Undrar om man håller på att bli utbränd kanske, eller åtminstone gode slutkörd. Möjligen är jag bara i ett skov av min naturligt blonda utstrålning. Hjärnan vill liksom inte vara med. I eftermiddags på ICA, till exempel...

Jag hade lagt upp mina varor, men föregående kunde (sonens dagisfröken) hade inte betalat än.
Hon höll på att packa alla sina pepparkaksdegspaket (så nu vet jag vad gossen ska göra på dagis i morrn) och jag ställde mig mittemot kassörskan och skulle till att dra Icakortet. Men blev förstås stoppad, det var ju inte mina grejor. En stund senare slängde hon fram kvittot och en penna och jag tog pennan för att börja skriva på kvittot... som ju inte var mitt!

När nånsin har jag skrivit på ett Icakvitto?
Det borde ju ha ringt nån liten klocka, men av klockor hördes icket.

Allt, inte bara den här enskilda händelsen, går på nåt slags sömnig automatik och att handla (heehee) innan man tänker är sällan särskilt lyckat. Som att torka sig i aktern innan man uträttat avsett behov.
Och ännu värre: Jag skämdes inte ens! Jag bara skrattade lite förstrött och sa att jag nog borde gå hem och lägga mig. I efterhand, när jag fått tänka lite på saken, så insåg jag att det värsta inte var kassörskans reaktion, eller att jag säkert kvalade in som veckans idiotkundsnackis på fikarummet. Det kan jag bjuda på... Nä, värst är ju att sonens dagisfröken hörde alltihop. Och i deras fikarum vill man helst bara vara omtalad i goda ordalag.

Vi har utvecklingssamtal för sonen nästa vecka. Jag tror jag skickar maken.