Nyss hemkommen från Luleå. Med en stycken flaska massageolja och en instruktionsmanual för handmassage.
Taktil handmassage. Vi har övat att ge och har tagit emot och eftersom jag på grund av schematekniska störningar bytt grupp tillfälligt, så var mest folk där som jag aldrig ens pratat med... och plötsligt blir man så där tafatt och tillgjord. Påklistrade leendet, trevligheten. Usch, jag gillar det inte riktigt. Har svårt att slappna av och vara mitt galna gamla vanliga jag. Men det är nog tusanimej bra övning eftersom jag, om jag tar examen till slut, lär jobba med mestadels just främmande människor.
De säger att självförtroende är färskvara och oj så mycket sanning det ligger däri.
Bland de närmaste och dem man känner hyggligt väl kan man vara den man önskar och i alla fall jag upplever mig vara accepterad och får lov att bara vara (hur dessa närmsta och de som känner mig hyggligt väl ser på saken vet jag dock inte). Man känner sig tillräcklig.
Men så bland alla de där andra, som förvisso är mycket trevliga och som jag ju också lär känna till slut, då är man inte så kaxig längre... och det är då jag börjar bäva för höstens praktik... då kommer man där som ett komplett blåbär: kan ingenting, ingen erfarenhet, inga grundkunskaper annat än i teorin och så ska man gå bakom nån tokrutinerad sköterska, som en svans... Hoppas innerligt att min handledare är nyutbildad så att hon eller han minns hur fånig man känner sig.

Nåväl, det är ett par veckor kvar till fältstudien. Samla mod och kurage.

Ikväll: The fabolous bokgrupp!

Uppdatering: Hur bövelen stavas fabolous? Faboulus? Faboulos?

Haha.... fabuluos var det.