Med tändstickor i ögonlocken och en kall avrivining i duschen försöker jag hålla min kropp upprätt och min tanke klar. Sömnbrist råder.

Jag har arbetat i natt och nu har vi kursintro och föreläsningar hela dan... aningen mastigt. Men det kommer att bli kul!

Det blir mikrobiologi, infektionssjukdomar och vårdhygien på schemat i höst och hur än jag vänder och vrider mig så grämer jag mig över att jag inte var så klyftig i min ungdom... om jag hade haft fler och bättre betyg så hade inte läkarprogrammet varit lika avlägset. För det är ju det som intresserar mig: medicin... skit också att man alltid ska vara så efterklok.

Alldeles strax får vi föreläsning av biomedicinska analytikern Anders. Senare ska vi få föreläsningar om infektionssjukdomar av en annan Anders och ovanpå det kommer det ytterligare en Anders och pratar för oss... två Katarina ska vi hinna med också, men bäst av allt är att Rolf Lantto kommer tillbaka och undervisar rörelseapparaten. Det blir en upplevelse det! Den här terminen verkar det mesta vara lagt på Marratech, så resorna till Luleå blir färre... praktiskt och tidsbesparande, men ändå lite trist. Jag gillar ju att sitta i stora föreläsningssalar och... ja... rita i mitt kollegieblock.

I lördags tog jag med mig killen jag arbetar hos till Storstrand. Konsert med Simon och Frank Ådahl (ni vet, Edin-Ådahl... Melodifestivalen 1990...Som en vind). Först skulle de sjunga på 19-gudstjänsten och först samma dag slog det mig att det var Livets Bröd som höll i mötet där de serverade oss en yvig och karismatisk storfräsarpredikant på Sverigeturné.

Och det kan man väl säga var en upplevelse utöver det vanliga! Man är inte van formen. Jag har alltid trott att media förstorar och förvanskar Livets Ords sätt att vara, men det stämde faktiskt ganska väl med vad jag har sett. Inget ont i det, men det passar inte mig. Intressant att ha gjort erfarenheten, men det var nog både första och sista gången... jag kände mig inte hemma, fastän vi var på Storstrand. Tänk att man kan dela tro, men ändå vara såna mängder av ljusår från varandra! Jag fortsätter nog gärna ha Jesus i EFS-förpackning. Det är det som känns rätt för mig och följer mina värderingar bäst. Över huvud taget tror på att fortsätta tänka själv, inte bara lyssna blint på andra och köpa konceptet utan att ifrågasätta.

Hur som helst så var konserten efteråt bra. Frank Ådahl sjunger så att man får gåshud!

Nu: In i mikroorganismernas förlovade land. Gillas!