När mobilen börjar gnöla sin sorgliga morgonvisa klockan 05.30... då förnekar jag. Inte så att jag ligger kvar, tvärtom, jag är ingen snoozare,  men jag förnekar att klockan verkligen är så ohyggligt tidigt.

När rutorna på bilen är djupfrysta för tredje morgonen i rad, så skrapar jag dem, precis som de två morgnarna innan. Helst med ett halvt Lindex Clubkort eller så, för vart försvinner alla isskrapor under sommarhalvåret? Inga vantar har jag på händerna heller, på samma grund som isskraporna: vem äter upp mina vantar på våren?. Men... jag förtsätter ändå att förneka att det verkligen är så kallt. Det har inte ens slagit mig att kupévärmare kunde vara lösningen, nej för det vore ju att kapitulera inför vintern (Det är förresten bara fem månader till mars).

När det dundrar i huvdet, bränner i ögonen och ena näsborren börjar vissla, då förnekar jag. Jag är inte sjuk. Inte, inte inte... för det har jag inte tid med! Sen står jag där ändå på Apoteket nästa dag och ber om nässpray i ekonomiförpackning, bara utifall att. Bara utifall att, tar jag också dubbel dos i varje borre.

Senaste veckan har jag förnekat praktikperioden som började igår... inte för att jag inte vill göra praktik, för det vill jag ju, utan för att jag varit så ruskigt nervös. Jag har inte varit nervös för allt man ska lära sig, inte nervös för alla patienter man ska träffa... men att bli bedömd, granskad... DET gör mig grymt stressad! Jag vet ju att personalen kommer att ha en åsikt om mig när jag går därifrån om tre veckor. Och nog vore det roligare om jag blir sedd som en potentiell framtida kollega, än att hamna på landstingets svarta lista...

Men... nu har jag börjat i alla fall och det känns helt okej och är förstås jätteroligt!
Och fast jag vet att gör så gott jag kan... fast jag vet att det rimligtvis räcker, så måste jag oroa mig lite till. Bara utifall att.