En ständig berg- och dalbana!

Tvära växlingar mellan hög puls och nästan ingen puls och man får i allt det vara tacksam över att ha puls, oavsett hastighet! Ena stunden rusar både jag och tiden fram och jag släpar efter i hasorna i en hisnande, förundrande färd genom det som är mitt liv. Nästa stund är en stilla stund. Fina sånger på Youtube eller en bamsekram av världens finaste blonda lilla pojke. En stunds utsikt över Hemträsket när solen står lågt om kvällen och markerna i backen nedanför skolan precis har börjat få den där intensiva gröna färgen. Och sen tillbaka till höghastighetslivet igen. Barn på dagis, iväg på skolan, födelsedagar med trevliga kalas och allt annat därtill. På en och samma gång.

Igår lärde sig den minsta att cykla. Och trots att det var rätt hektiskt att först springa bakom honom så kom det sen ett sånt där stilla ögonblick som helst aldrig borde ha fått ta slut. När han efter några vändor uppför och nerför vägen cyklade iväg alldeles själv och skrattade så där genomhjärtligt... det är de små fragmenten man minns!