Efter några fantastiska timmar på Acusticum ikväll, där jag försökte mota bort tårarna ur ögonvrån när Euskefeurat spelade och sjöng "Det är hit man kommer när man kommer hem" så är det svårt att ta tag i tillvaron igen. Det enda som känns rätt är att bara sitta tyst, försöka hålla kvar känslan och sen låta den sakta blåsa bort.

Ska man summera året i musikupplevelser, så har det varit större än nånsin tidigare... först Michael W Smith i maj, Frank Ådahl i höstas, Bengt Johansson i november. Och så till sist Euskefeurat som lägger ett varmt, trivsamt täcke över årets sista dagar. Och över mitt hjärta.