Lördag kväll. Sonen, 39,1 grader varm, stackars liten, har somnat.
Jag och dottern har legat i varsin ände av soffan och tittat på...
jag vågar nästan inte säga det...
...M-E-L-O-D-I-F-E-S-T-I-V-A-L-E-N.
Kan ni tänka er nåt värre?
Men unga fröken ville se nåt  citat: "som är på svenska, så att jag förstår vad de säger"
Så jag hade inget val. Det var melodifestivalen eller Scoby-Doo.

Men ve och fasa!

Man märker att det är samma låtskrivare varje år, för man har redan hört allt. Om och om igen. Samma klyschor. Samma hjärta, samma smärta. Samma Pling som vinkar glatt från låtskrivarlogen.

Låten som piloterna sjöng var en cocktail av alla schlagerbidrag, alla OST:ar och alla svensktoppar genom tiderna... Och det verkar vara lika standardiserat med vindfläkt i håret i alla låtar, som att varje bidrag som sjungs på svenska ändå ska innehålla en mening på engelska.

Och så artisterna då...

Thorleifs var bara för mycket. Gubbsnusk i skinnkavaj. Röd halsduk. Även där en låt som känns otäckt välbekant. Dansbandsmusik är nästan lika traumatiskt för mig som att spela teater...
Dessutom har inte dansbandsjönsarna förstått vad playback går ut på.

Hiphoppojkarna, citat: " din stil e lika fin som en lamborghinibil"
No further comments.

Och vem var det som ylade på slutet? Är opera det nya schlager?

Sarah Dawn Finers låt var okej. Hennes klänning var riktigt häftig. En sån skulle jag lätt ta emot om nån gav mig.
Roligt dessutom att deltagare över storlek 34 får delta. Månne de kvoteras in?
Jag ska bli Sarah i mitt nästa liv.

Susanna Alfvengrens låt var som en riktigt bra predikan rakt av.
"Du är älskad där du går... någon ser, någon tar din hand"
Bara att säga amen. Amen och God Natt.