Jag zappade förbi Idol. Fastnde i en dokumentär om bakterier och nu kollar jag på House. (Handlar om en kvinna som har ett växande foster i... hrmm... analen. Mycket märkligt). Snart två timmars tv-tittande på samma kväll! Det artar sig. Men jag fascineras över att så många kanaler kan ha så lite att bjuda på. Den 1:a oktober startar SF-kanalen och jag har höga förhoppningar. Tänk alla gamla klassiker. Kanske jag äntligen får se de där filmerna jag inte sett: Badjävlar, Att angöra en brygga, Släpp fångarne loss, det är vår. Och så Morrhår och ärtor, som jag sett många gånger, fast bara i små sekvenser varje gång...

Snart dags för en tablettomgång. Det har gått så bra att svälja de där hästpillren, så jag väntar bara på bakslaget.
Då tabletten sätter sig på tvären och hinner bli luddig och ge i från sig smak och man måste försöka igen, trots ludd och smak... och ändå: jag får ju äta tabletter! Sonen måste ta flytande (japp, tredje kuren). Jag minns när morsan jagade mig runt huset, lockande, hotande, med en mugg Kåvepenin med inbillad kolasmak i den ena handen och en påse Never Stop i den andra... jag hatade det där! Fick kväljningar. Jag kan fortfarande förnimma smaken när jag tänker på det. Hua! Vår pojke behöver man än så länge varken jaga eller krusa, han sväljer sina tre milliliter utan att blinka, guldgossen.

Tillbaka till House. God omvårdnads absoluta skräckexempel.