Medan jag satt ute på målarställningen och rastade från målandet en stund, så kom den oerhört nygifte grannen över.
De hade fått bröllopssvit, med bastu, bubbelbad och annat bubbel i present... inte illa minsann! Man kanske skulle ta och hyra ett rum, en bröllopssvit kanske är att ta i då vi varit gifta i åtta år, men ett vanligt hederligt hotellrum nån annanstans vore trevligt. Som äktenskapsvård. En annan stad. Bio, middag, lite shopping. Umeå, kanske? Scandic Plaza är ju aldrig fel...

Hursomhelst: De nyblivna makarna är nöjda med sitt bröllop. Vi är också nöjda med deras bröllop. Snyggt brudpar, mycket trevligt, god mat (som de lagat själva!) och bra väder.
För mig höll det dock på att bli en riktigt pinsam tillställning, då dragkedjan på sidan av min klänning behagade gå isär och sönder just utanför kyrkan. Jag skulle böja mig ner för att knyta rosetten på dotterns klänning, då nånting liksom rämnade. Jag visste det: Jag skulle inte ätit det där sista Ballerinapaketet... tack och lov hade jag en omgång kläder hemma som var tillräckliga för ett bröllop. Men jag kan tänka mig att en och annan undrade varför jag stod med armen limmad mot vänstersidan där vid kyrkan...

När grannen gick hem igen (han skulle ge sig på resterna från gårdagen) så bad jag honom hälsa frugan.
Jag var tydligen först att säga så. Inget märkvärdigt i sig, men jag måste säga att det låg så rätt i munnen: "Hälsa frugan".
"Hälsa sambon" har inte alls samma klang...

Nu lär det nog bli magert på bröllopsfronten framöver. Alla kompisarna är i och med gårdagen bortgifta.
Så vad ska vi hitta på nu för att liva upp vardagen? Kräftskivor? Grisfester? 
Nån viskade nåt om ett 40-årskalas nästa år, men det kan väl ändå inte vara möjligt...