vickanonline

I godan ro satt vi vid tv:n igår kväll.
Tittade på "På Spåret"
som de pensionärer vi inte är...

Gubben hade gjort upp en liten brasa i kaminen
och som vanligt lämnat luckan ett  par centimeter på glänt
så att elden kunde få fart...

Dottern satt mitt mellan oss, sömnig och mysig.

Plötsligt sa det bara PANG!

Världens explosion!

Luckan till kaminen formligen flög upp
med en välda fart och glöd hamnade på golvet.

Innan nån av oss kom på att vi nog borde ta
upp glöden så satt vi ett par sekunder och bara stirrade på varann.
Lika stora ögon som vi hade, hade också dottern.

Brandvarnaren började tjuta... jag letade mig uppåt för att ta ner den,
gubben plockade glöd och vi undrade samstämmigt:
-Vad i hela friden hände??

Så gick gubben närmare kaminen och började syna den, aningen avvaktande.
Man vet ju aldrig...

Så upptäckte han den utlösande källan:
-Nån hade lagt en tändare där inne!

Ingen av oss vuxna ansåg oss skyldiga.
Dottern såg lika oskyldig ut hon...

Men den lille 100-centimeters familjemedlemmen
blev ganska snabbt, ganska misstänkt för tilltaget.

Man ska inte döma utan bevisning... och något ärligt svar lär vi inte kunna förvänta oss.

Så det får bero...

Vad har vi lärt oss av detta då?

-Alla lösa ting måste förses med kedja och fälgkors!

Våra barn är som ett gammalt par med
hörapparater i alla öron...

De har pratat, pratat, pratat och pratat hela eftermiddan.

Jag har inte uppfattat vem de pratar med, men med mig är det i alla fall inte.

De tycks föra varsin egen konversation,
helt utan att vara sig störas eller bry sig om vad den andre säger.

Sonen har på mantravis sjungit
"Tänk om ja hatte en liten liten aaapa,
OMPAAA OMPAA PallerallerAAAA..."

Gång... på gåång... på gååång...


...och dottern har hållit föredrag om spöken, häxor
och vackra prinsessor.

Svårt att urskilja, dock, vem som sa vad,
men en sak är säker: såren i hörselgångarna
svider likt en blåsa på hälen,
som är försedd ett par för små skor...

Men, men...

...man blir ju som bekant som dem man umgås med,
så vad annat har vi oss att vänta...?

Dagarna susar förbi med blixtens hastighet...

Tidiga morgnar och långa, men ändå så roliga dagar...

...och alldeles för korta
och hostiga nätter.
(de dagar jag inte hostat, augusti till nu, kan räknas på max två händer...)

Nästa vecka blir lugnare,
inga resor till Luleå,
men däremot
två dagars fältstudie på
en av Landstingets vårdinrättningar.

Det blir stora premiären
för mig att befinna mig i vårdmiljö som blivande personal
(har ju jobbat i handikappomsorg i tio år, men aldrig i vården.
Är ju egentligen barnskötare...)
och då också premiär för
vita, -eller möjligen blå- arbetskläder.

Ojoj... om jag var nervös för skolstarten,
så var det nog bara en bråkdel av hur nervös jag är nu...

...dessutom ska vi bara gå bredvid och observera sköterskorna.
Inget annat.
Det är nog svårast av allt!

En massa plugga nästa vecka också förstås.

Våra vårdlärare ojar sig över att kursansvarig
lagt både Omvårdnadens Grunder och Anatomi/Fysiologi
under samma läsperiod. Lärarna anser det omöjligt att lägga
50/50 av sin energi på vardera kurs, som tanken är...

Snarare blir det 25/75, med största fokus på anatomin.

De har helt rätt, anatomin är så mycket mer krävande...

...men samtidigt, om man törs säga det: såå mycket roligare!

Inget fel på omvårdnad; det är ju vårt huvudämne...

...men min sjuka förkärlek till medicinsk terminologi
gör att jag älskar anatomiföreläsningarna!

Dessutom är en av våra lärare helt underbar att lyssna på,
med ett sätt att uttrycka sig som är obetalbart.
Han är tandläkare, gymnasielärare, högskolelärare och toxikolog
och har som han själv säger; varit student i halva sitt liv...

...så man kan ana att det finns en del under pannbenet där...

Nu blir det en sväng på bokklubben, sen ZZZZZZZ.

Gonatt!

Första veckan avklarad.

De mängder information som gått in
i huvudet under de här fem dagarna
är tveklöst mer än all den kunskap jag tillgodogjort mig totalt
under mina 13 år i grund- och gymnasieskola.

Och jag njuter!

Det har blivit en del onyttigheter under veckan, tyvärr...

LTU har ett café i varje korridor, tror jag,
eller i alla fall en godisautomat...

och visst är väl det slag under bältet!?

Men vi (jag och fru Lundgren) har utvecklat några
teorier om varför det är okej att
äta godsaker på skoltid:

1: Eftersom vi tänker så mycket,
så förbrukar vi enorma mängder energi.
Alltså går vi inte upp i vikt...

2: LTU ligger ett annat riktnummerområde
än vår hemort och då räknas inte kalorierna...

3: Kalorier blir ogiltiga om ingen (kompisar, familj)
ser att man stoppar i sig dem...

Och om vi, tvärtemot teorierna, ändå
skulle gå upp i vikt, så beror det helt enkelt på
att våra hjärnor växer och blir tyngre av all kunskap
vi tar till oss...

Hej!

Allt är väl.
Massor att göra.
Mycket att ta in.
Väldigt hektiskt.

FANTASTISKT ROLIGT!


Anatomi och fysiologi...
...så otroligt intressant!

Massor med kluriga ord som
är roliga att smaka på.
Häftigt att se hur människan
egentligen är uppbyggd
och fungerar.

(tror man inte på en Gud innan man läser cellens uppbyggnad,
då börjar man tro, jag lovar! Helt otroligt vilket maskineri...)

Nu ska det sovas.

Det är ju snart morgon igen.

Ovanligt att vara den som åker hemifrån först av alla,
i arla morgonstund
och kommer hem sist. Håller med Kulturkofta
om hur viktiga de där två timmarna är...

...de timmar man får med barnen på kvällen.

Tyvärr är inte alla barn så
intresserade av sin mamma just då.

Tråkigt för mamma.

Men nyttigt för mamma
att se hon inte är jordaxeln
kring vilket världsalltet snurrar...

Måste nog kasta mig över Florence Nightingaleboken en stund också.
Innan jag somnar.

Fast insomnandet går fort
för precis som jag berfarade
så är boken ingen hit, än så länge i alla fall...

Natti!

.

Jag har överlevt första dagen!

De flesta av oss 80 antagna (av 593 sökande)
var på plats och fick efter att vårt namn ropats upp,
(som när man började småskolan)
ställa oss och berätta vad vi gjorde där.
(jag trodde att det var uppenbart...)

En rivig lärare, en dam och som hon själv uttryckte det:
"Äldst av dem alla"
ställde oss mot väggen rejält.

-Va? Ska du också bli barnmorska?
frågade hon nån och hävdade bestämt att
många minsann skulle hinna ändra sig på vägen...

Någon sa att "de valt att läsa det här därför att..."

-Det här?? sa läraren.
Ni ska läsa till sjuksköterskor, kom ihåg det!

-Jaså? Du är en sån där tyst tjej, sa hon till en annan.
Ställ dig upp och skrik så vi hör vad du säger!

-Har du ens tagit studenten än?
sa hon också till nån som såg mycket ung ut...

Jag tyckte det var ganska roande,
men förstår om nån kanske blev en gnutta stött...

...för det var lite som Jerry Springer,
som rantar runt bland publiken
och ställer genanta frågor till höger och vänster...

Nä... Nu blir det ryggläge och skönhetssömn.
Blir ännu tidigare avfärd i morgon
så det är bäst att börja sömnproceduren i god tid,
det brukar ta ett tag!

Den som har en gummiklubba till övers får gärna låna ut den till mig,
så kanske det där med sömnen ordnar sig utan kemiska substanser... :-)

***

Tack för utmärkelsen Kulturkofta!

(skickar den vidare om jag hittar några bloggmammor som inte redan
blivit "utmärkta")

Öjebybor:
Ni måste ändra inställningarna i bloggen
så att man kan kommentera även om man inte har googlekonto
eller så...

Natti, natti!

Finns det nån profylax mot nervositet?
Nån form av lugnande andning?

(hii-hii-hooo *paus* hii-hii-hooo)

Jag var inte så här galet nervös ens när jag
körde upp för körkortet. Inte när vi gifte oss
och inte inför barnens ankomst.

Körkortet gick ju bra och förutsättningarna var enkla:
-att antingen bli godkänd eller så försöka en gång till.
Jag behövde tack och lov inget extra försök...

När vi gifte oss var väl det värsta
som kunde hända att vi skulle snava i kyrkan eller så...
Inget snavande, inga fadäser. Vi blev gifta
och sen hade vi en mycket trevlig fest...

Och barnafödandet?
Tjaa... det var några timmar av mitt liv,
några häftiga, intensiva och fantastiska timmar,
som i värsta fall kunde bedövas bort...
...och jag skulle inte tveka en sekund att göra det igen.
(frånsett att vi är nöjda med två barn)

Men det här...

TRE ÅR!

Tre år av disciplin, engagemang,
tokpluggande, tentor, praktik...

Jag tror att jag kommer att älska det.
Men oj oj oj...

Oj oj oj...

Den yngste i huset åt äpple igår.

Och det är ju en klassiker att leka plåster
med fruktetiketterna...

...och så gjorde också sonen.

När jag tittade på honom
och skrattade åt det där märket, så slog det mig
och jag var tvungen hämta kameran:

"Golden Delicious"

Så klart!

Vår lilla goda guldgosse!

Hade en trevlig dejt med min kompis/gubbens kollega/min nya studiekamrat igår kväll.

Vi gjorde en liten genomgång av kommande spännande veckor,
kollade litteraturlistor, scheman och busstider.

Men planering kräver kalendrar:




Därför har jag nu blivit med Filofax!

En röd 99-kronor-på-rea förvisso, men dock en äkta Filofax.

Mitt nya liv
som börjar på måndag,
kommer som sagt att kräva mer planering och
ordning än mitt hemmamamma-jobba-natt-liv gjort.

(Mitt arbetsschema har varit exakt likadant i snart sju år.
Då behöver man ingen kalender.)



Så klart har jag införskaffat inkråm till
min nya tingest också.
Med svenska namnsdagar
och några rader att skriva på, på varje datum.
Smidigt kompaktformat... man ska ju inte överdriva ordningen och redan.

Och nu skulle jag vilja utlysa en omröstning här:

Alla som på nåt sätt känner mig kan väl lämna en kommentar
där ni ärligt svarar på frågan:

-Kommer filofaxen att få ordning på mig?

Jag har haft en skrälldus med almanackor
genom åren, men om de inte
tapppats bort så har de glömts bort.
Varenda en...

Min man tycker,
(som alltid när jag skaffat mig nåt som går att tappa bort)
att jag ska skaffa mig ett fälgkors och en
tung kedja att fästa kalendern i...
då minskar risken att den går förlorad.

(risken kan aldrig elimineras helt. Det finns alltid bagageluckor, byrålådor
och handväskor som är stora nog för att ett fälgkors
ska försvinna i nåt hörn...)

Men...

(och det här är sagt med största allvar)

-Jag M-Å-S-T-E få ordning på dagar,
veckor och månader... annars kommer det ju inte att funka.

Så jag får helt enkelt inte tappa bort/glömma av
min kalender...  

Nu ska jag ut i garaget och hitta ett fälgkors.

Sitter här och tittar ut över det hav av skinande ny
studentlitteratur som min kusin sålde till mig igår
till ett mycket förmånligt pris.
(hon skulle också läsa ssk., men fick förhinder.)
 
Och jag kan, utan att överdriva så mycket, meddela
 att varje gång jag slänger ett öga på boktraven
så går pulsen upp till det dubbla.

"Anathomy & Physiology,
from science to life"

1100 sidor fikonspråk...

...på engelska.

Och som komplement till den,

"Anatomisk bildordbok"

...med ytterligare 500 sidor fikonspråk,
fast på svenska, som avser förklara
det engelska fikonspråket.

"Grundläggande omvårdnad"

En bokserie i fyra delar.
(På svenska, tack och lov!)

samt en skönlitterär bok
som tydligen ska ta kål på myten
om Florence Nightinggale.
Myten om den "självuppoffrande
ängeln i människogestalt"

(egentligen tror jag att det är nån slags
feministbok. Rödstrumpelitteratur.)

Och i ärlighetens namn
så är den sistnämnda boken
den som tilltalar mig minst!
Hellre mastig terminologi
än långtråkig roman...

...och jag tror det kanske är detta som Hasse, min kollega,
menar när han tycker att jag är
kulturell skymning personifierad.

Nä, nu ska jag ta och klia mig lite
på Ramus mandibulae
och sen stoppa några smörgåsar i
min Oesophagus.

Natti Natti!

( Autentisk bild... nästan.)

Idag har vi plockat undan resterna av julgranen.
Eller... dammsugit, egentligen...
...det mesta låg på golvet.

Jag frågade min man om det
finns nån som helst sportslig chans att
vi kan hitta en ännu fulare gran nästa år.

Själv tvivlar jag.
 
Men mannen däremot,
han hyser gott hopp om detta!

Och det är ju lite av en tradition att vi
skaffar oss märkliga, udda, aningen mindre bemedlade granar.

Vi förbarmar oss över de där exemplaren
som ingen annan vill ha.
Vare sig de är köpta, fådda eller... stulna
...omoraliskt tillgripna.

Lika bra att fortsätta så...

...för hur vore världen om bara de
vackra fick vara med?

Dessutom kan ett fult exemplar alltid
kompenseras med dyrt bling och ett par rejäla kulor.

*

Uppdatering, 8/1 09:36:

Inser ju nu hur mycket bättre det hade låtit
om jag skrivit:
"...med en välpolerad spira och ett par rejäla kulor..."

Surt!

*

Uppdatering, 8/1 14:59:

Fick en underbar kommentar:

"Hm.. en liten tankevurpa gjorde att jag läste rubriken "De fula GRANNARNAS beskyddare".

Hahaha... mina grannar är snygga, hela bunten!
Och det säger jag inte för att åtminstone tre av dem läser bloggen.
Hedersord.

Vi skriver nu 2009! Nyåret har firats.

Tio vuxna och nio barn delade på 92 kvm och lite bök och stök blev det förstås,
men hjärtligt trevligt ändå!

Tyvärr uteblev fyra personer
på grund av hastigt påkomna kräkningar,
men deras bidrag till kvällens frosseri levererades till vår dörr i tid i alla fall.
Inte att förringa!

Nytt för i år var att blivande Piteåborna deltog.
De hade borstat av sig byggdammet och slitit sig
från slitet och slipet för en stund.

Mycket god mat; kall, marinerad kyckling
och hemlagad potatissallad serverades,
frusen bär-vaniljvisp-chokladglass till efterrätt
och eftersom jag jobbat natten innan
och sov försökte sova på dagen

(höll på att blåsa bort. Inomhus. Älvsbyhus, ni vet...)

så hade jag avsvurit mig all mathantering.
Eller VI, rättare sagt. Vi är ju två vuxna här hemma.

Barnen lekte och stojade
och när stojet blev
oss gamlingar övermäktigt, vid 21-tiden ungefär,
utrustades de minsta barnen
med pyjamas, kvällsmat och därefter
vagn/spjälsäng/resesäng.
De större barnen fick kritor, papper
och godis. (Bra ljuddämpare. Bäst i test.)

Femåriga tjejerna hörde man sen inte så
mycket av. De pysslade och hade trevligt,
utklädda till prinsessor och änglar.
Klara och Annsofi hette de.
Det kunde man avläsa på deras armar. Skrivet med bläck.

Och som det pysslades!

Hela huset glittrar fortfarande.
Golv, mattor, möbler.
Och husägarna själva glittrar som 
Hemträsket en solig sommardag.
 
Tjejorna har strött glitterpulver på en hord av teckningar
och undertecknads dotter passade på att hälla en halv burk
i sin hårbotten också,mitt i benan... och en halv burk är ingen överdrift.

Det här må låta konstigt,
men jag DAMMSÖG hennes hårbotten igår,

(snälla... ring inte socialen... jag har inte för vana att dammsuga våra barn, detta var en nödsituation...)

det fanns inte en chans i världen att tvätta
bort allt glitter...

Fräknar fick hon också på nyårskvällen.
Och de var snyggt gjorda! Hur gulligt som helst faktiskt.
Mindre gulligt när hon dagen därpå skulle fräkna sin bror också.
Med grön färg. Men det tilltaget stoppades redan efter tre-fyra prickar.

Di vuxne fick faktiskt tid att spela lite spel på nyårskvällen.
"När Då Då?"
som min man förstås glänste i och imponerade på oss andra,
med sin stora kunnighet på årtal... och sen tog vi ett halvt parti TP.
Frågorna börjar kännas gamla... dags att byta upplaga.

Raketavfyrning på tolvslaget förstås
och alla stora barn hade lyckats hålla sig vakna.

Dottern, som inte är helt förtjust i bombardemang och höga ljud
tyckte bätte om varmluftsballongen som gubben och nån mer skickade iväg.

Tyvärr tog den sig aldrig riktigt,det blåste för mycket,
så ballongen fastnade i en trädkrona,
varpå den sedan ramlade ner och fortsatte brinna i ett skogsparti
nära en torr gammal bagarstuga. Inte bra.

Kompisarna
(en som gjort lumpen på Sandö, med brand-
och livräddningsinriktning och en om jag tror lumpat
som flygplatsbrandman)
älgade iväg och hämtade den pyrande ballongen
innan det hann bli majbrasa på nyårsnatten.

***

Premiärnerverna gör sig påminda mest hela tiden.
Bara 17 dagar kvar till Den Stora Skolstarten.
Jag är skitnervös!

Lugna mig, någon..