På gång!
Det suger i husvagnstarmen... hoppas på en liten säsongsfinal inom kort. Det får gärna vara bitande kallt och becksvart ute, mysigare finns inte! Och (ta i trä och håll i kors) så har ju vår Primus 2480T gått som en klocka varenda gång, så värme ska inte vara ett problem...
Ungarna har fått en ny hobby: att kolla på Galenskaparna på Youtube! Frisörens sång, Tullarmästarn, Man ska ha husvagn... Maken och jag är rörande överens om att det är en mycket bra och bildande sysselsättning. Jag frågade honom idag om vilka som är de största genierna: Galenskaparna & After Shave eller Killinggänget. Och även här var vi rörande eniga: Galenskaparna!
Och det är gode så gulligt när sonen sjunger: Öppna väktan pojkar, öppna väktan pojkar...
TV
Snart dags för en tablettomgång. Det har gått så bra att svälja de där hästpillren, så jag väntar bara på bakslaget.
Då tabletten sätter sig på tvären och hinner bli luddig och ge i från sig smak och man måste försöka igen, trots ludd och smak... och ändå: jag får ju äta tabletter! Sonen måste ta flytande (japp, tredje kuren). Jag minns när morsan jagade mig runt huset, lockande, hotande, med en mugg Kåvepenin med inbillad kolasmak i den ena handen och en påse Never Stop i den andra... jag hatade det där! Fick kväljningar. Jag kan fortfarande förnimma smaken när jag tänker på det. Hua! Vår pojke behöver man än så länge varken jaga eller krusa, han sväljer sina tre milliliter utan att blinka, guldgossen.
Tillbaka till House. God omvårdnads absoluta skräckexempel.
Nå Hei!
Hur gör jag nu då?
Helst skulle jag vilja hämta ut lönelistorna hos facket (jag tror man kan göra så) och kräva samma lön som de som jobbat lika länge eller t.o.m mindre länge än mig och har för arbetet likvärdig utbildning.
Jag vet att det finns skillnader och jag är helt säker på att det inte beror på att jag misskött mig, för
då skulle de nog talat om det för mig...
För övrigt så har jag fortfarande ruskigt ont i min svullna hals, jag låter rätt märklig när jag pratar.
Åkte på Apoteket en sväng och det var för mycket aktivitet, måste gå och lägga mig igen. Ingen feber idag dock och det är ju skönt!
Såg att Uffe Larsson gått ur tiden. Frid över hans minne.
Nu blir det ryggläge...
Det var inte så här jag hade planerat...
Det här är precis vad vi läser om just nu, bakterier och inflammationer. Och om man inte behandlar kan man få sepsis, så det så.
Skulle på tredagars fältstudie i veckan och sen skulle det bli plugga av.
Nu ligger jag plötsligt -3 dagar, om jag nu inte orkar plugga lite, ta igen en del i morrn förstås.
Har sovit sen 9:30 och måste upp en stund, fast det blir strax ryggläge igen känner jag.
Var helt slut när jag kom hem från vårdcentralen. Var tvungen ringa några samtal innan jag la mig och de samtalen var som att bestiga berg. Rösterna i luren skar i huvudet och jag ville bara skrika. Jag är inte van att vara så här sjuk. Men så är jag inte det minsta bitter heller, nej, nej...
Nu blir det sängen igen.
Uppdatering 18:20: Har en kompis som fått samma sjuka idag. Inte heller hon uppvisade klockrena symtom, så inte heller hennes läkare trodde riktigt på Streptococcus Pyogenes (japp, ni märker ju hur jag repeterar, kanske har jag nåt gott med mig efter detta, kanske klarar jag nån fråga på tentan, hehe... man får ta chansen när den bjuds) Vilket bevisar att man inte nödvändigtvis måste ha läskiga vita beläggningar på tonsillerna.
Tänk att några små fjuttarns bakterier ska kunna få folk på fall så här.
Inte går det sova, det gör för ont i kroppen. Inte orkar man egentligen vara vaken heller...
...men gnälla orkar jag. Skriv upp det.
Long time, no see...
Har varit upptagen, upptagen, upptagen.... men nu ska det bli ett inlägg i alla fall.
Två dar den här veckan har jag varit på det lokala sjukhuset och gjort en fältstudie.
Fantastiskt trevligt. Jag är glad och lättad över att jag, efter lite övertalning hos samordnaren, fick byta placering. Den som har gott minne kommer ju ihåg vad jag tyckte om det förra stället...
Och vilken skillnad! Ojoj... här fick jag en handledare som trots sina minst 45 år i livet inte har arbetat som sjuksköterska längre än sen -04. Hon har läst distriktssköterskeutbildningen och skrivit D-uppsats sen dess, samt att hon läst en handledarutbildning. Alltså: Hon minns precis hur fånig man käner sig när man kommer ut som ett blåbär på praktikplatsen. Hon visar allt, allt, allt som händer på avdelningen, tipsar, uppmuntrar. Precis som det ska vara! Och jag är som en virrhöna: är så upptagen av allt det nya att jag nästan går vilse i korridorerna. Och saker som borde vara självklara (som att ta av korken innan man sticker ner nålen i antibiotikaflaskan) blir genast ytterst komplicerade. Handledaren skrattar och säger att jag bara är nervös.
Några smakprov på vad jag gjort: Delat medicin i dosetter. (låter simpelt men är tuasnimej avancerat!) Blandat och gett antibiotika intravenöst. Gjort blodsockertest, varit med när en patient fick Botoxinjektioner (mot spasticitet, inte mot rynkor)... just den grejen var extra kul eftersom den danske läkaren tydligen tyckte att det var roligt med studenter: han berättade ALLT om Botox, hur det fungerar och hur det används. Och jag hängde med så gott det gick. Synapserna, acetylcholinet och allt det där var inga problem... en baggis i jämförelse med att försöka förstå danskan, hehe... Vet ni förresten att Botox kostar flera miljarder (japp!) per kilo verksamt ämne? Nu ska det ju förstås spädas oerhört mycket, men dock. Priset gör att alldeles för få patienter får tillgång till medicinen. De skulle kunna ha stor hjälp och nytta av det, men landstingen vill inte betala. Att det sen egentligen är en billig investering, med tanke på att patienter får ett bättre liv, bättre förmågor och kanske kan arbeta, det spelar ingen roll. För den kassan är en annan...
Hur som helst, det var riktigt spännande!
Synd var att jag missade en patient som skulle få venport inopererad. Lät som att jag skulle fått följt med och sett på... hur häftigt hade inte det varit, att få vara med på operation??
Näste vecka väntar tre dagar till på avdelningen och nu kan jag säga att jag faktiskt längtar!
Tidigare i veckan kändes det bara nervöst. Klump i magen. Och det var förstås erfarenheten av förra platsen som hängde kvar i hjärnan på mig. Underbart att saker kan förändras!
Förresten så pratade jag med en nybakt sköterska på avdelningen. Hon fick examen i januari.
Jag frågade henne hur det känns att jobba, med eget ansvar, på riktigt. Hon svarade att nån hade sagt till henne att efter ett tag slutar man vara livrädd hela tiden, hehe...
I går kväll hade vi bokgrupp här hemma efter föräldramötet. Den där gruppen har blivit nåt slags begär hos mig. Veckans kollektiva debriefing, typ... och det är idel underbara kvinnor med.
Föräldramötet gick snabbt och bra och det verkar vara mycket roliga saker på gång.
Nu är ju vår gosse en av äldstebröderna på avdelningen och jag tycker det är roligt att "fröknarna" vill arbeta med äventyrsteman och sånt. Tror att det blir populärt åtminstone hos vår pöjk. Han trivs på sitt dagis och jag trivs med hans dagis. Han brukar ligga och rabbla upp namnen på dem som jobbar där, innan han somnar, hihi...
Rektorn informerade om krisplanen inför en ev. influensavåg. Jag får obehagliga känslor inför sånt där.
Känns så allvarligt! Kanske blir utegångsförbud till slut eller nåt.... OM det skulle bli riktigt allvarligt alltså.
Matpaket som skickas ner med helikopter. Munskydd och gula skyddsrockar. Huga!
OM, alltså...
I tisdags var nästangrannen hit och visade Partylites produkter.
Mina gäster handlade så till den milda grad att jag fick 600 (!!) kronor att handla för själv.
Och kunde förstås nätt och jämnt bestämma mig för vad jag skulle ha...
I eftermiddag kommer en efterlängtad Lackhylla hem till oss, levererad av Fru (och herr) Lundgren, som är iväg på en turboracerblixtvisit i Happis idag (De ska vara hemma innan äldsta barnen slutar skolan!). Äntligen får vi kasta ut bokhyllan som är för stor för rummet. Egentligen är den ändå rätt snygg, men passar inte riktigt in hos oss. Vill nån köpa?? Micket Billig, billig, bara för dej kompisen....
Nu ska jag ta tag i mikrobiologin är det tänkt. Tiden för tentapluggande är så liten, så liten under de här kurserna.
Klarar jag godkänt är jag nöjd. mer än nöjd.
Ikväll måste jag se Dobidoo... Per Fritzell och Anna Book.
Ha det gott.
Det var verkligen bättre förr...
Victoria anno 1954. Får mig nästan att längta efter tantåldern!
Tänk så snitsigt med nylagt hår och de här fräcka brillorna.
Min farsas adotivmamma (min biologiska farmors syster) ser ut precis så här på ett foto
som farsan har i gömmorna, hehe...
Folk var snyggare förr. Stiligare.
Lite Svensk Journalfilm på det här och kvällen är gjord.
Prova du också!
Ladda upp ett foto på www.yearbookyourself.com,
lägg upp resultatet på din blogg, lämna en kommentar hos mig
så att jag får se resultatet!
Helg
Förutom de hundra graderna så låter strandliv och solfjäder lockande. I verkligheten är det iskallt, det pissregnar och är mörkt. Jag har tänt 26 ljus och väntar på att besökarna ska anlända.
Jag vabbar i helgen... sonens eksem har efter två antibiotikaomgångar fortfarande inte blivit bra. Infektionen är borta, det märks, men såren efter allt kli blir fler och fler. Finge det fortsätta blev de säkert också större och större. Nu har vi fått smorsel i olika valörer och om det inte blivit bättre om en vecka blir det hudspecialist nästa. Nätterna är lagom roliga. Mycket kli och aj och gråt, så jag är gode trött. Veckan har dessutom varit intensiv med Luleå nästan varje dag. Men så roligt vi har haft! Laborationer om andning, trycksår och... ja, det var nåt mer, men vad...? Jo, lyftteknik var det. och som vi har skrattat, både på lektion och kafferast. Mycket tröttsvammel (ni vet hur fjortisfnittrig man blir när man blir tillräckligt trött). Skitprat i ordets rätta bemärkelse. Tänk att man aldrig blir less på prutt- och sexhumor!
Nu kommer Herr och Fru R (och unge herr/fröken R i magen. Två månader till nedsläpp!) Harebra!
Företeelsen Facebook.
Har fått en vänförfrågan (en friend-request. Min FB visas i ömsom engelsk version, ömsom svensk).
En förfrågan från en man modell utrikisk, Henry Osundo, som vill vara kompis med mig för att få information om hur universiteten i Sverige fungerar. Han har tänkt komma hit och plugga. Lite lätt obehagligt tycker jag. Inte att han ska komma hit och plugga, men att han nånstans hittat mig och addat mig. Kan ha att göra med att jag har skrivit i min info att jag pluggar vid LTU. Men hursomhelst: Jag släpper inte in hutt och mutt som vänner på boken. Första kriteriet är att vi åtminstone haft nån form av kontakt, i verkligheten eller via bloggen. Det har inte jag och Henry-vad-han-nu-heter. Jag har ignorerat två förfrågningar innan. Detta blir den tredje. Den första är en pojkvän till en klasskompis. En klasskompis pojkvän som jag aldrig träffat. Den andra är en som gått skola i samma lokaler som mig för länge sen, men som jag inte haft nån connection med nånsin. Skulle jag lägga till dem skulle det vara som att bygga luftslott. Hela idén måste väl vara att man ska ha, eller ha haft nån form av relation till sina facebookvänner. Eller är målet att samla så många polare man kan lyckas skrapa ihop? Min-hunds-kusins- mattes-pojkväns-fasters-gynekolog? Man kanske inte har mycket att komma med i livet, men man har åtminstone 937 vänner på facebook?
Ett annat kompisförslag jag fått var en kvinna i Spanien som jag sålde en designlampa åt via Tradera.
Visst känns det lite långsökt?
Jag gillar facebook i den meningen att det är roligt att se vad gamla klasskompisar gör nuförtiden, kolla in andra bloggares dagsform, att kommentera folks statusar och att starta eller skriva i meningslösa men vansinnigt roliga kommentarskedjor. Men jag jagar inte låtsasvänner. Vänner har jag i verkligheten och nog slår det bra mycket bättre! Att många av dem jag tycker om också har ett konto på boken gör inte saken sämre.
Ett år...
Eftersom vi var borta i lördags så kunde jag inte göra nåt inlägg. Fast det fanns i tanken hela dagen:
Just i lördags, 12:e september, var det ett år sen Carolin försvann. Ett år sen jag läste på PT:s nätupplaga att en Pitekvinna var försvunnen. Jag minns att jag tänkte att det säkert fanns en naturlig förklaring, det skulle ordna sig snart. En stund senare samma dag, när jag stod och strök kläder så ringde min svärmor till min man och berättade att det var Carro som man sökte efter... och i den stunden förändrades hela min världsbild: Det finns saker som bara inte händer. Inte här. Och så händer det likafullt. Och under det år som gått har jag bara lyckats förstå en enda sak: Att jag aldrig, aldrig kommer att förstå...
Stugan.
Det är alltid trevligt att vara i stugan under snöfria månader.
Medan svärfadern idogt byggde på sitt majestätiska utedass, så har vi andra åkt båt och byggt citat "coola båtar" av restvirket från utedassbygget. Sonens bygge blev en tung pjäs!
Vi har dessutom hunnit gå en lååång skogspromendad idag. Min absoluta favoritsyssla!
Medan andra förundras över vackra höstvyer och klar luft så ser jag bara annalkande vinter och uttorkning/förruttnelse av sommarens alla vackra växter. Men det var förstås kul att se ungarnas hänförelse över myror, svampar, larver, blåbär, osv osv... och makens hänförelse över all potentiell ved som ligger utspridd över nejderna.
Natten som gick blev en långsovarnatt. Efter att ha varit vaken med unga fröken natten innan (hon envisades med att vara klarvaken 03:45-05:30) och med tanke på att jag jobbar i natt, så var det högst nödvändigt med en rejäl dos sömn. Så lördagkväll la jag mig 21:30 och sov till 08:45. Härligt, härligt! Innan jag somnade läste jag lite mikrobiologi. Fantastiskt intressant! Och lite skrämmande... tänk så mycket galna bakterier och virus det finns. Och så smarta de är, trots att de bara är enstaka celler... De utbyter DNA med varann. En bakterie kan t.ex känna av och föra över antibiotikaresistent DNA till en bakterie som saknar resistensensen... illvilliga små bastarder.
I morgon blir det Luleå på förmiddagen. Inget att rekommendera efter en arbetsnatt och en förkylning som smyger sig på, men vad gör man? Hela studietiden hänger ju på att jag kan finansiera den själv... så det är bara bita ihop.
Nu blir det fortsätta umgås med mina galna arbetskamrater... humorn ligger som vanligt och guppar vid lågvattenlinjen. Underbart!
GGGGGGG (MassaGe) Höhöhö...
Taktil handmassage. Vi har övat att ge och har tagit emot och eftersom jag på grund av schematekniska störningar bytt grupp tillfälligt, så var mest folk där som jag aldrig ens pratat med... och plötsligt blir man så där tafatt och tillgjord. Påklistrade leendet, trevligheten. Usch, jag gillar det inte riktigt. Har svårt att slappna av och vara mitt galna gamla vanliga jag. Men det är nog tusanimej bra övning eftersom jag, om jag tar examen till slut, lär jobba med mestadels just främmande människor.
De säger att självförtroende är färskvara och oj så mycket sanning det ligger däri.
Bland de närmaste och dem man känner hyggligt väl kan man vara den man önskar och i alla fall jag upplever mig vara accepterad och får lov att bara vara (hur dessa närmsta och de som känner mig hyggligt väl ser på saken vet jag dock inte). Man känner sig tillräcklig.
Men så bland alla de där andra, som förvisso är mycket trevliga och som jag ju också lär känna till slut, då är man inte så kaxig längre... och det är då jag börjar bäva för höstens praktik... då kommer man där som ett komplett blåbär: kan ingenting, ingen erfarenhet, inga grundkunskaper annat än i teorin och så ska man gå bakom nån tokrutinerad sköterska, som en svans... Hoppas innerligt att min handledare är nyutbildad så att hon eller han minns hur fånig man känner sig.
Nåväl, det är ett par veckor kvar till fältstudien. Samla mod och kurage.
Ikväll: The fabolous bokgrupp!
Uppdatering: Hur bövelen stavas fabolous? Faboulus? Faboulos?
Haha.... fabuluos var det.
Usch...
Jag gillar inte idén egentligen. Känns tantigt... men jag har ändå köpt en vaxduk.
Eller två har jag köpt, egentligen. En tygvariant under och en genomskinlig plastiplastig ovanpå.
Har faktiskt lite svårt för blommigt också. I vanliga fall.
Men den här är riktigt snygg.
Less på ful, gropig, missfärgad bordsskiva.
Less på dukar som är rena och släta max tio minuter
per gång de tvättats och strukits.
Så nu blev det en sån här.
Turkos förstås.
Vore ju dumt att frångå hjulspåren.
Dock har jag ändå frångått hjulspåren på ett sätt.
Vi har möblerat om.
Nu skulle det, rent teoretiskt,
rymmas en Klippan
på kortväggen.
Men min man låter sig icke övertalas.
I morgon handmassage och taktil beröring på schemat.
Känns sådär, är ju inte själv nån älskare av massage.
Stressad till max nu, känns som om jag halkat efter,
som om jag har femtusen andra saker att tänka på,
som inte går att sluta tänka på
och det är svårt att hitta fokus.
Men jag måste försöka komma tillbaka till ordningen igen.
Koncentratioooooon.
Utkast: Efter en ...
så försöker jag komma tillbaka till verkligheten (studierna). Går så där...
Som sagt, det blev en intensiv helg, en upplevelse av stora mått.
Intressant att delta som ett ombud av 99 i själva kongressen och inte alltid lätt att veta
hur man skulle rösta i alla frågor. Det blev rätt heta debatter stundtals, MEN jag vågade faktiskt ta mikrofonen och säga vad jag tyckte. En gång i alla fall. Det var rätt läskigt!
På kvällarna bjöds det på underhållning och god mat. Och dryck.
Brandsta City Släckers spelade på fredagkvällen ute i paviljongen vid stranden.
Lördagkväll, under trerättersmiddagen, kom Sanna Nielsen och sjöng. Och som hon sjöng!
Bäst var faktiskt inte hennes egna låtar, utan de covers hon framförde.
Efter det tog Hasse Kvinnaböske Andersson vid och faktiskt, jag trodde inte det men även han var bra. Många gamla covers. Och så Änglahund förstås. Så nu har jag hört Änglahund live. Månntro hur kräkless han ska vara på att sjunga den?
Vi som var mest mobila fick bo på Hanöhus Hotell, några mil utanför Sölvesborg, så det blev en del bussåkande, fast det fungerade kanon det med.
Men som sagt... plugga går trögt. Ursäkterna är många. Några är godtagbara, andra icke.
Ikväll kommer i alla fall böckerna och det kanske gör det lite enklare.
Men det lär inte bli några VG... och det har ju ingen egentlig betydelse. Inte mer än att jag kommer att störa mig på att jag inte orkade riktigt.
Man kan inte vara nog tydlig...
"Det ni inte har gjort har ni inte gjort och då blir det ju lite ogjort"
Nej, jag är inte rasist...
...bara för att jag tycker att människor med skånsk dialekt inte gör sig så bra i telefonkundtjänst.
Det handlar inte om dialekten i sig, utan om alla missförstånd som kommer därtill.
Detta har jeg erfarit idag, det är således inga förutfattade meningar. Nog om detta.
I morgon, klockan 04:20 (!!) åker jag mot Luleå för att flyga Luleå-Stockholm-Kristianstad och därefter med bil vidare till vackra Valjeviken och NHR:s förbundskongress. Det kommer att bli en spännande helg, sannolikt med en massa heta debatter! Stora beslut skall tas, det är tre år mellan kongresserna och efter i år blir det sannolikt fyra år mellan.
Men nog är det okristlig tid att åka så tidigt. Jag gruvar redan. Och helst ska man ju ha fixat till sig så att man inte ser ut som ett spöke också...
Näpp, tillbaka till föreläsningen. Vi har haft kafferast. Nu blir det mer immunförsvar. Trevligt!
