I helgen har Hortlax Kyrka varit öppen för allmänheten, för alla dem som på något sätt velat hedra Carolins minne. Möjligheten fanns också att dela sina tankar och funderingar med präst och församlingsassistent.
Närmare 300 personer har besökt kyrkan under de här tre helgdagarna. Det säger en del om hur berörda människor i bygden har blivit av Carolins öde.

Längst fram i kyrkan fanns ljus att tända och det var mängder av ljus som lyste till Carolins minne. Man hade också placerat ett bord längst fram, där man kunde slå sig ner och skriva några rader i en bok, till Carolin och hennes familj.

Jag hade en sorglig, men ändå fin stund i kyrkan när jag var där i söndag eftermiddags. Ljusen som brann i ljusbärarna. Lugn musik i bakgrunden och människor som kom och gick under tystnad.

För första gången kunde jag känna en känsla av lugn och frid efter det tragiska som hänt.

Inga säljande rubriker, inga påträngande löpsedlar, inget rastlöst surfande efter senaste nyhetsuppdateringarna.

Bara en frid över att veta att hon är hemma hos Gud nu. Att hon inte lider.  

Carolin var ett år yngre än mig. Vi växte upp ett par kilometer ifrån varandra och har gått i samma skola. Under en period i femtonårsåldern brukade vi umgås både i kompisgänget och i EFS ungdomsgrupp i Bergsviken. Underbara minnen av en fantastisk tid i livet.

Jag minns Carro som en glad och temperamentsfull person, med alla känslor nära till hands. Jag minns födelsedagar med mamma Einas gudabenådade smörgåstårtor. Jag minns promenader med den svarta labradoren (Max?) och så klart turerna med våra blå Puch Dakotor. Carro, Erika och jag.

Man kan tycka att det är länge sen... femton år har passerat. Man hamnar på olika ställen i tillvaron. Långt från varandra, det är inget märkvärdigt med det.

Men så händer en sån här sak. Utan förvarning. Utan att man kan förstå varför...

 Och plötsligt så känns det så nära. Vi har inte umgåtts på länge. Men hon är faktiskt en bekant. Som är en del av min historia.

Min arbetskamrat sa för ett tag sen att han bestämt sig för att börja tala om för sina vänner och bekanta hur mycket de betyder för honom. Inga märkvärdiga ord, bara säga att man uppskattar  deras besök, att man uppskattar att de finns i ens liv. För att man aldrig vet om man får chansen igen...

Och han har så rätt, vi borde visa varandra uppskattning medan vi ännu har möjlighet. Nu när vi har blivit smärtsamt medvetna om hur snabbt livet kan förändras...

Bara någon vecka innan Carolin försvann, hade jag funderat på om jag skulle ringa eller maila henne. Hon har stickat mössor till sina syskonbarn, med deras namn påsydda  och de där mössorna är jättefina. Jag hade tänkt fråga om jag kunde få beställa ett par mössor till våra barn. Men jag hann inte. Det är inte mössorna jag tänker på, när jag ångrar att jag inte ringde direkt... jag borde ha hört av mig. Men vem hade kunnat ana...?