Piteå Dansar och Ler... ja... nog är det trevligt, men inte log jag då förköpsbiljetterna skulle betalas. 195 + 25. Gånger två.
För en torsdagkväll på stan. 75 riksdaler gånger två för Suovlaki. Utan dryck.
Jag börjar bli gammal. Den där magiska stämningen infinner sig inte längre. Inte ens gripklorna där man åtminstone i teorin kan fiska upp gosedjur ger mig hög puls. Hög puls och en lätt grön ton i ansiktet får jag däremot av alla åkattraktioner som innebär fart, höjd och snurrar. Det räcker att titta på, illa mår jag ändå. För att undvika illamående höll vi oss också på behörigt avstånd från Måns Zelmerlöv.

Men trevligt var det ändå. Träffade folk, lyssnade på musik. Piteå Ålstars barnkör med Peter Tikkanen var suveräna! Calaisa på Krokodilscenen var kul att lyssna på en stund. Maken såg dessutom Collision Course och de var tydligen riktigt bra...

Sist, innan hemgång, skulle vi se och lyssna på Laleh.
Jag hade hyggligt höga förväntningar...

...men jag vet inte vad jag ska säga så här i efterhand.

Möjligen kunde man bli road av hennes förmodat pårökta framträdande och ljuden och gesterna som följde med.
Men musik... tveksamt.. Vi tar lite lyrcis så förstår ni vad jag menar:

"Jag var ute på Bjuröklubb
och jag tittade på stranden
Och vågorna krålade
Och jag vada' in i natten
oh ja, jag var vinnare runt vattnet
oh ja, jag var en vinnare
Åh!
Jag lovar
Gissa vad jag hittade, längs vattnet
En blåval som härjade, han sa han kände mig
Längs stranden
Ha sa han kände mig"

Hade vi haft möjlighet så kanske vi skulle ha gått på lördag i stället.
Att lyssna på Euskefeurats "Det är hit man kommer när man kommer hem" en varm, halvmörk julikväll bland tusentals andra Piteåsentimentalister... det är livskvalitet det. Nästa år kanske det blir av...

Livskvalitet är också att sitta ute under taket på altanen när det ragnar, äta grillat med kompisarna och deras familjer.
Det har vi gjort idag. Mycket trevligt!