Kafferast med förhinder
och SOM de dividerade och diskuterade hur de skulle göra. Kanske vänta med kaffet tills diskmaskinen var färdig?
Men så tystnade maskinen just, tjejerna jublade och en av dem öppnade den. Men nej, den var inte klar, den var inte ens varm inuti... så de stängde luckan och fortsatte diskutera. De kollade i skåparna om alternativa dryckesbehållare, men lyckades bara hitta en helt vanlig kaffekopp och ett glas som någon gång fungerat som behållare för vinbärsgelé...
Alltså... ska man skratta? (det gjorde jag så klart, fast bara i smyg)
Eller ska man gråta över att världens framtid, sett ur det här perspektivet, verkar ganska illavarslande?
Det är synd om mänskorna...
Polis, polis...
Räddningstjänsten och Polisen offentliggjorde idag sitt samboskap genom att inviga de lokaler som tidigare bara Räddningstjänsten (och länstrafiken) huserat i.
Öppet Hus med visning av fordon, hundar och arrester. Vi åkte dit och dottern som har några hekto råg i ryggen vågade förstås åka upp i skyliften som brandmännen använder för att släcka bränder i höga hus.
Kvar på marken stod jag med sonen. Han ville inte åka. Jag tackade i det tysta Vår Herre. Jag hade ju varit tvungen åka med i så fall och... ja... det hade varit i allra högsta grad pinsamt att ligga i fosterställning där uppe och våldhålla i staketet...
När dotra sen kom ner så åkte vi bandvagn. Skakigt och högljutt, men vansinnigt roligt!
Och så tittade vi jag på brandmän och poliser och deras utrustning. Tänk så trevligt man kan ha på en lördag!
På jobbet: Se på tv. Kanalutbud: Magert.
Filmerna ger ett lite sorgset intryck av lagens väktare utan liv: Det regnar småspik på horisontalplanet. Kriminalaren kommer hem till sitt tomma, mörka hus. Han dricker whisky direkt ur flarran och somnar i soffan med skorna på. Han vaknar av att kriminalarkollegan ringer. Hon. Som han älskar och som älskar honom också, men eftersom de jobbar jämt och inte har nåt liv så blir det inget mer än några blickar och uppgiven kärlek på avstånd.
Det känns mer genuint och mindre glamourspetsat än de amerikanska deckarna, där man efter avslutat pass går ut på nattöppna baren och svingar en bägare med kollegorna.
Sen hamnade vi i en film om människorna på ett av de kapade flygplanen under Nine-Eleven... och slutet på den... ja, eländes elände, kort och gott. Man kan tycka att det var bättre förr, alltså riktigt mycket förr, då man inte behövde få veta allt som hände och framför allt inte var tvungen se det reproducerat och efterkonstruerat heller.
Tredje försöket: en Stephen Kingfilm, där en vilsegången skogshuggare får hjälp av två unga män i mysig stuga och som tack för hjälpen skiter ut en livsfarlig alien och dör i stugägarnas toalett...
Kanalbyte blev nödvändigt.
Men... vad ska vi titta på under resten av natten då? Kickboxing? "Gubben i stugan", gammal tystlåten ungkarl i hus i skogen (Kunskapskanalen så klart)? Eller ännu en upplyftande dokumentär om Nine-Eleven?
Namn
Jag hamnade i en sandlådetråd på Familjeliv nyss... och det är alltid roligt. Framför allt roligt när moraltanterna (antagligen samma människor som sätter upp arga lappar i tvättstugan, eller din-mamma-jobbar-inte-härlappar vid diskbänken på jobbet) som inte i övrigt är delaktiga i tråden, meddelar sina åsikter om trådens egentliga meningsfullhet.
Den här tråden handlar i alla fall om namn. Vilka namn är egentligen fulast? Åsikterna går förstås isär och det är bara att konstatera att smaken är och förblir som baken.
Men så slog mig tanken, när jag läste om alla trendiga namn, kombinerade och hemmasnickrade namn, att det är rätt kul ändå, hur fula de än må vara... villken fantasi och framför allt skamlöshet inför sina barns uppväxt (risk för regelrätt mobbing) som en del, eller åtminstone några få, har. För hur kul är det egentligen att heta Nowa-Li?
Det är ju faktiskt en sockiplast! Gulligt på småbarn, dock inte särskilt långsiktigt tänkt.
Men lite kul, som sagt... så några egna förslag har jag självklart också. Temat i tiden verkar vara att på nåt sätt marknadsföra sina egna åsikter och intressen genom barnens namn... så för den inredningsintresserade mamman är väl Ikea Sundström ett branamn till barnet? Treo Wallin för sonen till den långtidssjukskrivne, Blu-Ray Karlsson för den inbitne cineasten och till sist... Feyce-Bock Stenberg.
Psykiatri
"Jamen kanske... har jag inte lite maniska drag? Och är en aning paranoid?"
"Hör jag röster ibland? Nä, det var nog bara mitt usla samvete som talade"
Nä, man ska inte skämta om sånt. Man blir oerhört beklämd av att människor kan må så dåligt.
Och oavsett om det handlar om "vanliga" depressioner, ångest eller sjukdomar med vanföreställningar och förföljelsetankar, så vill man bara gråta när man förstår hur förminskad psykiatrin är. Så många som skulle behöva bli inlagda för att få ordentlig hjälp, i stället för att sitta fångna mellan sina fyra väggar, övermannade av ångest och mörka tankar...
Mycket kan botas och lindras i öppenvård. Men det finns fortfarande behov av vårdplatser och någon som ser, tar om hand, tar över när man inte själv orkar. Men... det är politik och samhällsekonomi som styr. Och psykiatrins prioritet tycks vara låg.
Beklämmande var ordet.
