Just hemkommen från bönhuset, där Bo Eliasson berättat om hur han klarar av att leva vidare efter sin frus bortgång förra året. Gripande, tänkvärt, med fina samtal vid fikaborden efteråt.
Alla med sina olika erfarenheter av att möta sjukdom och död. Och vi kunde konstatera att ordet cancer fortfarande är oerhört laddat.

Igår kväll tuffade Bengt Johanssons Glädjetåg in på Storstrand.
Måste nog hålla med en annan besökare om att det inte var det bästa man sett med BJ.
Det kan vara den nostalgiska faktorn som saknades. Man är ju en förhärdad bakåtsträvare... det var bättre förr... (då vi i Bergsvikens ungdomskör hade äran att vara kör åt Bengt... det var en annan känsla)

Men för den som vill höra Bengt i sitt bästa forum kan följa den här länken.

Praktiken rullar vidare. Jag har fått en kanonbra handledare och efter några dagar
så känner jag att det jobbiga i kropp och tanke börjar släppa. Det är riktigt jobbigt varje gång jag ska in i nåt sånt här nytt... känner mig som en praoelev i 14-årsåldern. För att sen, varje gång upptäcka att jag faktiskt blir sedd som den vuxna människa jag är. Lite självförtroende skulle inte sitta fel.
Det är fantastiskt roligt, jag får göra så mycket kul.
Idag en intramuskulär injektion, en stycken subcutan dito, lite såromläggningar och hembesök.
(Jag är av de strama universitetsadjunkterna ålagd att utföra 10 kapillärprovtagningar, 10 venprover samt 10 av vardera injektioner)
Det jobbiga är att prova på dagarbete. Trist att ha barnen på dagis från morgon till eftermiddag varje dag.

Lite facebook på detta... sen sömn.