Det hade räckt med Godkänt, så V:et i början känns som bonus.)
Näst sista matteprovet gjorde jag igår.
25 rätt av 28 möjliga.
Inget skryt det heller, min
Matte B Light-kurs är banal
i jämförelse med de kurser som många sitter
och brottas med i samma lektionssal.
Någon läser Matematik E för andra gången,
eftersom det VG(!) de fick i gymnasiet inte räcker till.
Flera måste läsa ännu högre betyg än de redan har,
för att de ska kunna bli antagna till läkar- och
tandläkarutbildningen.
Så min kurs är inte märkvärdig.
92% rätt på proven hittills skvallrar om hur enkel den är.
Men för mig är det STOOORT att ha klarat av kursen!
(eller nästan klarat av... är ju lite kvar än, 10% ungefär.)
Men det beror till största del på läraren, Kenneth,
mattegurun...
*
Jag var till Hortlax Kyrka i helgen och tände ett ljus för Carolin.
Det var sorgligt.
Men värdigt.
Skriver mer om det senare.
Bild från NSD.
Ljuständning...
Fick sms idag om att det tänds ljus för Carolin kl 20:00 ikväll.
Brukar inte skicka vidare såna sms,
men gjorde det idag.
Det känns som en viktig symbolhandling för egen del,
eftersom jag inte kan besöka platsen där hon försvann.
Tänd ett ljus du också, om du vill.
Tänd ett ljus för att hedra minnet av Carolin.
Sänd också en tanke till de drabbade familjerna.
Det finns ju flera familjer som drabbats hårt,
inte minst den anhållne mannens familj.
Det som de genomlider,
skulle jag inte heller vilja drabbas av.
Även de har drabbats av en oerhörd orättvisa.
Se där...
...ja, allt utom inläggen egentligen.
Starkt jobbat!
Nån som har några idéer?
Det ser hur bra ut som helst i stilmallen.
Men inte i verkligheten...
*
För Carolin.
För hennes familj och vänner.
Ursäkta röran...
Tisdagstema: Tid!
...för jag har inte TID.
*
Tunga dagar...
Under de fem veckor som gått har jag läst nyheterna flera gånger varje dag.
PT, Expressen, Aftonbladet...
Och varje gång, precis varenda gång har jag hoppats lika mycket
att nu, nu har de funnit svar.
Men det har aldrig varit några goda nyheter att läsa... mycket tveksamma sanningar,
antaganden, rykten...
Jag är inte imponerad av kvällspressens sätt att köpa läsare...
...men jag har ändå läst alla artiklar, kanske mest för
att ingjuta lite hopp i mig själv.
Chanserna att det ska sluta lyckligt är små, jag vet.
Det säger allt förnuft.
Men tack och lov så går förnuftet och hoppet inte hand i hand.
Hoppet kan ingen släcka.
Så läste jag nyheterna även igår.
Och så kom det.
Genombrottet.
Eller åtminstone chansen till ett genombrott.
Och plötsligt ville jag inte veta längre!
Jag vill att hoppet ska finnas kvar,
jag vill leva i tron att det ska lösa sig!
Vill inte veta av ett svårt besked.
Det här ska ju sluta lyckligt.
Vid datorn, vid köksbordet,
med frukost och provskrivning...
...så bara brast det.
Det kan inte vara sant, det kan inte ha hänt.
Snälla, säg att det inte är sant!
Ännu är allt så osäkert...den som anhållits har inget erkänt, inte ännu i alla fall.
Ingen vet var det här tar vägen... så att fundera och spekulera kring det,
leder ingen vart.
Tänker idag på hela familjen Stenvall.
Jag kan inte få ett grepp om hur stor er oro och sorg är.
Det går inte att förstå med bara en människas förstånd.
Som förälder kan jag känna en aning om hur fruktansvärt det skulle vara.
Som syster vet jag vad det är att sakna.
Men den här situationen går inte att jämföra med nåt annat, det förstår jag.
Jag kan inte hjälpa, inte ändra på verkligheten.
Men jag håller om er i mina tankar och böner.
Vi människor får finnas till för varandra på många sätt.
Den gåvan har vi alla fått som är på jorden.
Och det finns inget annat som jag är mer säker på,
än att ni, familj, pojkvän, vänner är burna i många människors
hjärtan nu.
Ljuset i tunneln...
I går kväll klickade jag iväg sista insändningsarbetet till NTI-skolan.
Efter provet i morgon är kursen S-L-U-T!
Och nu har ansökningstiden till universitetet gått ut också... så nu är det bara vääänta!
(Ni kan ju fråga Fru Lundgren hur nära det var att internet skickade hennes ansökan
ut i evighetens mörker, samt vem som styrde upp det hela...)
Matten går ju rätt bra, så tankarna har börjat snurra lite... det är kanske bara
tre månader tills man sitter i skolbänken på ännu större allvar... hoppas, hoppas, hoppas...
...och skulle det vara så att jag blir student,
så blir första uppdraget att skaffa mig en ordentlig väska.
En väska som ska rymma böcker, dator, lunch, vantar.... m. m m.m....
Orimliga krav?
Nä, inte om man kan tänka sig en hockeytrunk...
...men helst avstår jag ju en sådan
(man får inte verka för sportig)
och frågan är då:
-Vad ska jag ha för väska?
Ryggsäck, axelvariant, portfölj??
Jag vill ha tips, länkar, bilder.... ja, allt!
Gärna roliga, kvinnliga (ja, mer tjejiga kanske, inte tantiga) väskor.
Reserverar mig dock för väskor av alltför exklusiv karaktär.
Kom igen! ge mig förslag!
*
I våra tankar...
På väg uppåt...
men jag anser mig vara på uppåtgående i alla fall...
Tröttheten håller i sig och det dröjer nog
någon dag till innan jag ångar på som vanligt...
Trött och rastlös, märklig kombination,
men rastlösheten skyller jag på kortisonet.
I veckan ska sista samhällsarbetet lämnas in.
En analys av en debattartikel eller ledare från någon av de stora
dagstidningarnas nätupplaga.
(Hurra! så roligt!)
Just nu handlar allt bara om finanskris hit och finanskris dit,
nåt annat är nästan omöjligt att hitta
(ja, det finns ju i och för sig några politikerbloggar, men artikeln ska vara
minst en halv A4, räknat i Times New Roman, storlek 12.)
Fastnade för en artikel av Ingvar Carlsson, där han sågar
Alliansen hejdlöst. Blir nog bra... ligger på VG just nu, så jag bör nog prestera
ett VG på denna insändningen också, för att helgardera VG i hela kursen.
Men så FANTASTISKT, UNDERBART skönt på fredag kväll,
då denna uppgift är inlämnad och sista provet skrivet...
Samtidigt har jag börjat på ett nytt avsnitt i matteboken; funktioner, grafer, linjer...
Jag suckar och stånkar.
Matteläraren, han ser finurlig ut och hävdar bestämt
att, vänta du bara, matte blir som ett gift...
"Innan du vet ordet av så sitter du med matte C och matte D"
Själv är jag ytterst tveksam.
Hur som helst så känns det att jag inte går på helfart riktigt,
framför allt är nattsömnen inte optimal.
Lyckas jag somna in från hostan så
vaknar jag av densamma efter ett par timmar...
När jag sen somnat igen efter
medicinering och vatten och snytning och nässpray och
toabesök (man får ju passa på när man ändå är vaken)
och kolla till barnen och kolla att spisen är avstängd,
så vaknar jag ändå ett par timmar senare
av att dottern gör bomben (ja, det är ingen överdrift...) ner i vår säng,
stoppar huvudet under min kudde, tar mitt täcke och gör sig själv till en kåldolme
i detsamma...
Det enda man kan göra då är att sucka uppgivet
och helt enkelt trava iväg och ta hennes säng
i besittning. Eller beliggning...
Tyvärr har jag lite svårt att sova
när en stor tygkrokodil
stirrar på mig
och plyschdelfinens lurviga fjun killar mig i örat.
Lägg till detta äu enen rosa delfin och en ordinär nalle
En blå kramstjärna och en sagobok.
Jag är inte direkt förvånad över att dottern flyr till vår säng om natten...
...hennes egen är ju som ett mindre zoo.
Nå, det är väl ok med alla djuren ändå...
...jag får ju åtminstone ha ett täcke och en kudde för mig själv...
... i alla fall tills dess hon vaknar en gång till och går tillbaka till sin egen säng...
...och gör kåldolmen IGEN...
Maken tycker att det är lite obehagligt: ena stunden ligger frun bredvid...
sen dottern... och helt plötsligt frun igen.
Jag ifrågasätter dock detta... om han verkligen vaknar om natten,
varför vaknar han då just när vi andra råkar sova?
Han kunde ju prova att vakna när vi andra gör det,
så kunde jag kanske ligga kvar medan han springer stafett
mellan sängarna i huset...
*
I våra tankar...
En fånig liten vits...
och många gånger suckar jag lite uppgivet över dåliga vitsar
som jag får berättade för mig.
Men den här tycker
jag är klockren:
Adam till Eva:
-Älskar du mig?
-Ja, vem annars?
*
Fortfarande i våra tankar...
Sådär... då var man på piller då...
Pratade med läkaren på VC i torsdags.
Han tyckte att man skulle avvakta med att behandla hostan
Fortfarande kunde det vara viruset som härjade.
(även om jag ju visste att jag skulle få anledning att återkomma)
Och i morse var gränsen nådd... inget mer vänta!
Det går inte hänga på dass hela kvällarna,
i förtroliga samtal med Gustavsberg.
Först hosta hysteriskt i en kvart...
...å sen springa på toa och kräkas.
Ber om ursäkt för osmakligheten, men det är så det är...
...och de som känner mig vet att det är precis lika otrevligt som det låter...
Två timmars sömn varje natt.
Resten av tiden: hosta.
O-A-V-B-R-U-T-E-T!
Tror min make var på väg i morse...
Med packade resväskor och barn
(ja, barnen var ju inte packade förstås...)
Men jag förstår honom och i morse var som sagt the bottom nådd.
For till akuten.
Lyckades faktiskt köra hela vägen
utan att köra av vägen på grund av insomning
alternativt hostattack.
Däremot hostade jag tills jag...hrmm... kräktes... över ratten.
(Inte mitt stoltaste ögonblick i livet... tack Gode Fader att jag inte hamnade
i en poliskontroll...)
Senast jag var i så här risig, det var -06.
Gravid i v.30.
Då gick revbenet av.
Av hostan.
I bilen.
På väg till läkaren...
250 pengar ville landstinget ha av mig idag...
Läkaren, hon funderade inte ens: fick cortison utskrivet på en gång.
Och jag vet ju själv att det är det enda som hjälper.
Man borde bli doktor. För husbehov så att säga...
Tror man måste sluta vara så snäll:
Inte ringa och fråga vad man ska göra,utan ringa och säga att
jag-vet-vad-som-hjälper-jag-har-30-års-erfarenhet-ro-hit-med-pillrena-för-tusan-bövlar.
Om jag fått komma till VC hade jag betalat 150 spänn.
På Jourcentralen ville de alltså ha 250...
...men där fick jag i alla fall ett recept.
You get what you pay for??
Nu är det bara att invänta ilskan...
den brukar komma som ett brev på posten när jag får cortisonbehandling.
PMS framstår då som ett oskyldigt litet lamm i jämförelse...
...och kombinationen då: hosta, sömnbrist och cortison. Den är inte nådig!
Känner jag gubben rätt så har han, av ovan nämnda skäl
undvikit att packa ur resväskan,
*
Men... i sammanhanget är en förkylning ändå ett otroligt litet harmlöst bekymmer..
...och egentligen kanske inte man kan skriva om två så vitt skilda saker
i samma kolumn, jag vet inte...
...men nånstans är det väl så det är:
Livets skiftningar.
Min världsbild har för alltid förändrats.
Och vad än jag skriver, om det är seriöst, eller bara svammel,
så finns tanken på Carolin där ändå... och jag vill inte utesluta dessa
tankar, eftersom det jag skriver handlar om det som snurrar runt i livet...
Därför låter jag alla bitar vara med.
För alla bitar ryms i hjärtat:
Glädje-sorg-oro-förundran-kärlek-tacksamhet
och mycket mer...
Det finns inga ord som är tillräckliga för att beskriva hur mycket
och hur högt jag önskar att Carolins anhöriga skulle få
sin Carolin tillbaka.
Om jag fick en önskan uppfylld,
så skulle det vara att vrida tiden tillbaka
och ändra historien...
Ni finns i våra tankar!
Kvällens vettigaste...
-Har du stängd eller öppen mus?
-Det är hälsosamt att äta snor.
-Vilken smarrig maträtt går att göra på 5-6 katter?
-Vädra,ska man slå av elementen då?
-Heja Höör, fett som smör!
-Alla fjompiga "jag vet bäst" föräldrar .
-"Fusk-Espresso"
-Slampornas egna tråd nr 2.
Bara att välja och vraka bland det breda utbudet
av forum som gagnar folkbildningen...
Träd fram!
Den som med skyddat nummer ringer mig på mobilen
flera gånger i veckan och låter som en fax,
kan väl antingen:
a) sluta upp med det, eller
b) ringa från ett icke skyddat nummer och förklara
varför det är så roligt att ringa mig anonymt och låta som en fax.
*
För övrigt så blev det VG på fjärde insändnigsuppgiften i ShA!
Nio dagar kvar av kursen. Bara nio dagar...
*
För Carolin och alla runt omkring henne.
Humbugpreparat och tvivelaktiga naturmediciner...
Så har helgen gått igen.
Åkte i söndags, tillsammans med några andra pitebor till
Medlefors Folkhögskola
i en grannstad vi inte ska nämna vid namn,
då det riskerar att uppröra oädla känslor
hos de som supportar det ishockeylag vars hemmaarena
brukar omnämnas som "Konsumhallen"
Där deltog vi i NHR:s regionkonferens,
som hade deltagare från lokalföreningarna
från Medelpad och upp till landets nordligaste gränser.
Mycket trevligt, intressant och givande!
Första dagen fick vi en utbildning i
"Bemötande av människor i kris"
Utbildningen varvades med en massa trevligt prat...
...och en MASSA trevlig mat!
(de som varit på konferens på Medlefors Fhsk påstår att man inte räknar
kursernas längd i dagar, utan i kilo...)
Dag två diskuterades NHR:s medlemsskapsformer,
hur många medlemskategorier som ska finnas, samt
om medlemsavgiften ska vara enhetlig, istället för
som det nu är; olika beroende på vilken lokalförening man tillhör.
Till sist fick vi också en liten genomgång av
hur man som förbund/förening/medlem ska använda sig av massmedia
på bästa sätt för att förmedla det man vill till allmänheten.
Ett krux (eller kanske krax??)
är att jag under kursen (och även nu)
har haft hosta.
Den ökända sorten.
Den som gör att det ryker nåt revben ibland.
Att representera sin lokalförening
utan att kunna presentera sitt eget namn hörbart
(INGEN röst kvar)
är svårt!
Nu var jag ju inte ensam, så det löste sig,
men inte är det roligt...
...man vill ju gärna
kunna delta i diskussionerna och prata lite med bekanta man inte sett
på några år...
...men det bara rosslar och man låter
som den manliga speakerrösten i amerikanska långfilmstrailers.
Och vad hjälper mot hostan då?
-Tjaa... enda jag kommit på hittills är
ett rejält slag med gummiklubban.
Men ingen tycks vilja hjälpa mig med det...
Jag tar Cocillana,
som gör mig ganska seg i tanken
(innehåller morfin)
men inte vet jag om jag hostar mindre.
Fast tanken kanske inte är att man ska sluta hosta,
utan att man ska sluta bry sig.
Som med lustgas ungefär... det gör lika ont,
fast det kopplar inte rätt i hjärncellerna:
-AAAJ, hahaha...
Så jag undrar om ni har några bra tips??
Vad som helst, bara det är lagligt.
Men jag reserverar mig för ev.honungsvattentips...
Fick ett sånt igår och det känns nästan förnedrande:
Man hostar så att man kräks
och man sover sittande för att det är enda alternativet
om man vill ha nån sömn alls.
Man vänder varenda hostmedicinflaska avig och
slickar i sig resterna. Man skakar som en gammal a-lagare
av all Bricanyl man sugit i sig...
...och så föreslår nån honungsvatten!
Honung är socker.
Socker botar för bövelen inga luftrörskatarrer!
Hade det varit så enkelt så hade Astra Zeneca gått omkull för
länge sen...
Honung mot hosta är lika givande
som att föreslå hörapparat
till den som är närsynt...
Nä, jag är verkligen inte mycket för naturmediciner och mirakelkurer.
Värsta humbuget jag provat på
var när en moster till mig skickade
upp nån skum mossa från Sundsvall,
som man skulle göra avkok på
och sen dricka teskedsvis.
(mot hosta förstås. Många är de godhjärtade, men vetenskapligt tvivelaktiga insatser som gjorts
för att frälsa mig från hosta. Eller för att frälsa andra ifrån min hosta. Man blir ganska less att höra på det...)
Penicillin i alla former smakar bättre än det mossavkoket.!
Det var en styggelse. En smakupplevelse
värre än mjukglass med vitlökssmak
(jo, jag har provat det...)
Alla mirakelkurer går bort. I synnerhet de som innehåller matvaror:
lök i öronen och varma grötomslag. Saltvatten mot nästäppa.
Och vem, jag undrar; VEM tänker ens tanken att smörja in sig med fil
på prekära ställen när de fått en svampinfektion??
*
För Carolin och alla runt omkring henne.
Det är vattenpumpen Gerd, det är vattenp...
Fast startmotorn i detta fallet då...
Igår åkte min man och våra två barn till
Konsumtionens Högborg
(Storheden)
och inhandlade en ny startmotor till bilen.
På Biltema var den inte ens hälften så dyr
som hos den auktoriserade originalbildelsförsäljaren.
(699:-/1800:-)
Original eller inte.
Priset avgör.
Att jag sen är oerhört mycket lättad över att inte vara den som ska
inhandla tingesten, gör inte saken sämre.
För man har inte sämre utgångsläge på en reservdelsavdelning
än om man är kvinna. Och blond.
Någon säger sig dra nytta av detta; det kan handla om
att få mer hjälp i butiken än andra eller möjligen ett bättre pris.
Men jag förnedrar mig icke!
Kvinnligheten kan jag dra nytta av på mycket bättre sätt än
för att framställa mig själv som... ja.... dum, helt enkelt.
Sen hade det förstås varit lättare att som gubben gjorde,
köpa en hel starmotor istället för som först var tänkt; en massa lösa delar:
-Öööh... jag ska ha... två stycken drev... en kuggkrans...
och en... eeh... solu... sållö...sole...noid... kanske....?
Farsan lärde ju ut ett sätt att få igång bilen på,
innan starmotorn är bytt:
Man bankar på nån del av startmotorn medelst en vanlig hammare,
medan en annan samtidigt rider på nyckeln.
Då släpper den delen som kärvar. Bilen startar.
Funkar klanderfritt!
Men det krävs dock att man är två...
Och jag måste förstås visualisera
hur det skulle kunna se ut om man behövde starthjälp nån gång
och man inte hade sällskap:
Coop Forum.
Lönefredag, 17:00.
Öppen motorhuv.
Man letar efter lämplig person att ta till hjälp.
Parkeringen är full av både bilar och människor.
Borde vara enkelt...
Men vem vill närma sig en stressad småbarnsmamma
med ett paket blöjor under ena armen och en fryst kyckling under den andra.
Som jagar konsumkunder med hammare?
(mamman alltså, inte kycklingen...)
"-Skulle du kunna komma och hjälpa mig att slå några slag på min bil?
Min man brukar göra det åt mig, men han kunde inte följa med idag.
Barnen är inte mycket till hjälp heller, sist slog de sönder kylaren"
Nä...det känns riktigt bra att ny starmotor är på gång.
För nog blir det lite jobbigt... på ICA till exempel, när man vrider om nyckeln 30 gånger
och det bara pyser och dunkar om bilen. Och folk vänder sig om och nån kaxig medelålders man erbjuder hjälp
men man svarar lite generat att det bara är uthållighet som gäller...
...och man ber en bön att batteriet ska orka även denna dag.
Sen okynneskör man två mil omväg bara för
att batteriet ska hinna laddas till nästa gång.
När (inte om, utan när såklart) jag blir förmögen och framgångsrik, då ska jag ha leasingbil...
*
För Carolin och alla runt omkring henne.
Idag har Vår Herre vallat rätt... (fast det har han väl varje dag...)
(ja, förutom då att bilens starmotor inte vill vara med, att det var slut batteri
i fjärren till centrallåset, samt att sonen håller på att bli sjuk)
Jag har hunnit göra geometrin
på en vecka i stället för tre...
...tack vare att jag har en bra lärare!
Och läraren tyckte att jag skulle göra provet idag.
Hade 19/20 på det.
Puuuuuh!
I och för sig lite försmädligt, när det var så nära att jag skulle spikat!
Men nu har jag alltså två veckor till godo.
Mycket skönt!
*
På tal om startmotorn...
Om man går in på Volvoverkstan och frågar vad man ska
göra med en v70 som inte vill starta och som låter
frrr.....pyyyyyyyyyyys...donk varje gång man vrider på nyckeln...
...tror ni de lägger märke till att man är blond då?
*
För Carolin och alla runt omkring henne.
