Barnen sjuka. Inget på tv. Gubben borta. Han monterar parabol på självaste påskafton. Tänk er själva, där sitter han på taknocken... fattas bara kvast och kaffepanna, höhöhö... (Jo, så dålig humor får man faktiskt ha när man är riktigt, riktigt uttråkad). Sonen vaknar till emellanåt och jag bär honom till toa där han med ett öga öppet sitter och vinglar på ringen. Efter uträttat behov bär jag tillbaka honom och han sover innan lilla huvet nått kudden.

Kommer på mig själv med att googla "läkarprogrammet". Behöver bara läsa in Matte C och D, Kemi A och B, Fysik A och B samt Biologi A och B. Om jag sedan har MVG på tre av de där ämnena så får jag lägga till 0,3 på Högskoleprovet och om jag kämpar riktigt hårt skulle jag kanske kunna plugga mig till 1,4. Har ju haft 1,3 så det är ju inte helt orealistiskt. Summan skulle bli 1,7, vilket nog inte skulle räcka, men om jag först läst klart till syrra får jag lägga till ytterligare 0,1 poäng och då börjar det närma sig. Jag menar: åtta ynka ämnen, ett högskoleprov plus en ssk-utbildning, det är väl lätt fixat... höhöhö...

Nä... skämt åsido... men hade jag haft tokrika föräldrar som dessutom ville dela med sig av sin förmögenhet, då hade jag faktiskt kunnat tänka mig att prova i alla fall... friskt kopplat, hälften brunnet.

Nu ligger det ju inte riktigt till så väl. Jag har en farsa som inte ens lånade ut sin bil idag, trots att ändamålet var att min man skulle kunna komma efter mig och junior till Sunderbyn om de , som de sa på sjukan i Piteå, skulle lägga in lillkillen. Jag frågade morsan om bilen per telefon, men hon vågade förstås inte ta nåt beslut, så hon frågade farsan, som i sin tur vrålade NEJ! så det skrällde i min telefonlur. Och trots att morsan förklarade ärendet, så fortsatte han neka. Han skulle förstås inte använda bilen själv, men det var principen...

Och allt detta bara för att han är sur på mig. Sen två månader tillbaka. Förstår ni vilken bitterhet den människan måste bära på? Att han orkar! Och jag bölade krokodiltårar på väg till Sunderbyn. Inte lika mycket för sonens tillstånd, men för ställd inför faktum att min egen farsa, av ren elakhet inte lånar ut den bil han inte behöver fast målet är ett sjukt barn. Det egna barnbarnet. Hans ilska mot mig (för nåt han själv orsakat, men inte vill erkänna) och hans stolthet, att på nåt sätt gå segrande ur striden var viktigare än Lilleman. Hur mycket man nu kan anse sig segra om man gör en sån sak...
 
Från läkarlinjen till min griniga farsa på tolv rader. Kanske ingen snygg övergång, men jag behövde gnälla lite.