"Välkommen till Luleå Tekniska Universitet"

Jo tack så mycket! tänkte jag när posten var inburen och brevet öppnat.

Det är inte utan att man blir en gnutta stolt:

-Jag... på högskola??

Det är ju nästan mer osannolikt än att
Klubbforsbussen skulle hålla hastighetsbegränsningen genom Kilen...

...eller att tvättstugan på jobbet skulle vara ledig på vår jobblördag klockan 18.

Men nu är det verklighet i alla fall... nyss hade jag ett berg av kurser att påbörja och slutföra innan
jag var behörig att söka... plötsligt är jag framme vid den "andra början"... Helt ofattbart.

En hel massa nyttig och... mindre nyttig information hade de skickat mig i alla fall.

Många broschyrer som jag inte behöver, till exempel
handboken on hur man hittar en bostad i studentstaden.

(fast jag medger att ett möblerat rum på 20 kvm, som rymmer bara mig och min dator
låter rätt lockande. Speciellt idag hade jag velat ha det. När Lilleman hade grävt djupa fåror i margarinet
och hoppat på storasysters gitarr och hoppat på mammas dator och smetat tandkräm uber alles... DÅ hade en egen kupé varit trevligt)

Sen var det karta över universitetsområdet
och den kommer nog att bli väl använd.

Minns ju när man promenerade
varv, på varv, på varv genom Strömbackas huvudbyggnad (Oden??)
med svart/vit kopierad karta.

-Öööh... Västergatan... Norrgränd...men detta är ju inte...

Den forna Strömbackastudent som INTE käner igen sig; upp med handen, du är unik...

Kartan jag fick idag var mycket seriösare... ungefär som cykelkartan
vi fick som julklapp av vår arbetsivare en gång i tiden. (kuuul julklapp, visst?)

Nå... sen följde det då med en stor snygg katalog från
studentkårerna.

Jag har bekantat mig med många nya ord och företeelser:

Vet med en gång att jag INTE kommer att gå med i föreningen Bore...
(för studenter som gillar kyla, snö och renar)

...ej heller i Skalmans Ölhäfvarlag.
(kommentarer överflödiga)

Hela katalogen andades nybakt student...

...och fick mig att känna mig tusen år gammal.

Nolleperioden känns inte heller som min grej.

Hade garanterat varit min grej för tio år sen,
men nu känns det bara betungande och genant
att sjunga allsång vid Gula Paviljongen,
eller bli iförd rosa skidåkardräkt och
cykla Luleå Centrum runt på en tandemcykel.

Som sagt... tusen år gammal...

*

Och så var det det där med Phösare då...

???