Ro utan åror. Ulla-Carin Lindqvists bok om sin sjukdomstid, fram till döden.
Jag har läst boken förut, men idag läste jag den inför en litteraturtentamen
på ämnet Hälsa och lidande i sjukdom.

Det var inte tårar i ögonvrån, så där som när man ser en sorglig film.
Det var flera anfall av ren och skär hulkande gråt.

Att vara tvungen att dö ifrån barnen, är något av det värsta jag kan föreställa mig.
Och att det skulle ske i en sån fruktansvärd sjukdom som ALS... tänk att fråntas alla muskelfunktioner, tappa talet, sluta kunna äta och till slut inte ha förmågan att andas heller...

Å vad jag är tacksam över att jag, såvitt jag vet, är frisk.