Det händer att det glimrar till och jag drabbas av ett uns fåfänga... inte ofta, men det händer.
Nu har jag tänkt länge att nånting måste göras åt håret, men snål som jag är inför stundande Stockholmsresa, så anser jag det inte motiverat att lägga hundratals kronor på min ytterst lilla och betydelselösa huvudbehåring.
Jag fick alla ynkliga hårgener från farsan och alla de starka dubbelhaksgenerna från morsan.

Så jag inhandlade en förpackning slingor på Willys istället (fast de hade ändå, lite förvånande,  ingen egen Willys hårfärg!) och bad en kompis hjälpa mig med att få slingorna på plats.
Ja, visst, sa hon. Då kanske du kan färga mitt hår samtidigt, och självklart kunde jag det.

Efter en timme var själva utdragandet av hårstrån genom den superhotta slinghuvan klar. På med färg.
Eller... egentligen på med en liten, liten klutt av färgen i burken. Det går inte mycket färg till det här håret.
Sen min tur att färga hennes då... och jag färgade och jag färgade... och blev helt fascinerad över att jag nästan inte lyckades nå ner på hårbottnen med färgen. Borde haft en flaska till.

Vad ville jag ha sagt med det här då?

Bara det att jag numera till fullo respekterar folk som vill byta kroppsdelar och lyfta och förhöja och släta ut... ty vore jag av rik härkomst så skulle jag omgående transplantera en ny huvudsvål. En tätvuxen. Av ryamodell.